Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Begreppet tillväxt blir till en besvärjelse i det socialdemokratiska rådslagsmaterialet inför kongressen. Men slagordet saknar markkontakt, skriver LO - Ombudsmannen Olle Sahlström. Inget sägs om 90-talets maktförskjutning eller om vanmakten och ohälsan som kommer av dagens arbetstempo.

			Tidigare publicerad i 21 mars 2004 svd

Jag läser det socialdemokratiska rådslagsmaterialet, men orden viker undan, fäster inte. Alla värdeorden är med - frihet, rättvisa, solidaritet, allas lika värde- men de saknar inbördes sammanhang. Och de är inte förankrade i en genomarbetad filosofi eller samhällsteori. Därför besvarar de inte heller avgörande frågor om fattigdomens orsaker, varför klass - och inkomstklyftorna växer, varför arbetets organisering föder och göder hierarki och utslagning.

Det politiska språket har förlorat sin markkontakt. Som en dunfjäder svävar det omkring över medborgarnas huvuden, viktlöst och utan den tyngd som krävs för att det ska få mening och betydelse. Inte minst gäller det två ord i det socialdemokratiska rådslagsmaterialet. Tillväxt är det ena, demokrati är det andra.

Tillväxt för rättvisa lyder den kommande kongressens slogan. ”Producera mer så blir det mer att fördela”, löd SSU-ordförande Rickard Lindström något mer råbarkade paroll från sent tjugotal. Då liksom nu ligger den politiska styrkan i att alla ska bli ”delaktiga i samhällets goden”, som man sade på tjugotalet. Då liksom nu ligger svagheten i bristen på reflektion över vad det goda är, att det alltid har ett pris och som sällan betalas av alla.

Rickard Lindströms och högerfalangens råbarkade paroll var samtidigt stridssignal mot marxism och klasskamps teori. Konflikten bilades med hjälp av dubbel politisk bokföring; det maktkritiska perspektivet begravdes i nyvunnet samförstånd med näringslivet, men hölls levande i partiprogrammet.

På 20-och 30-talet kunde spänningen mellan krass nyttomoral och marxistisk ideologi bära frukt i form av en kritiskt tänkande reformism. Men under nittiotalet och framför allt med partiprogrammet från 2001 har de sista resterna av radikal maktkritik övergivits och den förr så fruktbärande konflikten desarmerats. Bara Rickard Lindströms paroll lever vidare, men nu utan att prövas mot ett systemkritiskt perspektiv.

Följaktligen tar den nu aktuella kongressen begreppet tillväxt för givet. Det får karaktär av besvärjelse och blir till alla goda värdens enda och sanna källsprång. Frånvaron av analys och teori är särskilt tydlig i rådslagsmaterialet ”Mänskligare arbetsliv”. Den roll som nittiotalets maktförskjutning mellan arbete och kapital kan ha spelat för de höga ohälsotalen analyseras till exempel inte.

Ingen frågar sig heller vad det är för logik som på nytt driver upp arbetstempo, skapar anorektiska arbetsorganisationer och ett klimat som andas rädsla och vanmakt. Ingen frågar sig varför det sedan ett årtionde råder en närmast öronbedövande tystnad på landets arbetsplatser. Eller vilka samband som finns mellan den tystnaden och den grasserande ohälsan.

Teori saknas, kort sagt, för att söka häva den lika klassiskt socialdemokratiska som svårlösliga konflikten mellan tillväxtens logik och den sociala rättvisans etik.

På det sättet har socialdemokratin också förlorat sin utopiska energi. Den är inte en samhällsomdanande politisk kraft. I det senaste partiprogrammet står socialism inte längre för ett alternativt samhällssystem., utan uteslutande för en knippe värderingar. Och i det ideologiska tomrummet frodas en handlingsförlamande brist på politisk vilja.

Men viljelösheten har också sin grund i ett ledarskap med starkt machiavelliska egenskaper. Många är de som i skuggan av den röde patriarken framför andra, partiordföranden själv, håller inne med sin åsikt och plattar ut sig för att inte hamna i onåd. Och bara var tredje medlem tycker att det finns en stor öppenhet för att diskutera avvikande åsikter(Socialdemokraterna och Gallup)

De röda patriarkernas arv är dubbelt. I dem förenas en jämlikhetstanke med den gamla bruksortens krav på konformitet och lydnad. Den röde tog den blå och gamle bruksaptronens samhörighetstanke i arv. De skildes år i fördelningspolitiken, men förenades i sin misstro mot individens frihet.

Den röde patriarkens kollektivism var således inte särskilt proletär eller socialistisk. Det var bruksortens hierarkiskt ordnade och på tätt sammanflätade korporationer byggda kollektiv som formade arbetarrörelse. Den röde patriarken blev tung och betydelsefull, mindre i kraft av sina personliga egenskaper och åsikter, mer i kraft av vilka organisationer som han representerade. Han var den fackliga korporationens man, men också hyresgästernas, kvinnornas och ungdomens man. Och i den ordningen var allt tal om individens röst, samvete och rättigheter snarast att betrakta som liberalt pjosk och ömhudat känslodravel.

Det är en paradox. Ett auktoritärt parti har med sin kollektivism bidragit till en frihetslängtande individualism hos många medlemmar. Den paradoxen har flyttat in i landets arbetarekommuner och där givit liv åt uppslitande konflikter mellan två syner på demokrati som funnits där hela tiden.

Klassamhällets har förändrats. Den gamla bruksordningen är historia och de manliga industriarbetarna har tappat mark. Ändå lever den gamla andan kvar. Medelklassen har vunnit terräng och vädrar morgonluft och partiet har gått ner i spagat för att förena de motstridiga klassintressena.

Denna interna klasskamp river upp ideologiska sår och som nödtorftigt täcks över med intetsägande handlingsprogram. Kluvenheten visar på många områden. I synen på välfärdens finansiering och organisering, liksom i synen på Europasamarbetet( se Bo Stråths artikel 7/3).

Mindre uppmärksammat är dock partiets två olika syner på demokrati; den ena är korporativ och representativ, den andra individualistisk och för en mer direkt form av inflytande. Minsta enhet i den förstnämnda är korporationen. Minsta enhet i den andra är individen.

Enligt den korporativa synen frågar arbetarekommunen efter vilka du representerar.

Enligt den andra frågar den efter din åsikt. I den första är obruten sammanhållning högsta värde. I den andra samvete och individens rättigheter.

Det vore ett misstag att betrakta konflikten enbart som en intern angelägenhet. Ty den auktoritärt - korporativa demokratisynen visar sig i motstånd till beslutande folkomröstningar likväl som till medlemomröstningar i socialdemokratiska LO-förbund. Konflikten visar sig i samma LO-förbunds ointresse för att ta strid för individers yttrandefrihet på arbetsplatserna. Och det är mot en auktoritärt-korporativ rörelsekultur som regnbågsallianser har vuxit fram under senare år i syfte att välta ner de röda patriarkerna från sina troner och så bredda och fördjupa den kommunala demokratin.

Därtill är den korporativa demokratisynen stöd och principiell förutsättning för så kallad facklig-politisk samverkan. Det är en form av samverkan som bygger på idén om den ömsesidiga fraktionen. Tung i fackföreningen blir bara den som har den rätta partiboken. Tung i partiet blir bara den från fackföreningen. Och ingen frågar i en sådan ordning efter individens samvete och rättigheter.

Rickard Lindströms paroll väckte bestörtning på sin tid. Utan den symbiotiska form av samverkan som formades tidigt trettiotal hade det fackliga motståndet mot hans strategi aldrig brutits upp. Det var en ideologisk krigsorganisations som då landsattes i syfte att en gång för alla ta den partipolitiska kontrollen över fackföreningsrörelsen. Och socialdemokratisk hegemoni vilar än idag på denna form för inre och yttre maktutövning. Trots eller kanske på grund dess odemokratiska inslag.

« Tillbaka

Skriv ut artikel