Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Ur vanmakten föds en auktoritär facklig ”vi som vet bäst-kultur”. Och frågan är hur en arbetare ska återfå sin politiska röst och samtidigt bidra till arbetarrörelsens demokratisering?

			Tidigare publicerad i LO-tidningen nr 15 25 april 2003

Arbetarnas röster hörs inte längre. Det är en öronbedövande tystnad.

En välbeställd medelklass sätter dagordningen. LO-medlemmarna har hamnat i det politiska bakvattnet. Även i det socialdemokratiska arbetarepartiet. Hur ska en arbetare återfå sin röst och vinna politisk makt?

Stärk den facklig-politiska samverkan, värva medlemmar till partiet, bilda s-klubbar på arbetsplatserna! lyder det fackliga svaret. Men i mina öron ekar det tomt. Det ekar som ett fältrop från svunna tiders ideologiska slagfält. Den samverkan som LO vill gjuta nytt liv i tog sin början tidigt trettiotal och dess organisatoriska klimax nåddes under femtio- och sextiotal. Sedan dess har det varit utförsbacke.

Men nu är det dags igen, dock med annorlunda förtecken. Då jagade partiet ett motvilligt LO för att få med det i kampen mot kommunisterna. Nu jagar LO ett tvehågset parti för att det inte helt ska domineras av medelklassen.

Märkligt nog togs beslutet på LOs kongress om trettiotalsmodellen

utan nämnvärd debatt. Som om begreppet andas trosbekännelse bortom varje behov av eftertanke. Ja, som om begreppet förmår utlösa historiska ryggmärgsreflexer i rörelsekroppen. Som om det bara finns ett sätt att tänka och göra . Tryck på replayknappen för arbetarrörelsens historia. Typ.

” Vi måste ta tillbaka vårt parti”, ljuder nu fältropet.

Men vilka är ”vi”? En stor och växande minoritet av LOs medlemmar röstar på andra partier, mellan 30 och 40 procent de senaste årtiondena. I det senaste valet röstade 61 procent på socialdemokraterna. Och osäkerheten har ökat. De som inte vet vad de ska tycka om samverkan eller inte vill lämna svar, har ökat till 36 procent( 2003). Har den facklig-politiska samverkan därmed en stark facklig legitimitet ? Nej, är mitt svar. Och i takt med den minskande legitimiteten, växer utanförskapet, vidgas klyftan mellan medlem och förtroendevald och urgröps fackföreningens trovärdighet.

Krampaktigt söker trettiotalets modell för samverkan sin legitimitet. Den representativa legitimiteten sviktar rejält, för hur kan man säga ”vi” i fackets namn när så många är uteslutna från detta ” vi”?

Lika krampaktigt är det historiska argumentet, påståendet att ”Facket bildade partiet”. Jag förstår motivet bakom talet, den som behärskar det förflutna, behärskar nutiden. Och den som hävdar att ”Facket bildade partiet”, gör anspråk på en bestämmanderätt i ”sitt” parti före alla andra.

Lika fullt saknar påståendet stöd i vetenskapliga studier. Det är en grov förvanskning av arbetarrörelsens historia.

” Självklart vill vi socialdemokrater ha medlemmar som både är lärare och läkare. Vi vill att både sjuksköterskor och civilekonomer ska rösta på oss…”, skriver Elizabeth Brandt, första ombudsman för Stockholms läns LO-distrikt. ”Vi” är de fackliga socialdemokraterna, det vill säga den första klassens medlemmar, till skillnad från den andra klassens medlemmar. Undra på att det är strid i Stockholms Arbetarekommun!

En facklig anti-intellektualism och brist på respekt för en mångfald i åsikter är på väg att göra sig bred. Den föds ur berättigat ursinne över att bli osynliggjord, ur känslan av vanmakt. Men i den påtvingade skuggtillvaron frodas en ideologi med anspråk på att veta bäst. ” Vi från verkligheten” vet hur det är.

Sens moral? Oprövad i en debatt som formen för en samverkan är, kan den tjäna som täckmantel för en nymornad auktoritär kultur som försvårar en nödvändig demokratisering av arbetarrörelsens organisationer. För vad ska den andra klassens medlemmar säga när de fackliga bredbent kliver in genom partidörren och säger att de vet bäst och att andra ska rätta sig? Och hur ska vi förstå att det sällan eller aldrig är de facklig-politiska i arbetarekommunerna som går i spetsen för en förändring och demokratisering?

Vad innebär den samverkansmodell från tidigt trettiotal som nu dammas av? Mer av symbios än samverkan till att börja med. Modellen bygger på idén om den ömsesidiga fraktionen; I fackföreningen bildas partifraktion, och i partiföreningen facklig fraktion. Tung och bestämmande i fackförening blir den med rätt partibok. Tung och bestämmande i partiföreningen blir den med fackföreningsbok.

Vem skulle vinna politisk makt om den modellen dammas av med framgång? Naturligtvis de som är både – och, de facklig – politiska, knappast några andra. Vissa arbetare vinner makt, andra stängs ute från makt.

Frågan söker därmed sitt svar; Hur ska en arbetare återfå sin röst och samtidigt bidra till arbetarrörelsens demokratisering?

« Tillbaka

Skriv ut artikel