Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Jag har skrivit, föreläst och härjat om arbetarrörelsens seglivade maktfullkomlighet. Men först när jag skrev kritiskt om facklig-politisk samverkan, väcktes raseriet. Men jag ångar inte ett ord. Tvärtom tror jag det är hög tid att häda.

			Tidigare publicerad i Tiden nr 2 april, 2003

I stormens öga är det alldeles tyst. Ingen säger något till mig. Det är på omvägar som jag förstår, att jag har gått över den osynliga gräns som skiljer Vi från Dom. Och det är bara genom andra som jag får höra att jag borde sparkas ut ur gemenskapen, avskedas, sättas i karantän, avlövas, eller strippas på budget och meningsfulla arbetsuppgifter.

Jag har skrivit böcker, föreläst och härjat om arbetarrörelsens seglivade maktfullkomlighet, men först när jag skrev kritiskt om facklig-politisk samverkan, väcktes raseriet. Det är som att röra vid det oberörbara, som om detta språkligt otympliga begrepp rymmer en politisk laddning bortom möjlig eftertanke. Som om det är kärnan och själva grundbulten i en trosbekännelse, fylld av magiska innebörder, obegripliga för de som står utanför, tabubelagda för de som är innanför.

Helvetet bröt lös när jag skrev att mycket av den patriarkala maktfullkomligheten vilade på och förutsatte de facklig-politiska bunkrar som formats sedan trettiotalet. Och det känns som om jag hade brakat in mitt under pågående mässa, tömt mig i dopfunten, snutit mig i altarduken och avrundat med att fråga församlingen om det inte var hög tid att ändra på liturgin och församlingens sätt att organisera sig. Ungefär så.

Men jag ångar inte ett ord. Tvärtom tror jag att det hög tid att häda.

”Den som behärskar det förflutna”, sade ett partislagord, ”behärskar framtiden: den som behärskar nutiden behärskar det förflutna”. Raderna är hämtade ur George Orwells 1984 och vi kan ana hur lätt en insikt kan förvridas till slagord och missbrukas i ett maktpolitiskt intresse.

Facklig-politisk samverkan ” föddes ur klassamhället” står idag att läsa i fackliga kampanjfoldrar. Facket och partiet är ”två grenar på samma träd”. Partiet tog på sig uppgiften att förändra samhället ”genom politiken” och fackets uppgift blev att ”driva på” förändringen på arbetsplatserna. Tidigt insåg facket att en samhällsförändring också krävde ”en röst i politiken”. Därför bildade den unga fackföreningsrörelsen det socialdemokratiska partiet.

Men är den berättelsen sann? Låser inte den historieskrivningen fast oss i ett sätt att se på och organisera arbetarrörelsen som förhindrar förnyelse och försvårar en demokratisering?

I den samtida retoriken framställs samverkan som närmast organiskt framsprungen ur klassamhället. Rollfördelningen mellan fack och parti beskrivs som självklar och uttryck för en redan från början djupt förborgad insikt i den unga arbetarrörelsen om den enda möjliga ordningen och vägen. Och så det ständigt återkommande påståendet att ”facket bildade partiet”.

Friseringar födda ur stundens förblindelse och i politisk iver är en sak, men vad ska man säga om systematisk och grov historieförvanskning?

Facket bildade inte partiet. Det var August Palm som tog initiativet till den konstituerande kongressen i en skrivelse riktad till Socialdemokratiska förbundets styrelse senhösten 1888. Och vid ett extra sammanträde i december samma år beslutade förbundet att bjuda in alla ”arbetarkorporationer i Sverige” till den första partikongressen, det vill säga även de fackliga. De blev i majoritet om vi ser till antalet föreningar på kongressen, men den politiska tyngden och kraften låg hos de politiska föreningarna.

En falang, de så kallade partimännen, argumenterade för att de fackliga organisationerna helt skulle underordna sig det nya partiet. Axel Danielsson var en av dem och han drev hårt uppfattningen att arbetarrörelsen skulle bestå av lokala socialdemokratiska förbund där både politiska och fackliga föreningar ingick och som tillsammans bildade partiet. En annan av partimännen, partisekreteraren K M Ziesnitz, hävdade vid samma tid att en självständig facklig organisation egentligen inte alls behövdes, det kunde räcka med ett fackligt utskott till partiet. Så krävde också partimännen i samma anda då LO bildades 1898, att de fackföreningar och förbund som önskade vara med i Landsorganisationen, också måste vara medlemmar i SAP. Det blev även beslutet efter en hård och upprivande strid på den konstituerande kongressen, vilket fick till följd att sextio procent av fackförbunden ställde sig utanför LO. Kraven från partimännen på närmast total underordning hotade att splittra hela fackföreningsrörelsen.

En av de ledande i den andra falangen, de så kallade särskillnadsmännen var Ernst Blomberg. Han var förtroendeman i Jern – och metallarbetareförbundet och för

honom var partimännen ”en samling fanatiker som varken hörde eller togo skäl”. Han var rädd för att fackföreningarna med partisammanblandningen inte i första hand skulle se till den fackliga uppgiften. Därtill var han övertygad om att politiseringen av fackföreningen skulle skrämma bort många medlemmar.

I sex år valde hans förbund att stå utanför LO. Men till sist tvingades partimännen backa från sina krav på politisk underordning.

Från kongresserna 1908 och 1909 segrade till slut linjen om ett begränsat samarbete på lika villkor, bara vid några och särskilda tillfällen under åren framöver hölls gemensamma överläggningar. Först från tidigt trettiotal och med den antikommunistiska kampanjen, bröts den lösa formen av samarbete.

Slutsatser och sens moral? Den LO-fackliga historieskrivningen saknar stöd i vetenskaplig forskning. Den är ett försök att ge historisk legitimitet åt ett maktpolitiskt intresse; Facket bildade en gång partiet, varför LOs medlemmar i vår tid ska ha ett särskilt företräde till ”sitt parti”.

Det fackliga maktanspråket har sin bakgrund i växande klassklyftor och ett osynliggörande av LO- medlemmarnas erfarenheter. Arbetarnas röster hörs inte och tystnaden från arbetsplatserna är öronbedövande. Det är en välbeställd medelklass som sätter dagordningen. Fackföreningsfolket har hamnat i bakvattnet, även i det socialdemokratiska arbetarepartiet. Därför LO- kampanj med ett anspråk på ”sitt” parti som märkligt nog påminner om de forna partimännens anspråk på ”sina fackföreningar”.

Men historien lämpar sig i sin konfliktfyllda komplexitet liksom samtiden mindre väl för parti - eller fackliga slagord.

Det är något egendomligt med talet om facklig-politisk samverkan. Det ekar tomt på något vis. Det ekar som ett fältrop från svunna tiders ideologiska slagfält. Det andas krampaktiga försök att upprepa historiska framgångar. Tryck på replay - knappen för arbetarrörelsens historia. Typ. För det är trettiotalets modell för samverkan som nu dammas av efter att ha befunnit sig i utförsbacke alltsedan sent sextiotal.

Därtill påminner trettiotalsmodellen mer om symbios än om samverkan. Modellen bygger på tanken om den ömsesidiga fraktionen; I fackföreningen skulle bildas partifraktion genom s-fackklubbar och senare arbetsplatsombud. Och i partiföreningen facklig fraktion genom fackliga utskott, FCO/LO-sektioner och distrikt. Tung och bestämmande blev den i fackföreningen som hade den rätta partiboken. Tung och bestämmande i partiföreningen blev den med LO-facklig medlemsbok. Makten samlades med ett järngrepp hos de som satt på båda stolar.

Trettiotalsmodellen påminner på så sätt om den symbiotiska närhet mellan fack och parti som de forna partimännen önskade sig och som särskillnadsmännen bjöd så starkt motstånd mot. Och det fackliga motståndet var inte mindre starkt under tjugotal och tidigt trettiotal.

Gång på gång hävdade LO-ledningen principen om partipolitisk neutralitet gentemot tjugo - och trettiotalets partimän; ”Fackföreningsrörelsen måste som en demokratisk och självständig rörelse gentemot alla hävda sin frihet och sitt oberoende”( LOs representantskap,1928).

Trettiotalsmodellen formades som led i en ideologisk krigsorganisation riktad mot kommunisterna. S- fackklubben skulle möta cellen. Det var en modell formad av sin tid, politiskt motiverad av nyväckt samförståndsanda, framvuxen ur en konform och auktoritär bruksmiljö som också bidrog till det slag av symbiotisk ömsesidighet som var typiskt för det slutna bruksamhället. Ändå är det just den modellen som dammas av, men den här gången för att ”arbetarna ska få en röst i politiken”.

Jag tycker att det är egendomligt. Den första och den andra generationen av partimän förenades i sitt krav på fackets politiska underordning. Axel Danielsson, K M Ziesnitz och alla de andra från den tiden krävde att LO skulle underordna sig den socialistiska teorin av rädsla för att de fackliga annars skulle bli liberaler. Per Albin Hansson och Gustav Möller krävde att trettiotalets LO skulle enrollera sig i deras partipolitiska armé av rädsla för att de fackliga annars riskerade att bli kommunister.

Och det tragikomiska är, att de socialdemokratiska partimännen därmed landade i samma slag av syn på ”samverkan” som kommunisterna. Både socialdemokratiska och kommunistiska partimän ville en starkt centraliserad arbetarrörelse i strama åsiktstyglar med partipolitiserade fackföreningar!

Om trettiotalsmodellen på nytt skulle få ett brett genomslag, skulle det innebära ett kliv tillbaka till det slag av centralistisk arbetarrörelse som de forna partimännen argumenterade för. Det berättigade fackliga ursinne som har fötts ur nittiotalets växande klassklyftor ursinne är inte att ta miste på. Men gömmer sig också i den vanmakten en oförlöst och nostalgisk längtan efter en storhetstid som flytt? Påverkas fackföreningsfolket av att mindre ha reflekterat över den toppstyrning, konformism och auktoritära kultur som också hörde till den legendomspunna storhetstiden?

Kort sagt; Gömmer sig bakom det fackliga talet om den särskilda form för samverkan som bygger på ömsesidigt fraktionsarbete samma slag av härskarbehov som närde de gamla socialdemokratiska och kommunistiska partimännen?

Vi måste ta tillbaka vårt parti, ljuder det fackliga fältropet. Men vilka är ”vi” ? En stor och växande minoritet av LOs medlemmar röstar på andra partier, mellan 30 och 40 procent de senaste årtiondena. I det senaste valet röstade 61 procent på socialdemokraterna. Och osäkerheten har ökat. De som inte vet vad de ska tycka om samverkan eller inte vill lämna ett svar har ökat till 36 procent(2003). Har samverkan därmed en stark legitimitet bland LOs medlemmar?

Nej, är mitt svar. Och i takt med den minskade legitimiteten växer utanförskapet bland de fackföreningsmedlemmar som inte är socialdemokrater, vidgas klyftan till alla de medlemmar som inte vet vilket slag av samverkan och politik som försiggår och beslutas i deras namn, urgröps fackföreningsrörelsens trovärdighet i takt med att LO blir alltmer socialdemokratisk.

När trettiotalets modell för samverkan vann terräng och politisk framgång formades samtidigt en historiskt ny grupp av företrädare – De facklig-politiska. Tidigare hade de inte funnits.

De blev tunga och bestämmande både i fackförening och i arbetarekommun, en naturlig följd av idén om den ömsesidiga fraktionen. Under storhetstiden byggdes i snart sagt varje arbetarekommun facklig-politiska bunkrar, ogenomträngliga för de i både fackförening och i arbetarekommun som stod utanför. Är det den modellen som ska ge ”arbetarna en röst i politiken”? Ska den formen av samverkan ge stöd för en nödvändig förnyelse och demokratisering av landets arbetarekommuner?

Dessvärre är jag rädd för att en facklig anti-intellektualism och brist på respekt för en mångfald i åsikter är på väg att göra sig bred. Den föds ur de fackligas vanmakt och ursinne över att bli överkörd och osynliggjord. Och i den påtvingade skuggtillvaron frodas en ideologi med anspråk på att veta bäst.” Vi från verkligheten” vet hur det är. Och så kan de forna partimännens härskarbehov få sin renässans men nu med fackligt-proletära förtecken.

Jag möter var och varannan dag en facklig revanschism som skrämmer mig. Den sorterar partimedlemmar som om det socialdemokratiska partiet vore ett upp- och - ner –vänt klassamhälle; Högst upp och bestämmande ska de LO-fackliga vara och längst ner de andra, medelklass och akademiker.

Det är ur sprickorna som stridigheterna nu väller fram i arbetarekommunerna. Muren står kvar, krigsandan lever vidare och många av de igenrostade lokala och facklig-politiska bunkrarna ska rustas upp med hjälp av durkdriven LO-kampanj. Muren står kvar, men den har fått öppna och synliga sprickor; kritiken mot åsiktskontrollen växer och börjar bli offentlig. Nya föreningar och nätverk bildas som kräver en levande partidemokrati.

Klassamhället förändras och de manliga industriarbetarna, de som mer än andra byggde bunkrarna, har tappat mark. Medelklass, akademiker, invandrade har vunnit terräng och många vädrar morgonluft. Det är bra. Det står och väger nu, sprickorna i muren är vidöppna. Det är bra. Det är hälsotecken.

Oroväckande är dock de ryggmärgsreflexer i rörelsekroppen som vill ge nytt liv åt en mer än sjuttio år gammal krigsorganisation. Det är oroväckande för trettiotalsmodellen bygger på idén om den ömsesidiga fraktionen. Och det fraktionstänkandet föder och göder nygamla vapenkonster, list och beräkning, riggade möten fyllda med röstsoldater. Det föder och göder en sluten kultur som misstänksamt registrerar varje tänkbar avvikelse, stöter ut och omgärdar de opålitliga med en mördande tystnad.

Så hur ser en genomskinlig samverkan ut, en samverkan som förutsätter två skilda och självständiga organisationer , en som är öppen för insyn och som inte stänger ute medlemmar i fackförening och arbetarekomun? Hur ser en ny form av samverkan ut som inte bygger på organisering i fraktioner, en form av samverkan för vår tid som bejakar den enskildes möjlighet att tala med egen röst och stämma, en form av samverkan som understödjer och driver på en nödvändig demokratisering av arbetarrörelsens organisationer.

Kort sagt; Hur den facklig-politiska samverkan ut som inte har funnits?

« Tillbaka

Skriv ut artikel