Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

En essä om klassförakt och motstånd speglat genom uppväxten som arbetargrabb på överklassens Östermalm.

			Tidigare publicerad i Arena nr 6 1998

Jag vet allt om överhetens väluppfostrade och kyligt nedlåtande arrogans. Och jag vet allt om skrattet bakom deras ryggar.

Jag satt i köket på en pinnstol inklämd mellan ett bakbord och ett stort Hoover-kylskåp. Precis vid svängdörren som skilde köket från den fina konditoriserveringen på Östermalm. Cal Bildts Östermalm 1958.

Dörren svängde och slog. Ut sprang servitriser fullastade med brickor och tomma eller spända anleten. Och in sprang dom med tomma brickor, upprörda och högröda i ansiktet. Dörren svängde och slog och skapade för mitt inre öga den ena ögonblicksbilden efter den andra, som en serie stilleben:

Fin dam i dräkt med pälskrage ser nådigt uppfordrande på servitris i nylonrock som häller upp kaffe. Svettig servitris tar med ansträngt leende emot finns kunds tillrättavisning om alltför illa vispad filmjölk. Sober gentleman i paletå nyper förstulet framåtböjd servitris i baken. Till synes förtroligt samtal mellan kund som dricker kaffe och personal som som på alla fyra sopar upp under kunds bord.

Jag såg min mors och hennes arbetskamraters föreställning därute. Och jag såg deras förstenade ansikten, ansikten som masker av vördnadsbjudande respekt och lydnad. Så svängde dörren upp och in kom dom, in i köket med sina masker avslitna, flämtande som när man alltför länge hållit andan och kippar efter luft. Och jag kunde känna igen dom igen.

Därinne, i köket, var scenen deras. Där blev köket som en teaterscen. Där spelades det ena skådespelet efter det andra upp. Rollbesättningen var given. Den bestod av dom därute, dom som nyss hade tronat i alla sin glans; det var fröken bråttom, hemmafrun på Strandvägen som alltid hade så förfääärligt bråttom, varför all måste springa benen av sig för att vara henne tillags. För att inte tala om herr Mjuk af nederlag som därute kallade sig Hård af Segerstad. Alla hade dom sina namn i dom pjäser som skrevs och spelades upp av servitriserna, plåtskaparen, bagaren och expediterna.

Det var en plåga att se hur dom som stod mig nära kuschades därute. Jag satt på pinnstolen och skakade av ursinne mot förnedringen. Och när bagaren med spelat majestätiskt allvar, som i en ritual gav köksfolket en förvarning om att en ljudlig fis var att vänta med budskapet att det var hög tid för en utvädring av den förnäma parfymen, tyckte jag att han enbart var billig och feg.

Då och långt senare önskade jag för allt i världen, att dom skulle slå upp svängdörren på vid gavel och i samlad tropp gå ut och göra rent hus. Direkt och en gång för alla. Ungefär som Spiltaligan gjorde.

Spiltaligan var ett gäng arbetargrabbar från Östermalm. Alla rustade i skinnpaj och med elvisfrisyr, ständigt stridsberedda. Dom levde efter mottot; Minst nålstick mot någon av oss från någon av dom besvaras med ett kollektivt yxhugg.

Med uppdragna axlar och knutna nävar höll dom ihop mot överklassens väluppfostrade och kyligt nedlåtande arrogans. Deras vapen var fysisk styrka och oräddhet, överklassbarnens svaghet. Med våld eller hot om våld ville dom se rädsla i överklassens ansikten. Den rädsla och det mindervärde dom själva kände i mötet med den kyligt nedlåtande arrogansen och som dom så väl dolde under skinnpajen, ville dom se skriven i överklassens anlete. Och varhelst dom drog fram på Östermalms gator, framkallade dom en rädsla att växa i och som dom upprättelse. Inte en av dom, kanske någon, överlevde sin trettioårsdag.

Men jag var aldrig rädd i deras sällskap. Tvärtom. Dom var min gatas hjältar. Dom var bakgårdarnas unga kungar. Dom gjorde rent hus och tog sin hämnder som jag ville göra rent hus och ta mina hämnder och därför blev kommunist tio år senare.

Jag blev medlem i Förbundet Kommnist, men möte inte någon där som likt mig hade skinnpaj och som ständigt gick beredd på strid med uppdragna axlar. Och aldrig mötte jag där kökets konster, skratt och rituella utvädringar.

Nu ser jag kökets skratt i ett annorlunda sken. Därinne var inte bara platsen för tillfällig andhämtning. Kökets skratt var inte bara pysventil. I köket var dom som hemma. Där var de påtvingade maskerna avlagda. Inför varandra, ansikte mot ansikte bekräftade dom varandra i en gemensam erfarenhet.

Och just i den stunden, tänker jag, var dom fria.

Därinne utkrävdes hämnder men dom var annorlunda Spiltaligans. Kökets skratt detroniserade och befriade, dödade och gav nytt liv, på en och samma gång. Dom tuffa arbetargrabbarna vann sin upprättelse genom andras rädsla. Men deras egen blev kvar, inkapslad och dold under skinnpajen. Inför varandra visade dom aldrig ansikte. Maskerna satt kvar och därför blev deras upprättelse skenbar. Och under tvånget att aldrig visa ansikte, ens inför varandra, gick dom under.

Men då såg jag framför mig bara det kraftfulla stormangreppet, som en av spiltaligans attacker. Ut från köket och in på serveringen skulle vi vinna vår upprättelse när vi såg rädslan i deras ögon.

Nu tänker jag på vad som skulle skett om dom höga därute hade fått möjlighet att se och höra dom låga konsterna och skämten därinne.

Vad skulle ske om överheten fick se sig själva i kökets skrattspegel?

Sommaren 1998 och fyrtio år senare läser jag om Rabelais, Cervantes Don Quijote och Shakespeares Stormen, men nu med Michail Bachtins glasögon och dörren öppnas till en karnevalsk världsuppfattning.

Och med Rabelais De store Gargantuas förskräckliga leverne och Pantagruel, de törstigas konung, förflyttas jag som i ett trollslag tillbaks till köket på Östermalm.

När Pantagruel i slutet av Rabelais roman väl vunnit kriget mot Dipsodien, de törstigas land, berättar Epistemon, en av hans vapendragare om sitt sällsamma möte med helvetet. Och i hans berättelse vänds alla föreställningar om det låga och skrämmande helvetet upp och ner. Djävlarna var i själva verket ”mycket hyggliga personager”. Och helvetets fördömda var det bara ett stort nöje att få se, berättar Epistemon för en förvånad Pantagruel.

En av dom var den store härföraren Alexander. Men här i helvetet förtjänade han sitt ”tarvliga uppehälle” med att lappa gamla byxor. Och den förr så mäktige kung Xerxes var senapsförsäljare. Akilles plågades numer av skabb. Hannibal härföraren hade slagit sig till ro och blivit ägg och vilthandlare. Påven Bonifatius Vlll var skummare av grytor. Drottning Kleopatra hade stigit i graderna och var lökförsäljerska. Och påven Sixtus ”gick omkring som barberare och smorde syfilitiska patienter”.

I Rabelais värld bytte högt och lågt plats. Helvetet- det kroppsligt-sinnliga, skrämmande, okontrollerbara och låga- är istället en utopi där även konungar, härförare och påvar får en andra chans att bli hederliga karlar.

Som i östermalmskonditoriets helvete, köket, där Hård af Segerstad blir till Mjuk af Nederlag och där på fröken Bråttoms axlar sätts ett hiande åsnehuvud.

Tanken är hisnande. Kökets konster, skratt och rituella utvädringar på Östermalm 1958 kunde lika gärna ägt rum på Rabelais tid och i vilket kök som helst någonstans i Italien eller Frankrike 1458.

Varje historiskt drama har utspelats inför en kör av folkets konster, skratt och rituella utvädringar. Den karnevalska kören är variationsrik i sina former –riter och skådespel, folkfester, litterära verk som Rabelais, men inte minst det familjära och direkt språket på gator, torg och arbetsplatser – men skrattets både detroniserande och frigörande innebörd är konstant.

I dessa öppna och kollektiva rum växte ett Andra liv och en Sndra värld fram, bortom de slutna rum som palatset, kasernen, kyrkan och fabriken där den högstämt retoriska och monolitiskt allvarsamma hierarkiska principen härskade.

I högtidlig och uppsträckt vördnad träder menigheten tyst och räddhågad in i dessa rum och lämnar bakom sig skrattet och de lekfulla konsterna. Som kökets personal när den gick in i serveringen på Östermalm.

Därute, i de slutna rummens ritualer och språk prisas och bekräftas den rådande ordningen. Men i den Andra världen läggs för en stund maskerna av och förbuden, dogmen och den hierarkiska ordningen upphävs. Och för stunden, i den fria familjära och jämbördiga relationen där man ser varandra utan masker, tänker jag att utopin är förverkligad.

Som utopin för en stund var förverkligad i ett kök på Östermalm 1958.

På Eremitaget i Leningrad finns bevarade några märkliga terrakottafigurer föreställande gamla gummor. Gummorna är skröpliga, nära döden. Och havande! Och dom storskrattar. Döden är havande. Kroppen är i upplösning, men spritter av liv.

Detta är figurer som väl fångar det karnevalska skrattets principer. I den karnevalska världen är ingenting fullbordat och avslutat. I sin fientlighet mot allt som andas evig sanning, absolut mål och färdig lösning, betonar de karnevalska principerna det föränderliga, motsägelsefyllda och ofullbordade.

Skrattet både detroniserar och befriar. Det tar ned på jorden, materialiserar och omvandlar till reproduktionens och till en kroppsligt-sinnlig sfär – samlaget, havandeskapet, födseln, ätandet, kroppens upplösning och döden är livets grundackord- men det reducerar inte, plattar inte till.

Det är inte partisatir eller klasshån. Skrattet känner blixtsnabbt och träffsäkert av genomskinligheten i de slutna rummens hierarkier och skiktningar i hög och låg. Så när Rabelais i en drift med senmedeltidens skolastiska och lärda hårklyverier skall ”bevisa” att den vita färgen betecknar glädje och ljus, refererar han till Jesus i Matteusevangeliet, ” hans kläder blevo vita som ljuset”, men i samma andetag till ” en gammal kärring som inte hade en enda tand i munnen, men ändå sade: Bona lux(goda ljus)”.

Gränsen mellan det högstämda och det vardagliga är upphävd. Skrattet stannar inte vid detroniseringen. Det bärs upp av en ”munter relativitet” som bryter igenom och överskrider dikotomin, den konstruerade och makttjänande motsatsen mellan högt och lågt. I den karnevalska världen återfår mänskliga relationer sin familjära och nära jämbördighet.

Den tandlösa gummans erfarenhet är lika värd att lyssna till som den lärde professorns eller Jesus. Alla är dom jämlikar i sin olikhet.

Som när bagaren i köket alltid kallade Hans majestät Konungen av Sverige för V-gurra. Eller som när han lika självklart kallade den högdragne och stränge Curt Nicolin och industrins flaggskepp ASEA för Curres Mekaniska.

I de slutna och officiella rummens ritualer och språk prisas och legitimeras den hierarkiska ordningen. Det är rum för högstämd retorik och monolitiskt allvar. Här hyllas Värdena och här ligger Målen fast.

Icke så i den Andra världen. Där frodas en ”tvärtom-logik” som omöjliggör dogmen och kanoniseringen. Här är istället rum för det motsägelsefulla, ambivalenta, överraskande, tvetydiga och annorlunda. Här bejakas och välkomnas det överraskande och främmande.

Jag arbetade som montör på en mekanisk verkstad i Stockholm. Det var tidigt åttiotal och en arbetsdag vilken som helst. Arbetet var i full gång när en stor delegation gjorde sin entré på verkstaden. Det var koncernledningen på besök tillsammans med högt uppsatta gäster från SaudiArabien. Högtidligt och med stort allvar skrider de fram mellan arbetsbänkarna. En saudisk prins går i täten. Han är stormrik på olja och har en insmickrande koncernchef ett halvt steg bakom sig. Det är en vördnadsbjudande procession med mäktiga män.

Så kliver helt plötsligt och utanför protokollet en arbetare fram. Han ställer sig mitt i gången med en oljekanna och säger högt och ljudligt; ”Du jag e slut på olja, har di lite över?”

Bara en s´ån sak.

Jag tror inte på någon identisk och femhundraårigt obruten kulturkedja från renässans till vår tid. Och inte för ett ögonblick tror jag på någon återfödsel av en karnevalsk kultur som också var starkt genomsyrad av Aristoteles, Hippokrates och Paracelsus antika och senmedeltida världsbilder.

Men jag känner igen mig i Rabelais skratt och jag ser förbindelsen mellan bagarens konster i ett kök på Östermalm 1958 och en karnevalsk princip och livshållning med tusenåriga anor. Och jag ser en omvälvande och livsbejakande kraft i en skrattkultur som är den monolitiska allvarsamhetens motsats.

Jag har varit facklig företrädare i trettio år. Då och då åker skinnpajen på. Men sällan att jag har hört kökets skratt på ett fackligt möte. I den svenska Landsorganisationens plenisal vid Norra Bantorget i Stockholm finns en stor freskomålning från 1930. På målningen ser vi unga män i arbete. Alla är industriarbetare och alla är påtagligt blonda och blåögda.

En kvinna är med, men hon arbetar inte. Hon står där tillsammans med ett litet barn och hon håller sin make i handen. Också hon är mycket blond och blåögd. Så såg den tidens fackliga självbild ut. Alla är lika och fackets blonda hjältar är alla män från industrin.

I freskomålningens centrum står en ung arbetare. Också han är mycket blond och blåögd. Han står där med uppsträckta händer, som om han bara upp en sol eller om det är solen som bär upp honom. Och det är som om han var sanningens bärare eller ljusets riddarvakt. Följ mig, tänker jag mig att han säger till dom andra. Följ mig för jag vet den enda rätta och sanna vägen.

Så kan vi ana konturerna av en monolitisk ideologi i arbetarrörelsen: Sanningen är en som vore den gjuten i ett block av betong, befriad från sprickor, brottytor och öppningar. Arbetarrörelsens värderingar som lära och tro och i sin kanoniserade form uppburna av industrin blonda män.

Spåren förskräcker. Från fyrtiotalet och framåt förvandlades arbetsplatserna till ett slagfält mot kommunisterna. Fler än tjugotusen arbetsplatsombud blev brickor i ett intimt samarbete mellan parti och statligt IB. Bortom medlemsinsyn och parlamentarisk kontroll bekämpas stalinister med stalinistiska metoder. En mur byggdes i fackföreningsrörelsen som skilde Vi från Dom.

Det kommunistiska projektet har havererat, men muren den står kvar. Än i denna dag må bara den med ett mycket fast grepp om partiboken bli fackligt förtroendevald. Och än i denna dag gäller det att hålla tungan rätt i mun i fackförening och i arbetarekommun om man vill vara på rätt sida om muren. Hurtfriskt eller sammanbitet må du försäkra andra om fastheten i tron på ”våra värderingar”. Men under det hurtfriska och sammanbitna kan vi ana rädslan för att tänka och säga fel.

Så kvävs nu arbetarrörelsen av syrebrist innanför sin egen i monolitisk anda resta mur. Innanför den prisas i ritualer och språk den rådande ordningen och att allt är som förr, eller borde vara det. Och det är samma mur som skiljer arbetarrörelse från byutvecklingsrörelse, föreningar för arbetslösa, invandrare, kvinnogrupper och förortskulturer som är mer egensinniga och stökiga än disciplinerade och skötsamma.

Och på den andra sidan muren växer en ny underklass fram bland arbetslösa och fattiga som inte känner sig representerade utan tilltalade uppifrån som av en myndighet. Som vore LO och SAP en sentida Gustav Wasa.

Tung, myndig och ohörsam sitter han där bakom sin mur som på en tron av egenrättfärdighet. Och han skulle blekna om han hörde skrattet som nu börjar bubbla bakom hans rygg.

« Tillbaka

Skriv ut artikel