Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

I det hopplösa valet mellan ett socialdemokratiskt pampparti och ett parti dominerat av kommunistiskt tankebråte, finns skäl att fundera över vad som bör göras. Ett är att närmare skärskåda frågan om vad ett parti är och hur det må organiseras.

			Tidigare publicerad i Vägval Vänsters hemsida i september

Historien är lagrad i nuet. Vår föreställning om Partiet bär på en odemokratisk vänstertradition. Den är som en intellektuell tvångströja; utan att tänka närmare på saken tar vi för givet vad ett parti är och hur det må vara organiserat. Men jag hävdar att tiden är inne för ett uppbrott från en partisyn som bottnar i en härskarstrategi.

I sak gör jag ingen större skillnad på socialdemokratisk och kommunistisk tradition. Skillnaden mellan svensk socialdemokrati och kommunism är mer en skillnad i språkdräkt. Det gamla SKP var insvept i ord som kader, massrörelse, och avantgarde, vilket socialdemokratin aldrig varit. Ändå var och är det socialdemokratiska partiet mer disciplinärt, centralistiskt och kadermässigt i sin praktik än någonsin det kommu-nistiska partiet. Det var heller ingen tillfällighet att Lenin på sitt korta besök i Stockholm 1917 och på väg till den ryska revolutionen blev djupt imponerad av Hjalmar Brantings ledarskap och parti, men högst föraktfull mot det nybildade vänstersocialdemokratiska partiet.

I båda partitraditionerna finns ett nedärvt härskaranspråk, en strävan efter åsiktsmonopol. Partiet ska vara huvudet, övrigt kroppen. Så bjuder traditionen och det i kraft av sin politiska teori och allomfattande ideologi. Inte minst hävdas denna överhöghet gentemot så kallade enfrågerörelser och nya och gamla sociala rörelser. Kanske mer så i det samtida socialdemokratiska partiet än i Vänsterpartiet.

Jag talar om en partifetischism som till har sin grund i Partiets anspråk på en genomlyst historiesyn, samhällsuppfattning och människosyn. Partiet är i dessa vänstertraditioner det organisatoriska uttrycket för denna föreställda teoretiska medvetenhet.

Naturligtvis öppnar en sådan partisyn dörren vidöppen hela registret av åsiktsförtryck. Historiens spår förskräcker. Den cementerade förbindelsen mellan Medvetande och Parti ställer krav på en centralistisk åsiktsdisciplinering, en hierarkisk ordning som ständigt göder och föder sekterism, splittring och politiskt oförsonlighet.

Det är därför hög tid för ett uppbrott; både SAP och Vänsterpartiet förtvinar. Medborgarna lämnar sina partiet, tolererar inte partihierarki, kräver rum för självständigt tänkande. Det gamla slaget av partistruktur håller kort sagt inte det demokratiska måttet. Och jag föreslår därför jag att politisk vänster samlas i en bred och ekumenisk debatt om hur dess partier kan organiseras på ett radikalt annorlunda sätt.

I Italien har Vänsterdemokraterna skrivit om sina stadgar och kallar sig en federation. Ett begrepp som i Italien inte betyder ett starkt centrum, vilket det tycks göra i Sverige, utan tvärtom ett svagt centrum som byggs upp av sina starka delar. Federationens bas kan se ut på många olika sätt. Det kan bestå av byalag, aktionsgrupper och enfrågerörelser. Men det avgörande är att det är basen som styr, som i en federation.

I sin bok ”Frihetens rike” skriver Anders Ehnmark att Vänster-demokraternas( före detta kommunistpartiet, PCI) program och stadgar ”handlar om maktdelning och basdemokrati och federal uppväxling av makt, till skillnad från auktoritär nedväxling av makt, som i ett leninistiskt parti, vilket PCI en gång var”. Och han beskriver hur det nya partiets strävar efter något annat än det har varit. ”Formen parti är inte längre självklar”, skriver han.

Var Vänsterdemokraterna landar vet vi inte. En fråga är ju om det är möjligt att förvandla ett gammalt parti till något helt annat. Månne är det så att ett nytt parti- en federation av något slag- måste bildas vid sidan om de gamla. Jag vet inte. Jag är dock övertygad om att en annorlunda och federativ form av parti är både nödvändig och möjlig. Och under alla omständigheter vore det både spännande och klokt att ta till sig den italienska och andra erfarenheter.

Därför föreslår jag att Vägval vänster tar initiativ till en seminarieserie om vad ett annorlunda parti kan vara och hur det skulle kunna organiseras. Bjud in medverkande från Italien. Gärna också medverkande från den globala rättviserörelsen för i den finns erfarenheter som också de pekar mot en mer öppen, demokratisk, folkbildande och federativ struktur.

En sådan seminarieserie skulle kunna vara en stillsam början det nödvändiga uppbrottet.

« Tillbaka

Skriv ut artikel