Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Förstår inte arbetarrörelsens ledning att härnäst nya feta fallskärmsavtal avslöjas i näringslivet har den förlorat all moralisk rätt och trovärdighet att gå till storms mot giriga direktörer? Den frågan ställer LO-Ombudsmannen Olle Sahlström efter att socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog skyllt skandalerna som skakar fackföreningsrörelsen på den borgerliga pressen

			Tidigare publicerad i Expressen 8 feb 2005

Vad då maktmissbruk!? Borgerlig propaganda, det är vad det handlar om! DN bedriver kampanjjournalistik för att skapa en eländesbild av arbetarrörelsen. Så ligger det till med den saken!

Ja, så lät det när Marita Ulfskogs debatterade de senaste facklig-politiska skandalerna i en radiodebatt med JanWifstrand, DN ( Studio 1, 3 februari). Boven i dramat är med andra ord de som har skrivit om skandalerna, inte de som har skapat dem. Komma här och kritisera arbetarrörelsen!

En trängd partisekreterares förflugna ord uttalade i stundens hetta? Jag tror inte det. Hans Karlsson, arbetslivsministern, talade samma språk när han dagarna innan sade, att de politiska krafter ”som vill skada arbetarrörelsen får nu vatten på sin kvarn. Därför måste vi skärpa oss”. Märk väl, att skälet till den inre uppryckningen är inte maktmissbruket i sig, utan att borgerligheten skulle kunna dra politisk nytta av det.

Men vad säger egentligen Hans Karlssons och Marita Ulfsskogs uttalande om synen på etik och moral, om förmågan till ödmjukhet och självkritisk granskning?

Förvisso ägnar sig partisekreteraren åt den klassiska finten att undvika den obehagliga debatten genom att söka föra en annan. Men inte bara det. Hon och ministern ger också röst åt en oförsonlig rörelsekultur som målar i svart och vitt och tänker i termer av Vi och Dom.Det är en egen-rättfärdig kultur som blundar för egna brister och demoniserar andras. Och i arbetarrörelsekvarteren mellan LO-Borgen och Partiexpeditionen, mumlar i dessa dagar var och varannan ombudsman ilsket om den stora konspirationen, för nu är de ute efter oss igen!

Men när arbetarrörelsen ledning intar sina traditionstunga krigsposer i tron att allt är som förr, resignerar medlemmarna, lämnar de facket och slutar gå på Arbetarekommunens möten. Ty de ser maktmissbruket och att de däruppe håller varandra om ryggen. De ser hur ett privilegiesystem har utvecklats och hur många däruppe lever ett liv alltmer skilt från deras eget. De ser, kort sagt allt det som Marita Ulfskog och andra förnekar.

Men förstår då inte arbetarrörelsens ledning att härnäst nya feta fallskärmavtal avslöjas i näringslivet, har den förlorat all moralisk rätt och trovärdighet att gå till storms mot giriga direktörer? Förstår den inte att ord som rättvisa och solidaritet med svårighet uttalas av de med miljoninkomster och med fördel av de som lever som de lär?

En sekt måste inte vara politisk vildögd och ha möten i en jordkällare. Den kan också vara en stor och högst pragmatisk rörelse med säte i Rosenbad. Tre krav måste dock vara uppfyllda. Det första är ett auktoritärt ledarskap. Det andra är slutenhet, Vi mot Dom och Gud nåde den som tjuter med ulvarna. Det tredje är likriktning. I det slutna rummet och runt den röde patriarken är bara ett sant, allt annat är falskt. Och det är i sådana rum som maktmissbruket frodas.

I höstas visade det sig i Metalls avdelning i Trollhättan och i Livsmedelsarbetareförbundets och LO-distriktets lägenhetsfiffel i Stockholm. Och så var det dags igen med Ola Rask och hans familjeföretag. Men Marita Ulfskog väjer inte för borgerliga ränksmiderier. Hon står fast och viftar med bestämd hand undan kraven på en etikkommission, frammanade som de är av ”politiserat nyhetsmaterial”. Men vad talar egentligen mot en etikkommission som frilägger en kultur med sekteristiska företecken? Särskilt som den är del i orsaken till de ständigt återkommande skandalerna? Vad talar mot en kommission som går till botten med maktmissbruket i arbetarrörelsen och som därmed återupprättar det strävsamma och hedervärda fackligt-politiska arbete som idag bedrivs?

För så är det: De ständigt återkommande skandalerna svärtar ner allt fackligt och politiskt arbete. Tiotusentals förtroendevalda kämpar i det tysta och efter förmåga för sina medlemmar. De är inte i närheten av det liv som alltför många rörelsepampar lever. Inte heller är de i närheten av de moralsikt klandervärda pampfasoner som avslöjas i parti och minut. Ändå är det deras vardagsgrå slit som ytterst prövas.

För så är det: förmår inte arbetarrörelsen sopa framför egen dörr, lär borgerligheten få hålla i sopkvasten. Med all rätt. Och skyls det egna maktmissbruket över med hjälp av genomskinliga konspirationsteorier, är det arbetarrörelsens ledning och ingen annan som ytterst skadar det fackliga och politiska arbetet. Självmål bör inte skyllas på motståndarlaget.

« Tillbaka

Skriv ut artikel