Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Arbetarrörelsen upplever just nu en förtroendekris. Det talas om mygel korruption och trakasserier. Jag ser mönstret av en sluten, sektliknande och traditionstyngd maktstruktur, skriver Olle Sahlström. Han anser att arbetarrörelsens nuvarande organisation utgör ett hot för en levande demokrati.

			Tidigare publicerad i Expressen 27 november 2002

Vad pågår i arbetarrörelsen? Mygel, kotterier, trakasserier, riggade möten…Orden duggar tätt, fyller löpsedlar och vädras i tevesoffor. De vibrerar av känslor och andas hårda strider. Men vad gäller striden?

Stockholms Arbetarekommun har hårdbevakats i media. Men samtidigt pågår liknade konflikter runt om i landet. Bara den senaste veckan har ett sextiotal socialdemokrater kontaktat mig och berättat sina historier. De är som trådar av erfarenheter som tillsammans bildar en väv. Och mönstret är tydligt;

Jag blev uppringd sent en kväll och han bara sade till mig att jag skulle lämna mina uppdrag, sade en kvinna. Jag råkade kritisera distriktordföranden och det räckte, berättade en annan. Du är inte en sann socialdemokrat sade han till mig, berättade en nu långtidssjukskriven kvinna. Mötena är ju uppgjorda på förhand, sade en som tröttnat för gott. Och kan du tänka dig, viskade en äldre kvinna i telefonen, han knöt näven under näsan på mig och sade att nu fick jag passa mig.

Allt är inte svart. Ändå ser jag mönstret av en sluten, sektliknande och traditionstyngd maktstruktur. Det är en maktstruktur som alltjämnt föder och göder sina röda patriarker. Och ur deras munnar strömmar samma gamla budskap; Tyck , tänk och gör som jag, annars får du inte vara med i min gemenskap.

Den röde patriarken är som arbetarrörelsen dubbel, tänker jag. Det går inte att ta miste på hans handlingskraft och han drivs av ett rättvisepatos.

Men den sociala välviljan är villkorlig och förutsätter andras tacksamhet och lydnad. Han är både ömsint och skoningslös, ömsint mot de som visar tacksamhet, tycker, tänker och gör som han, och skoningslös mot alla de andra.

Han är en politisk fadersgestalt. Runt honom finns alltid en inre krets. I den delas förtroenden och fattas beslut. Kalla det krets eller bunker, innebörden är ändå densamma; står du utanför kommer du inte ifråga.

Det är en lydnadskultur som vilar på traditionstyngda fästen. Ett av dem, kanske det viktigaste, är den så kallade facklig-politiska samverkan.

Tidigt trettiotal landsattes en krigsorganisation. Under många år gjorde LO motstånd och hävdade att facket skulle vara partipolitiskt obundet. Men till slut vek man sig för partiledningens återkommande krav på att skapa en gemensam organisation i det ideologiska kriget mot kommunisterna.

Det vi ser idag är spillrorna av en organisation i organisationen som vann kriget och fick en hel arbetarrörelse att gå i takt. Vinsten var handlings-

kraft, förlusten lydnad och en urlakad demokrati.

I fackföreningen bildades partiförening och i arbetarekommunen facklig förening. Tung i facket blev den som hade rätta partiboken. Tung i partiet blev bara den som kom från facket eller hade fackets stöd. Och så byggdes slutna rum, restes osynliga murar. Innanför muren samlades de facklig-politiska, utanför alla de andra.

Nu kan vi se sprickorna i muren, men den står ändå kvar. Vi ser spillrorna av en ålderstigen ideologisk armé. Kriget är över, men andan lever vidare. De manliga industriarbetarna gav den stadga och de har tappat mark. Kvinnor, medelklass, akademiker, invandrade vädrar morgonluft. Men de LO-fackliga har inte givit upp och LO satsar i denna stund prestige och miljoner på att återerövra förlorade positioner. Fackmedlemmar värvas i masskala till partiet och på nytt ska s-föreningar bildas på arbetsplatserna. LO ska bestämma över sitt parti och må det äntligen bli som förr. Eller annorlunda uttryckt; arbetarna ska bestämma i sitt parti i kraft av att de är arbetare.

Det står och väger nu. Därav stridens hetta. De fackliga ser till konfliktens klasskaraktär, inte utan skäl, men bortser gärna från att maktanspråket också är patriarkalt. De andra, medelklass, kvinnor och akademiker, ser till konfliktens demokratiska och jämställda karaktär, inte heller utan skäl. Därav stridens hetta.

Det finns goda argument för en facklig-politisk samverkan öppen för insyn mellan två självständiga organisationer. Klipptes banden av abrupt och utan prut, skulle socialdemokratin raskt förvandlas till ett renodlat medelklassparti. Ändå faller argumenten platt till marken inför ett slag av maktsymbios som runt om i landet bidragit till att skapa röda bunkrar dolda för insyn. De facklig-politiska må hävda att andra fraktionerar som de, men glömmer då vilken tradition och fraktion som bildat mönster.

Snart nog lär sig de som stått utanför de slutna rummen och vill in, att ta efter den gamla krigsorganisationens grepp och vapenkonster. Men det är vapenkonster, list och beräkning, som obönhörligt leder till slutna fraktioner och riggade möten fyllda av röstsoldater.

Till slut är det hög tid att ringa i alarmklockan och ställa frågan ; Är arbetarrörelsens organisationer ett stöd eller ett hinder för en levande demokrati?

« Tillbaka

Skriv ut artikel