Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.
Bonus, fallskärm, Percy Barnevik, Skandia, Enron… Ord och namn laddade med girighet. Ord och begrepp från nittiotalet laddade med vanmakt.

Tidigare publicerad i SIA september 2004
Bonus, fallskärm, Percy Barnevik, Skandia, Enron… Ord och namn laddade med girighet. Ord och begrepp från nittiotalet laddade med vanmakt. Ett nittiotal som också översvämmades av utredningar om makt, moral och demokrati, men som alla mer eller mindre undvek de brännande frågorna; Hur är det möjligt för tunga direktörer att sko sig som de gör? På vad beror den växande klyftan mellan fattig och rik? Vad gör arbetarrörelsen?

Ett sannolikt svar på den första frågan är, att direktörerna skor sig för att de kan göra det. Ett numer bortglömt svar på den andra frågan är, att det beror på ett kapitalistiskt samhällssystem som göder och föder social orättvisa. Ett beklämmande svar på det tredje frågan är, att arbetarrörelsens inte längre utgör en motkraft i sin självutplånande jakt efter samförstånd.

En fackligt förtroendevald på Skogaholmsfabriken i Stockholm sade till mig; Det spelar ingen roll vad vi säger. Dom kör ändå alltid över oss. Och kommer undan med det.

Det är ett svar som fångar vanmakten på arbetsplatserna och sätter fingret på maktförskjutningen. Direktörerna skor sig för att de kan det.

De tar ut vad de vill för att de har makt att göra som de vill. De gör det för att ingen betslar deras girighet. För att en politisk och facklig motkraft saknas.



Tidigt nittiotal bröts ett historiskt skede. Från andra världskrigets slut och framåt hade en långsam men stadig utjämning av inkomst och makt ägt rum. Men sedan vände det. Fattigdomen kom tillbaka, inkomstklyftorna växte snabbare än i något annat europeiskt land. Aldrig tidigare sedan demokratins genombrott har så många beslut fattas i så stora frågor och över så många människors huvuden som under det senaste årtiondet .

Samtidigt har den ena bluddriga utredningen avlöst den andra. Senast i raden är Förtroendekommissionen. Den sattes att stävja den moraliska härdsmältan i näringslivet och i våras presenterade en utredning( Svensk kod för bolagsstyrning, SOU 2004:46) som landade i vällovlig fraseologi och till intet förpliktande rekommendationer. Tre feta volymer skrivna av så kallade experter från etablissemanget för andra så kallade experter i samma etablissemang.

Här ska inte vara något ”resande teatersällskap”, förklarade den i näringslivets maktsfär rejält insyltade socialdemokraten tillika kommissionsordföranden Erik Åsbrink föraktfullt när han sparkade

sin huvudsekreterare Olle Rossander. Han föreslog nämligen att utredningen skulle verka under stor öppenhet och för en bred dialog med medborgarna.

Det vill säga motverka utvecklingen mot allt mer snäva och slutna beslutskretsar som har varit av girighetens viktigaste förutsättning.

Maktens logik behöver friläggas tänker jag; vi vet att en mycket liten krets tunga direktörer ger varandra höga löner, bonusar och fallskärmar. Och vi vet att denna hantering inte tål dagsljus. Och det mantraliknande ljuget om varför just herr Direktör X måste ha en miljon kronor i lön, förutom sin bonus, känner vi alltför väl igen.

Däremot vet vi lite om deras attityder och världsbild. Och vi vet alltför lite om hur de tänker och gör för att utöva och stärka sin makt. Och det är inte konstigt. Facket bryr sig inte och i Sverige saknas helt forskning om samhällets eliter. Särskilt om den elit som samlas i direktionsrummen, rum som är mer slutna än någonsin.

Därför är en friläggning av direktörselitens sätt att tänka och styra av stor facklig och politisk betydelse. Inte bara som stöd för motstrategier. Utan också som sätt att förstå sambandet mellan en korrupt direktörsetik och en samhällsmoral i upplösning.

För den gamla industrikapitalismen dominerade värden som långsiktighet, måttfullhet och idoghet. Nu grasserar bland tunga direktörer finanskapitalistiska värden om kortsiktighet, måttlöshet och snabba pengar.

Så vilken roll spelar näringslivseliten som moraliskt föredöme? Och vilken roll spelar de andra, de i gärdsgårdsligan som gör sitt bästa för att hänga med de stora grabbarna; Björn Rosengren med sina tio miljoner om året, Anders Sundström, Folksams nye Direktör med sina 300 tusen i månaden, för övrigt sanktionerade av LO?

Eller Erik Åsbrink för den delen det socialdemokratiska styrelseproffset med en månadslön väl i klass med Sundström, räven som skulle vakta hönsgården?

Kan arbetarrörelsens elit överhuvudtaget bjuda ett moraliskt motstånd mot direktörers girighet när den lever ett liv vitt skilt från den genomsnittlige LO-medlemmens?

Är den längre trovärdig att peka finger?



Maktutredningen från sent åttiotal kom till slutsatsen att det rådde balans i makt mellan näringsliv och arbetarrörelse i ett skede av skenande maktförskjutning. Rättviseutredningen från 1996 landade inte i några konkreta krav överhuvudtaget. LOs rapport om demokrati fyra år skrev inte en rad om ekonomisk demokrati. Den statliga Demokratiutredningen skrev nyligen vackert om deltagande demokrati. Men den undvek nogsamt att snudda vid frågan om makten mellan arbete och kapital. Alla har de, var och en på sitt sätt, bidragit till direktionsrummens slutenhet.

Vad som krävs är en alternativ maktutredning som genom sina öppna och demokratiska former mobiliserar nerifrån, främst fackligt folk. En utredning som organiserar samtalsgrupper, forskningscirklar, seminarier och debattmöten, inte minst på arbetsplatserna. En befolkad utredning utan partipolitiska bindningar. En utredning som står fri från bindningar till näringsliv och politisk elit. En utredning som gör det som arbetarrörelsens borde ha gjort för länge sedan;

Analyserar och försöker förstå den historiska maktförskjutningen. Formulerar en radikal och konkret kritik av ett korrupt samhällsystem. Kort sagt, sätter tummen i ögat på kapitalet. Reser på nytt frågan om ekonomisk demokrati. Sätter stopp för direktörers girighet. Gjuter nytt mod i svikna själar.

« Tillbaka Skriv ut artikel
Tankar om en tredje vänster
bidrag till antologin
Fackligt tomrum i Europa
Socialistiskt Debatt september 2008
Utan nytänkande riskerar facket att dö
Göteborgsposten, 3 september 2008
Idékris för facket
Ordfront Magasin, september 2008
Fack utan gränser
Arena, augusti 2008
Det behövs ett alternativ till idén om Servicefacket
TCO-tidningen i augusti
Arbetarrörelsen är död
Tvärdrag, augusti 2008
Det militanta Midi
Ordfront Magasin Oktober 2007
Spanskt Fack tar strid för de papperslösa
Sekomagasinet, juni 2007
Historiskt arv bakom stridsvilja i Marseille
Hamnarbetaren juni 2007
Fackmöte på kyrktrappan
LOtidningen mars 2007
Tredje Vänstern
Arena april 2007
Nytt europa kräver ny facklig strategi
Transportarbetaren mars 2007
Hopp och mardröm
Ordfront Magasin, mars 2007
Insyn i löner för starkare fack
Dagens Arbete, mars 2007
I röda patriarkers skugga
Aftonbladet 20 september 2006
Aten ligger i Europa
Ordfront Magasin september 2006
Facket tågar med i rörelserna rörelse
SIA juni 2006
VAXHOLM LIGGER I EUROPA
Ordfront Magasin maj 2006
Var går fackets solidariska gräns?
SIA januari 2006
Våga vägra åsiktstaket
Aftonbladet 21 maj 2005
Arbetarrörelsen har blivit en sekt
Expressen 8 feb 2005
Ta ansvar för arbetarrörelsen
Expressen 2005-02-01
Vägval Vänsters vägval
Vägval Vänsters hemsida januari 2005
Tickande bomb
Dagens Nyheter 2004 14 november
Vad är ett parti?
Vägval Vänsters hemsida i september
makt och etik
SIA september 2004
Jag ringer i larmklockan
Ordfront magasin september 9/2004
Slagord i ideologiskt tomrum
21 mars 2004 svd
Stämplad och stolt
Aftonbladet 10 december 2003
Dom säger att jag är illojal…
Aftonbladet 24 november 2003
Den döde patriarken
Arena nr 5 november 2003
Fackets folk vet bäst i arbetarrörelsen
LO-tidningen nr 15 25 april 2003
BUNKERN
Tiden nr 2 april, 2003
Gör upp med de stalinistiska metoderna
Expressen 4 februari 2003
Dags att spränga röda bunkern
Expressen 27 november 2002
I kökets skrattspegel
Arena nr 6 1998
och varför vill inte de andra vara med?
Aftonbladet 9 september 1997
© 2004 - 2010 Olle Sahlström - alla texter är upphovsrättsskyddade