Olle Sahlström

Krönikor i Skogs- och Träfackens tidning SIA, Flamman och www.vagvalvanster.se Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Den kanske kanske tydligaste och starkaste närvaron i Nairobi under World Social Forum var den fackliga.

			Tidigare publicerad i Sekomagasinet februari 2007

Nairobi, Kenya.

World Social Forum inleddes med en demonstration från Kibera, Afrikas största slumområde, och det avslutades med en ”Maratonvandring” från Korogocho och genom Huruma, Matare och andra slumbyar, ända in till Uhuru Park i Nairobi.

World Social Forum, mötesplatsen för en växande global rättviserörelse, har tidigare tagit säte i Porto Allegre, Brasilien och i Mumbai, Indien. Men nu samlades 1200 organisationer och femtio tusen aktivister i Moi Stadium, en idrottsarena av sovjetiskt snitt, granne med slum som Kibera och Korogocho.

Och redan på första dagen hade de kommit från byarna och samlats utanför grindarna, ursinniga över att ett Forum hade arrangerats i den sociala rättvisans namn, ja, i deras namn, utan att de själva ens hade råd att komma in. Fem hundra shilling kostade det, en veckolön för de flesta i Nairobi och en spottstyver för den vita medelklass som befann sig innan för grindarna.

Forumets ledning ryckte ut och en hetsig förhandling vid entrén ledde till gratis inträde. Därefter snabbinkallad presskonferens för att ängsligt förklara att konflikten var bilagd. Men då stormade ” Peoples Parliament” som de kallade sig, in, några hoppade upp på konferensbordet och fortsatte agitationen som nu gällde vatten; inne på området fanns bara vattenflaskor för 50 shilling styck, en omöjlighet för de från Kibera och Korogocho. Det tog en kvart för ledningen att öppna ett antal kranar med nu gratis vatten.

Forumets huvudpersoner var de svarta och fattiga som tog sin rättmätiga plats inne på Moi Stadium. Men de två organisationer som dominerade var annars afrikanska kyrkor och fackföreningar från världens alla hörn.

Facket hade sitt eget tält där kampanjen Decent work for Decent life lanserades; knökfullt i tolv timmar var dag. Minst femtio förbund och federationer trängdes i det vita heta tältet, lika många fack som förkortningar. CGT, Frankrike, Cotu, Kenya, Cut från Brasilien, KCTU, Sydkorea, SWTUF från Sudan och så vidare. Många svarta fackliga i vita turbaner och i andra färggranna huvudbonader som jag inte kan namnen på. Men inte en enda svensk keps.

Många högtravande tal att somna till, men så rätt som det var möten som det slog gnistor om. Som när IG Metall arrangerade ett seminarium om fackliga strategier i Multinationella bolag. Eller som när ett tiotal afrikanska lantarbetareförbund samlades i tältet för att prata om hur de skulle organisera sig över nationsgränserna.

Borta var de tvärsäkra svaren som så ofta döljer stor osäkerhet. Istället öppna frågor utan givna svar; ska vi ha en gemensam federation, eller ska vi organisera oss i nätverk? Hur ska klyftan mellan medlem och ledning minska för nu är den för stor?

I ring satt de, som i en studiecirkel, och prövade sig fram. Stor respekt. Inga slängar eller uppblåst stöddighet. Ett skarpt och bra läge för facklig förnyelse och styrka.

« Tillbaka

Skriv ut artikel