Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Socialdemokraterna förnekade länge att det fanns något samband mellan IB och det socialdemokratiska partiet. Men Säkerhetstjänstkommissionens betänkande visar att var ren och skär lögn. Men i arbetarrörelsen är det tyst. Jag vet inte vad som gömmer sig i den tystnaden, men den skrämmer mig.

			Tidigare publicerad i Expressen 4 februari 2003

Varför är det så tyst i arbetarrörelsen?

Trettio år har gått av högljudda rop och envisa frågor. Trettio år av vanmakt och dimridåer. Utan tvekan har det förra århundradets största rättskandal bidragit till politisk misstro och demokratisk kris. Och så denna påträngande tystnad i arbetarrörelsen när säkerhetstjänstkommissionen till slut sticker hål på trettio år av lögner.

Anklagelserna må ha sin tid, men förståelsen måste ha sin. Räfst och rättarting räcker inte om också försoningens dörrar ska öppnas. Därtill krävs reflektion, försök att förstå; Hur var de ljusskygga kränkningarna möjliga? Vad i arbetarrörelsens kultur byggde en angivarorganisation i landets fackföreningar?

När IB avslöjades 1973 hävdade dåvarande försvarsministern Sven Andersson, att den enbart spanade på utländska agenter, inga svenskar. Olof Palme upprepade samma lögn. Och 1988 sade Ingvar Carlsson att

” jag kan garantera att det inte finns något samband mellan IB och det socialdemokratiska partiet”.

Men nu är korten lagda, lögnerna kan synas. Nu vet vi att de som byggde upp en organisation med socialdemokratiska arbetsplatsombud var samma personer som anställdes på grupp B/IB. IB fick personuppgifter från arbetsplatsombuden och de i sin tur blev informerade av ett IB som helt dominerades av socialdemokrater. Därtill rekommenderade partistyrelsen de ca 22 000 ombuden att använda det så kallade ”Göteborgssystemet”. Det innebar att de skulle ” föra bok över pålitliga partivänner, sympatisörer”. Men ombuden skulle även bokföra de som verkade likgiltiga inför partiet, men som kunde vinnas över.

Vi vet nu att förment statsintresse dolde partinytta. Och vi vet att arbetarrörelseledning bortom all parlamentarisk insyn, som en tjuv om natten, bekämpade stalinister med stalinistiska metoder.

Det gick bra. Redan 1954 var bara åttio fackföreningar kommunistiska av över nio tusen. Det ideologiska kriget blev segerrikt. Nationen kunde andas ut. Hotet mot rikets säkerhet var avvärjt. Ändå fortsatte kriget, angiveriet och åsiktsregistreringen.

Frågorna hopar sig, drunknar i en öronbedövande tystnad; Hur har den gamla krigsorganisationen med sina ombud och s-fackklubbar, med sin bokföring av de ”pålitliga” och sitt angiveri av de opålitliga påverkat arbetarrörelsens anda och kultur? Lever än idag ett politisk nålsöga kvar i den fackliga organisationen som skiljer de med rätt partibok från de med fel? Berlinmuren har fallit, men står den kvar i arbetarrörelsen?

Arbetarrörelsen vill gärna stryka ett streck över det gamla och rikta blicken mot det nya. Irriterat rister den på sin kropp, som om den ville knäppa bort ett historiskt dammkorn från sina axlar för att sedan kunna knalla på som förut.

Men traditionens makt är stor, särskilt som dess innebörder inte prövas och ifrågasätts. Det förflutna är lagrat i nuet och gamla strider utkämpas ofta som om de var nya. Hårda inre strider härjar nu i arbetarrörelsen. Stockholm, Boden, Göteborg, Gävle, Luleå… I var och varannan arbetarekommun grävs skyttegravar, riktas växande kritik mot ett auktoritärt åsiktsförtryck.

Gamla tiders ideologiska vapenskrammel ekar genom halvtomma mötesrum i Folkets Hus. Historien flåsar arbetarrörelsen i nacken. Inte så att arbetarekommunens inre krets brukar göteborgssystem och för bok över de pålitliga. Det behövs inte. Blicken är väl tränad att registrera de opålitliga, hålla dem under uppsikt, och se till att de inte kommer ifråga.

Varken människa, nation eller politisk rörelse kan rikta blicken framåt om hon inte förmår gå tillbaks i sin erfarenhet för att se vad som frigör och vad som binder och hindrar. Statsministern tillsatte en kommission, men vad gör partiordföranden? Statsministern öppnade dörren på glänt för nationens självförståelse. Partiordföranden håller den stängd för arbetarrörelsens förståelse av sig själv och en auktoritär tradition som kränker åsiktsfrihet. Förr som nu.

I mina kvarter, runt Norra Bantorget, bland fackförbundsexpeditioner och bort mot Sveavägen där det socialdemokratiska partiet håller till, är det tyst. Jag vet inte vad som gömmer sig i den tystnaden. Men den oroar och skrämmer mig. Frågan är obesvarad. Vad har arbetarrörelsen att lära och förstå av säkerhetstjänstkommissionens betänkande?

« Tillbaka

Skriv ut artikel