Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Fram växer en europeisk arbetsmarknad och behovet av en gemensam europeisk facklig rörelse är starkare än någonsin. Inte minst för att häva den djupa välfärdsklyftan mellan Öst-och Västeuropa.

			Tidigare publicerad i SIA januari 2006

I februari samlas tiotusentals demonstranter utanför Europaparlamentet i Strasbourg. Då ska beslut tas om Tjänstedirektivet som säger att företag som säljer tjänster i ett annat land ska ha rätt att tillämpa hemlandets löner och arbetsvillkor. Kärnan i Vaxholmskonflikten, med andra ord och en facklig krutdurk i hela Europa. Läget är knivskarpt och grogrunden för lönedumping uppenbar;

Avgrundslik klyfta mellan Öst – och Västeuropa, en jobbare i Sverige tjänar minst fem gånger mer än en i Polen. Tio procents arbetslöshet. Åtta miljoner papperslösa, alla de som lever och arbetar illegalt, flyktingströmmar från Afrika och andra fattigdomsbälten. Stor oro i Väst för alla underbetalda arbetare i Öst. Alla fattiga och utsatta som prövar solidaritetens gränser till det yttersta. Inte minst de fackliga organisa-tionernas gränser.

För var går egentligen det svenska fackets solidariska territorialgräns? Någonstans mitt i Östersjön, vid Öresundsbrons norra fäste? Demonstrationer kommer att äga rum den 11e och den 14e februari.

Strax före jul möttes Europafacket, Attac och fackliga organisationer från Tyskland och Frankrike i Paris för att planera aktionen. Mycket står på spel. Möten, konvent och seminarier avlöser varandra, mejllistor, hemsidor med debatter som suddar ut nationsgränser.

En ändlös räcka av möten som inte längre nöjer sig med att säga nej till tjänstedirektiv och nyliberalism utan som nu också börjar diskutera innehållet i ett politiskt program för ett annat, socialt rättvist och demokratiskt Europa. En Europarörelse av rörelser, kort sagt.

- Vad roligt att se en svensk här! sade en kvinna från tysk fredsrörelse innan jag ens hade hunnit sätta mej ner. Ni syns inte till något vidare, fortsatte hon. Men snart har vi en stor samling i Mecklenburg, välkomna dit då!

Det var i Florens i november som jag fick passningen, samma stad där Europarörelsen tog fart för tre år sedan. Det blev en explosiv start; sextiotusen mötesdeltagare i en klaustrofobisk mässhall i en medeltida stad och en halv miljon på stadens gator som demonstrerade mot Irakkriget.

Och så nu ett möte om vilka principer och värderingar som ska ligga till grund för ett annat Europa; 180 deltagare från 14 länder , fackliga företrädare från det italienska CGIL, det franska Solidaire, baskiska fackföreningar, Attac och ytterligare ett tjugotal grupper och rörelser representerade. Nationsgränser som suddas ut, en smältdegel av krav och tankar på ett otal språk men med en gemensam vilja att sätta stopp för ett nyliberalt Europa och mejsla fram konkreta förslag på hur en social utjämning ska gå till.

Från talarstolen duggade konkreta förslag på hur statligt garanterade minilöner, arbetsrätt, socialförsäkringar och skatter borde regleras på europeisk nivå. ”Harmonisering” var ett nyckelord, det vill säga gemensamma sociala rättigheter för alla i Europa. Inte minst i syfte att fylla igen klyftan mellan fattiga Öst – och rika Västeuropa.

Men är inte risken stor att alltför mycket makt därmed flyttas till stat och Bryssel? Och att den nordiska och främst svenska förhandlingsmodellen med kollektivavtal slutna mellan arbetsmarknadens parter gröps ur?

Men tyvärr var ingen från det hållet på plats för att förklara styrkan i vår tradition, varför den fackliga nord-syddialogen låter vänta på sig.

Samma kväll, när kön till talarstolen ringlade sig lång i debatten om ett socialt rättvist Europa, stacks hundratals bilar i brand i de franska förorterna. Medan talarna avlöste varandra gick kravallpolis till motattack med tårgas, gummikulor och vattenkanoner, och i fler än 30 städer runtom i Frankrike rådde utegångsförbud.

”Slödder” kallade den franske inrikesministern Sarkozy det svarta och arabtalande förortsfolket, det som inte får något jobb, tvingas leva i förfallna bostadsområden.

Men upploppen var inte organiserade. Det var en revolt av folk som fått nog, ett snabbt uppblossande uppror utan program. Det vill säga just den fråga som brände hetast den kvällen i Florens, ett program för ett annat och rättvist Europa.

I december och en månad senare samlades EU-ledarna i Bryssel för att besluta om en ny budget. Ett möte där de rika länderna försvarade sina privilegier, sina särskilda rabatter och subventioner som innebär att en fransk bonde får ut fem gånger mer i stöd än en bonde från de nya medlemsländerna.

Makt går före rätt, och i skuggan av det av fotoblixtar upplysta toppmötet, samlades Attac- rörelser från nio länder för att diskutera demokrati, för övrigt i Bryssels gamla arbetarkvarter och som nu bebos av turkiska invandrare.

Hur ska makt flyttas från Europas eliter med sin nyliberala dagordning till medborgarna med sina krav på rättvisa? Mer makt till parlamentet, skrota kommissionen, politisk krontroll över Europeiska centralbanken och folkomröstningar, var några krav som listades. Ingen talade för att spräcka EU, alla talade om hur ett politiskt förenat Europa skulle bli mer demokratiskt.

Men jag satt och tänkte, att inget av det där blir av, är ens möjligt, så länge nationsgränser klyver och försvagar fackföreningarna. Och jag kan inte för mitt liv begripa hur avgrundsklyftan mellan Öst och Väst, lönedumpningens mylla och jordmån, ska kunna hävas så länge vi inte har en stark europeisk fackföreningsrörelse. Vaxholm ligger i Europa.

Vi ses i Strasbourg.

« Tillbaka

Skriv ut artikel