Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Svensk arbetarrörelse klampar på mot döden. Stel och stum förlorar den blod och ett uppbrott från den auktoritära kulturen och den så kallade facklig-politisk samverkan är nödvändig.

			Tidigare publicerad i Arena nr 5 november 2003

Kvinnor kastas ut i kylan av arbetarekommunen i Gävle. SSU-ungdomar hotas och skräms till lydnad i Borlänge. På stadskansliet i Göteborg grasserar grabbighet, stängs kvinnor ute från informella beslutsrum och alla fingrar pekar mot kommunstyrelsens ordförande. Partidistriktets ordförande är arrogant, sade en kvinna från Norrbotten och blev av med sina förtroendeuppdrag. Och i SSU är det bara nickedockor som får positioner, säger en som nyss hoppat av i Västerbotten. För att inte tala om Stockholms arbetarekommun där fackliga s-föreningar protokollför årsmöten som aldrig har ägt rum och där stadgevidriga val av ombud till blivit vardag och rutin.

Löpsedlar har väsnats och hojtat, talat sitt språk, men vad gömmer bakom de braskande rubrikerna? Vad pågår egentligen i de socialdemokratiska arbetarekommunerna, basen för det parti som har regerat i landet i 61 av de senaste 70 åren?

Jag återvänder ofta i mina tankar till Motala, symbol för nittiotalets skov av politikerskandaler, därtill en symbol med särskild historisk klangbotten som ett folkhem i miniatyr.

Först var brukssamhälle och ur Motala verkstad, Luxor och Electrolux spirade fackföreningar. Sedan kom arbetarekommun. Ordningen är viktig. Ingen blev tung och betydelsefull i partiet utan Metalls välsignelse. Och som traditionen bjöd var Sölve Conradsson och de andra som bötfälldes eller tvingades i fängelse för grov trolöshet mot huvudman politiska kungar av facklig nåde.

”Sölve hade en hatt med tre kanter som han kunde vrida hur han ville”, sade en motalabo. Ändå var han bara en i raden av män som göddes och föddes av Motalas facklig-politiska symbios. Det vill säga idén om den ömsesidiga fraktionen; tung i fackföreningen blev bara den som hade den rätta partiboken. Tung i partiet blev bara den som kom från Metall eller välsignades av Metall. Och ur den idén följde en lika självklar som förnekad maktordning som alltid inneburit att bara de som satt på både fackstol och partistol bestämde.

Ta Thore Pettersson, Thore Blå kallad. Hans epok varade i nära fyrtio år. Han var metallarbetare, fullmäktiges ordförande och skapare av bostadsstiftelsen Platen. Thore Blå styrde med järnhand och rundade gärna av sina möten med en ”smörgås på statt”. Men ute i det anrika Stadshotellets kök baktalade de honom. De kunde rakt inte förstå hur han kunde vara arbetarbarn. En sådan stropp!

Tjänstemän och politisk opposition var hårt hållna på Sölves tid, på åttio- och nittiotal. Men då Thore Blå regerade under de lokala folkhemmens storhetstid, var stadskansli och opposition närmast underdånig. Än idag kan man höra motalabor viska och fnissa om hur fina damer från folkpartiet på fullmäktigemöten sågs niga inför Thore Blå där han satt på ordförandetronen. Kan man tänka sig!? Niga, till och med! Vilken revansch!

Sölve och de andra gick i Thores fotspår. Han i sin tur hade vandrat den stig som ortens brukspatroner långt före honom hade trampat upp. Thore Blå satt på flera stolar samtidigt, som sin patron. Han var den fackliga korporationens man, men också hyresgästernas, kooperationens, pionjärernas, veteranernas, kvinnornas och ungdomens. Frågan var inte vem du var, utan vem du representerade och i vilket kollektiv du var kugge och del. Och alla slöt de upp bakom honom, förenade som korporationerna var i en och samma arbetarekommun.

Det var inte kollektivism i största allmänhet. Det var inte heller en särskilt proletär eller socialistisk kollektivism. Det var bruksortens hierarkiskt ordnade och på tätt sammanflätade korporationer byggda kollektiv. Det var kollektiv i vilka tal om individens röst, samvete och rättigheter betraktades som liberalt kärringpjosk och ömhudat känslodravel.

Den röde patriarkens arv är dubbelt. I honom förenas en jämlikhetstanke med brukssortens krav på konformitet och lydnad. Båda tog väl hand om sitt folk. Den röde tog den blå patriarkens korporativa samhörighetstanke i arv. De skildes åt i fördelningspolitiken, men förenades i misstro mot individens frihet.

Motalas fackliga borgar, Luxor, Motala verkstad och Electrolux har bolagiserats, styckats upp och sålts ut. Bruksorterna är sedan länge stadda i förvandling. Klassamhället har förändras och de manliga industriarbetarna har tappat mark. Medelklass, akademiker, invandrade har vunnit terräng. Många vädrar morgonluft. Och det är bra. Ändå lever den auktoritärt- korporativa andan kvar i landets arbetarekommuner.

Villrådigheten finns där, så ock viljan till uppbrott från den patriarkala maktstrukturen. Men där finns också det tjurskalliga motståndet och tron att rörelseriket på något sätt kan återskapas som det en gång var. Det ska gå. Typ. Bara vi biter ihop.

Och det är där någonstans, i rörelsemurens sprickor, mitt i villrådigheten, viljan till uppbrott och i det hårt slående fackligt-politiska motståndet, som konflikterna och löpsedelrubrikerna frodas och väsnas.

Historien är lagrad i nuet. Titta in i ett Folkets Hus vilket som helst och finn att nära nog alla är samlade där; LO-facken, förbundsavdelningar, kvinnodistriktet, Unga Örnar, SSU och andra. Förr förmådde de mobilisera stora grupper av medlemmar. Icke så längre. Det är bland ruinerna av bruksortens hierarkiskt ordnade korporationer som de samtida striderna äger rum. De förenas i ett tätt och väl sammanflätat nätverk av personallianser, kodsystem och beroenden, ogenomträngligt för de som står utanför. Och alla har de sin inmutade del av arbetarekommunen att bevaka och försvara.

Det går inte att bortse från konflikternas klasskaraktär. Den kan döljas bakom löpsedelrubriker som allmänt talar om mygel och kotterier. Men gång efter annan exploderar klassföraktet från ömse håll i knastertorra mötesprotokoll.

Så har nittiotalets maktförskjutningförutsatt arbetarklassens osynliggörande. Tystnaden från arbetsplatserna är öronbedövande. En välbeställd och övre medelklass sätter nu dagordningen och arbetarna har hamnat i bakvattnet, även i sina arbetarekommuner. Så ser det ut och frågan är hur en arbetare ska återfå sin politiska röst.

Stärk den facklig-politiska samverkan, värva medlemmar till partiet och bilda s-klubbar på arbetsplatserna! lyder LOs svar. Men i mina öron ekar det tomt. Det ekar som ett fältrop från svunna tiders ideologiska slagfält och från den tid då kommunisterna med alla medel skulle elimineras.

Den form av samverkan som det samtida LO vill gjuta nytt liv i, tog sin början tidigt trettiotal, och dess organisatoriska klimax nådde den under femtio - och tidigt sextiotal. Men sedan dess har det varit utförsbacke.

Märkligt nog togs beslutet på LOs kongress 2000 utan nämnvärd debatt om att blåsa liv och ande i en sjuttio år gammal organisationsform med historiska förtecken som inte längre existerar. Som om själva begreppet facklig-politisk samverkan rymde en magi med förmåga att utlösa ett slags historiska ryggmärgsreflexer i rörelsekroppen. Tryck på replay-knappen för arbetarrörelsens historia, ungefär. Det gick ju så bra första gången.

”Vi måste ta tillbaka vårt parti”, ljuder nu det fackliga fältropet och bidrar därmed på sitt sätt till de interna stridigheterna, för vad ska de andra tänka och säga, de som inte är ”riktiga socialdemokrater”?

” Självklart vill vi socialdemokrater ha medlemmar som både är lärare och läkare”(Finns Arbetarrörelsen?), skriver Elizabeth Brandt, första ombudsman i Stockholms läns LO-distrikt. ”Vi vill att både sjuksköterskor och civilekonomer ska rösta på oss…”, fortsätter hon.

Men vilka är ”vi”? Jo, naturligtvis de från den fackliga korporationen, för som den gamla ordningen bjuder, är de fackliga första klassens medlemmar, till skillnad från akademiker och medelklass, som hör till den andra och lägre stående klassen av partimedlemmar. Det ska vara som i klassamhället med andra ord. Fast tvärtom. Undra sedan på att det är strid i Stockholms arbetarekommun!

Jag känner väl igen tagen från förr. Men nu känns det fackligt-politiska språkbruket mest som ordkulisser. De andas krampaktighet och djup osäkerhet, mitt i stöddigheten. ”Vi måste ta tillbaka vårt parti”, står det i de fackliga kampanjmaterialen. Men återigen: Vilka är ”vi”?

Den historiska utförsbacken är tydlig. Sent sextiotal röstade en bit över åttio procent av LOs medlemmar på socialdemokraterna. Nu är det 61 procent. Fyrtio procent är i praktiken uteslutna från den fackliga kampanjretorikens ”vi”. Fler än åtta hundra tusen medlemmar.

Och i takt med den minskande legitimiteten växer utanförskapet, klyftan mellan medlem och förtroendevald vidgas och fackföreningens trovärdighet urgröps.

Inför Thore Blå neg oppositionen och under Sölves epok kallades Motala Sölvesborg. I den röde patriarkens skugga förtvinade partidemokrati, skar politisk opposition tänder, förtvinade kommunal demokrati. Men till slut föll den politiska domen tung i Motala. Partiet förlorade sin majoritet efter nära sextio års maktinnehav. Och till slut började politiska oppositioner runt om i landet samla sig till motstånd.

Ta bara Norberg som ett exempel: I mer än sjuttio år hade Rörelsen svingat ordförandeklubban. Men folk hade fått nog. En dag efter valet 1994 låste de andra partierna – allt från moderaterna till vänsterpartiet- in sig på Elsa Andersson konditori. Och när de kom ut hade en regnbågsallians fötts, det vill säga samtliga andra partier samlades för att få ett slut på den socialdemokratiska stöddigheten.

Norberg, Boden, Timrå, Kalix, Dorotea, Fagersta, Jokkmokk… i hur många av rörelserikets provinser har den socialdemokratiska maktfullkomligheten skapat segerrika regnbågsallianser? Har någon räknat? I det röda Norrbotten, styrde Rörelsen med egen majoritet i 11 av 14 kommuner. Nu har den majoritet i bara tre och är helt borta från makten i 4 kommuner.

Kung Persson sken som en sol över segervalet 2002, men i rörelsens provinser sparkade väljarna än en gång bakut mot sina röda furstar och den traditionstyngda maktfullkomligheten; i 248 av landets 290 kommuner blev röststödet mindre för socialdemokratin i kommunvalet jämfört med riksdagsvalet.

Allas ögon är riktade mot Rosenbad, särskilt mediernas. Och därinne skiner Kung Persson som en sol, men ute i rörelserikets provinser skapas politisk historia. Ljudlöst briserar kommunala perestrojkor.

Det är en paradox; en auktoritär kollektivism har med sin politik fött och gött en frihetstörstande individualism. Och till slut har paradoxen flyttat in i arbetarekommunen där den givit liv åt en konflikt mellan två demokratisyner som funnits där hela tiden.

Konfliktytor korsar täcker över varandra i landets arbetarekommuner. Betydelsen av det unikt lokala i den flodvåg av konflikter som nu väller fram ska inte förringas. Ändå skär genom dem alla striden mellan två slag av syn på demokrati; en korporativ och representativ kontra en individualistisk och mer direkt form av demokrati.

Minsta enhet i den först nämnda är korporationer, i den andra individer. I den första frågar arbetarekommunen efter vem du representerar, i den andra efter din åsikt. I den första är samhörigheten högsta värde, i den andra den enskildes samvete och rätt.

Konflikten har funnits där hela tiden och även medvetenheten om dess sprängkraft; när den nu döende facklig-politiska samverkan formerades tidigt 30-tal, vid tiden för den ideologiska krigsorganisationens landsättning, gav LO ut en skrift- Facklig demokrati - författad av LO-ombudsmannen Albin Lind.

Året var 1938 och enligt Albin Lind var tiden var mogen att lämna det han kallade ”den primitiva demokratin” bakom sig. Det var en form av demokrati präglat av ”vildvuxet ” lokalt inflytande och alltför starka inslag av direkt demokrati.

Men mer än någonting annat var den ”primitiva demokratin” förankrad i den liberala föreställningen om ”den personliga friheten”, menade han. Individens frihet stod i praktiken mot organisationens och kollektivets krav på effektivitet.

Samtidigt fanns en utväg ur det svåra dilemmat, som Albin Lind såg det; effektivitetskravet kan och måste få råda inom arbetslivets och därmed i de fackliga organisationen. Inom den social livssfären kunde däremot individens frihetskrav få råda. Inom produktionens och arbetarrörelsens domäner skulle däremot råda kollektivism och centralstyrning.

Kvar av ombudsman Linds teoribygge är de nödtorftigt ihop samlade spillrorna. Det är tankespillror som visar sig i dagens fackliga kampanjmaterial, men krampaktigheten går inte längre att dölja. Tiden har hunnit ikapp Albin Linds omöjliga lösning av den demokratiska paradoxen.

Rörelseretoriken ekar nu tom, låter som ordkulisser från en tid som aldrig kommer igen. Tagna var för sig skriker löpsedlarna ut sina budskap om valfusk, inre kretsar, riggade möten, mygel och åsiktsförtryck – sammantagna viskar de i kör om en korporativ maktstruktur på väg att rämna.

Ingenting varar för evigt. En politisk rörelse föds ur sin tids förutsättningar. Och som vågrörelser i tiden kommer de och går, byter skepnad, tar varandras plats. Så är det. Ändå tänker och lever politiska rörelser som om det inte vore så. Frågan är med andra ord när arbetarrörelsen har nått vägs ände och vad som ska komma i dess ställe.

Ett uppbrott från den korporativa ordningen är nödvändig. Länge nog har individers åsiktsfrihet förtryckts i den ena eller i den andra korporationens namn. Särskilt angeläget är uppbrottet från den fackliga korporationen, eller snarare fraktionen, i arbetarekommunerna.

Det finns goda argument för en samverkan mellan en fri och obunden fackförening och en lika fri och obunden partiförening, en samverkan öppen för insyn och som inte heller utesluter ett samarbete med andra politiska partier och rörelser. Men inför den symbios som under mer än ett halvt sekel har skapat röda bunkrar i var och varannan arbetarekommun faller argumenten platt till marken.

Den facklig-politiska samverkan är ett nav för inre och yttre maktutövning. Och det maktnavet är än idag den helt avgörande förutsättningen för en centralistisk och hårt åsiktsdisciplinerad socialdemokratisk arbetarrörelse som effektivt stänger ute andra vänsterpartier, radikala liberaler, invandrare som inte förmår lära sig de kulturella koderna, nya sociala rörelser som inte för sitt liv kan förstå varför det inte går at samarbeta med fackföreningarna i Sverige när det går i övriga världen.

Kort sagt: Ett uppbrott från denna form av samverkan är ytterst också ett nödvändigt uppbrott från en arbetarrörelse som mer hämmar än bejakar en politisk radikalisering och framväxten av en bred vänsterrörelse.

Jag vill bort från det gamla och samtida slaget av arbetarrörelse. Det har nått vägs ände. Och jag vill bryta upp från den facklig-politiska samverkan som är dess förutsättning. Framför mig ser jag fackföreningar som inte sorterar ut nära hälften av sina medlemmar från politisk inflytande på grund av att de inte stödjer det enda rätta partiet. Det är också fackföreningar med väsentligt större förmåga att mobilisera medlemmarna då de inte ständigt sneglar åt och rättar sig efter partipolitisk hänsyn. Och framför mig ser jag arbetarekommuner som bygger på fria individer, inte på toppstyrda korporationer.

Men jag ser också en fördjupad kommunal demokrati. På Thores Blås eller Sölves tid hade ingen i arbetarekommunen vågat säga emot och inför dem neg de som skulle utgöra politisk opposition. Men nu säger allt fler medlemmar ifrån, vädrar till och med sin kritik offentligt. Och utan tvekan är det så att ingen regnbågsallians i världen hade lyckats knuffa ner den röde patriarken från hans piedestal om den inte burits upp av en ett växande antal medborgare som fått nog av de slutna rummen och stöddigheten.

I en maktstruktur som dagens svenska arbetarrörelse suddas spänningen mellan det rätta och det möjliga ut - förr eller senare. Till slut blir det möjliga också det rätta. Realismen tar över och dörren lämnas vidöppen för maktspelet. Där befinner sig många arbetarekommuner nu.

I den nyttotradition som så starkt har kommit att prägla socialdemokratin lever det rätta sig eget liv, gör man skillnad på ”mål och medel”, etik och politik lever skilda liv, ”värderingarna” förvandlas till en fråga om personlig tro - ”Jag tror på arbetarrörelsens värderingar”, som det brukar heta.

Förbindelsen är också stark mellan nyttotradition och en hierarkisk struktur. I den förbindelsen frodas en maktrealism som offrar människor för politiska resultat, förvandlar människor till medel.

Så vad krävs av demokratin i en arbetarekommun för att spänningen mellan det rätta och det möjliga ska hållas levande, för att förhindra att medlemmar förvandlar varandra till objekt, för att förhindra att medlemmar förvandlas till röstsoldater av sina patriarker?

En gång i tiden lärde sig den unga arbetarrörelsen demokrati av liberalismen, frikyrkligheten och läsarrörelsen. Ur korsbefruktningen mellan arbetarnas klasskamp, liberal rättighetstradition och väckelserörelsens folkrörelseidé, växte en direktdemokratisk arbetarradikalism fram.

Medlemsomröstningar, bundna mandat, direktval av ombudsmän och lokal strejkrätt var del i en vildvuxen och experimenterande demokrati som Albin Lind mer än annat ville ansa och som den facklig-politiska samverkan vid tidigt 1930-tal och framåt var det viktigaste redkspaet för att tukta och rensa ut.

Jag menar att tiden är inne för att göra upp med den auktoritärt korporativa demokratisynen och återvända till de direktdemokratiska former som en gång skapade en arbetarrörelse. Tiden är också inne för en motsvarande och samtida korsbefruktning mellan olika idéer och rörelser. Vår tids arbetarradikalism, som ännu ligger i träda, har mycket att lära av plogbillrörelsens konkreta experimenterande i demokrati och mötesformer, av frihetligt radikala gruppers sätt att använda sig av IT, av svenska Kyrkans dilogverksamhet och av den globala rättviserörelsens folkbildningsanda som den visar sig i Porto Allegre.

Jag har varit fackföreningsmedlem i 35 år och av dem LO-Ombudsman i 14. Jag vet hur den facklig-politiska slår mot de med fel åsikt. Jag vet i detalj hur den innesluter de ”riktiga socialdemokraterna” och utesluter de andra.

Därför ser jag fram mot den stora oredan, det fruktbara tvivlet och den befriande

vildvuxenheten, det slag av vildvuxenhet som ombudsman gjorde allt för att komma bort ifrån. Och jag vet att intet – säger intet- av det som jag önskar kommer att bli verklighet så länge den mer än sjuttioåriga samverkan består.

Jag vill betona behovet av ömsesidighet och experiment, av öppen redovisning och reflektion som överskrider de slag av åsikt-och organisationsstaket som den facklig-politiska traditionen reser. Och jag vill framhålla vikten av träning. Det var, tänker jag mig, det som den unga arbetarrörelsen gjorde på sina möten; mödosamt arbetade de för att skapa en till det omgivande klassamhället alternativ social verklighet.

För det var inte den goda idén, teorin eller det spontana infallet nog. För det krävdes tid, uppmärksamhet och träning, det vill säga träning för att lära sig av med det som klassamhället tatuerat in i mig och som blivit en del av min personlighet, skiktningen mellan fattig och rik, mellan hög och låg – och som den mellan de med rätt åsikt och de med fel.

« Tillbaka

Skriv ut artikel