Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Olle Sahlström om rasbiologi, skötsamhet och LOs blonda hjältar.

			Tidigare publicerad i Aftonbladet 9 september 1997

I den svenska Landsorganisationens plenisal vid Norra Bantorget finns en stor frescomålning från 1930. I dess mitt står en ung stolt och blond arbetare med uppsträckta händer, omgiven av ett starkt solljus. Det är som om han bar upp solen med sina händer. Som om han var den kjusa framtidstrons riddarvakt och bärare. Som om han var framtiden.

På målningen kan vi också se andra unga män i arbete. Alla är industriarbetare och alla är lika blonda och blåögda. En kvinna kan vi se, men hon arbetar inte. Hon står där och håller om sin make tillsammans med ett litet barn. Hon är hemmafru och mor. Socialistiska hemmafru, kanske.

Så såg den tidens fackliga kultur och självbild ut. Arbetets blonda hjältar och framtidens bärare var alla industriarbetare och dom var blonda blåögda män.

Vi kan tydligt se sprickorna och det otidsenliga i målningen. Där finns inga invandrade fackliga medlemmar. Idag är de nästan en fjärdedel av LO-kollektivet. Där finns inga lönearbetande kvinnor. Idag är dom hälften av LOs medlemmar. Där finns inte heller några offentliganställda, bara industriarbetare. Och nu är dom i minoritet. Ändå dominerar fortfarande den blonda, blåögda och manliga kulturen dom fackliga organisationerna.

Det är en vanlig och farlig föreställning, att rasbiologi och rashygien särskilt väl eller enbart passar in i bruna och mörkblå ideologier. Men så är det inte.

Den stora ramen för LOs freskomålning är skinnömsningen från jordbruk till industri, från land till stad och till en sekulariserad livsform. Den svenska sekelskiftesmänniskan vacklar fram och tillbaka mellan det gamla och det nya, mellan nostalgi och förtvivlan över den tid som flytt och en framtidstro fylld av hopp. Nästan som nu.

Känslan av svaghet, otillräcklighet och utslocknande fanns där. Men också en upprorisk ilska hos dom som såg ett nationellt sjukdomstillstånd i unken religiositet och vidskepelse, sociala orättvisor och stinkande latriner.

Temat var degeneration och botemedlet hygien, kroppslig såväl som andlig. Sverige och svenskarna var i behov av ett reningsbad.

Det konservativa reningsbadet såg särskilt till bondeklassen, den svenska folkstammen och till nationens genetiska renhet. Men ur den socialistiska skötsamhetens bad skulle ett modernt, rättvist och effektivt samhälle stiga upp. Här bakas ras-och arvshygien samman med ett folkbildande skötsamhetsideal. Den skötsamme arbetaren skulle ta ett jättekliv uppåt, bort från den mörka, vidskepliga och smutsiga landsbygden och in i den ljusa, rationellt planerade staden.

Det är i Uppsala som det första statliga rasbiologiska institutet i världen slår upp sina portar. Året är 1922 och den politiska samstämmigheten är stor. Riksdagsmotionen som väckte förslaget undertecknas av bland andra högermannen Arvid Lindman och Hjalmar Branting.

I den hygienistiska ideologin blir kroppens ohälsa till en politisk metafor för samhällets ohälsa. Och i socialdemokraten Lubbe Nordströms korståg genom Lortsverige(1938) blir landsortens smuts och ohyra en sinnebild för det låga, mörka och undermåliga och hygien vägen upp till det höga ,ljusa och starka.

Det är för mycket ”plåstrande” med ”folkmaterialet” säger Lubbe i ett förtroligt samtal med Carl Larsson. Alltför många ”svaga och livsodugliga” får fortplanta sig. Sverige är på väg att bli en ”svag gammal gumma”, säger Lubbe Nordström.

Det är trettiotal och den rashygieniska retoriken glider över till arvshygien, men utan att riktigt släppa taget. Och när den första steriliseringslagen träder i kraft 1935 betonas mindre ” den nordiska rasen” och” vår rena folkstam” och mer ”folkmaterialets” undermålighet.

Språkbruket och perspektivet förändras, men människosynen är konstant. Vissa är höga och andra låga, mindre värda även i röd ideologi. Inte mätt med klasstillhörighetens tumstock, ty enligt den var alla lika värda och inga gränser skulle dras mellan fattig och rik. Men väl mellan duglig och oduglig, nyttig och onyttig.

En ”dränering” är nödvändig, sade Lubbe Nordström. Och tvångssterilisering var en metod som stod till buds 1935. Gymnastik var en annan. Och en väldig kroppskult tog fart på trettiotalet.

Så är också arbetarna på LOs freskomålning atletiskt byggda. Dom ser nästan ut som fackligt organiserade elitgymnaster. Ingen är undermålig. Och alla är blonda och blåögda, som på en tavla av Carl Larsson. Sverige är inte längre en svag gammal gumma. Sverige är en stark man, blond och fackligt organiserad.

Sverige hade de lägsta födelsetalen i världen kring 1935. Men befolkningskrisen är inte ett kvantitativt problem, menade makarna Myrdal. Ytterst krävdes en höjning av folkets kvalitet. Vi lever i en värld av hårdnande konkurrens, sade dom, och det låter bekant.

Samhällsutvecklingen ”tenderar att stegra intelligens - och karaktärskraven”. Och det finns ”en bottensats av individer” under alla klasser , sade dom.

Men vad är då at göra åt dessa ”icke fullt toppvärdiga individer”? Svaret var en radikal socialpolitik, men också en hårdför utsortering av dom som inte uppfyllde de skärpta ”duglighetskraven”.

” Helst skulle man väl på den vägen vilja utrota alla slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag”.

Med kraft argumenterar makarna Myrdal för tvångssterilisering, ”negativ arvshygien”, men dom vill också att en ”positiv arvshygien”. De ser gärna det slag av ”dränering” som syftar till att ” främja fortplantning eller åt minstone bortaga de onödiga hindren för fortplantning av individer med särskilt önskvärda arvsegenskaper…”.

Folkhemmets patriark var rättvis men hård.

Lubbe Nordström hade alltid en läkare med sig på sina korståg genom Lortsverige. Det var läkare som vittnade om smutsen och eländet. Inte dom fattiga själva. Och för honom och många andra var läkaren det moderna Sveriges samhällsomdanare och reformator.

För Lubbe Nordström var samhället en biologisk enhet. Samhällskroppen var osund och sjuklig och behövde läkarvård. För makarna Myrdal var samhället mer som en maskin. Det var till och med ”vår sämst konstruerade maskin” och den behövde vägledning av teknisk expertis.

Anspråken var således höga på vetenskaplighet i samhällets planering. Inte minst från den socialliberala och socialdemokratiska intelligentian. Men desto större var kontrasten till dom expertutlåtanden som rekommenderade tvångssterilisering:

” Hela familjen är undermålig”, kunde det heta. Ett annat hem ansågs vara

tillhåll för ”diverse löst folk”. En mamma bedömdes som ”oresonlig och otillförlitlig” och hennes bröder som ”baksluga och förslagna”. Och maten ”bestod huvudsakligen av kornflakes och karameller” och hon har ”icke förmåga att hålla snyggt och rent”. Och om en annan kvinna sägs att hon ”verkar slappt godmodig” och är dessutom ”sexuellt vidlyftig”.

De subjektiva, moraliserande och föraktfulla omdömena dominerar och ur läkarexpertisens omdömen växer en normalitet fram utifrån vilken avvikarna definieras och steriliseras.

Gullänget strax utanför Örnsköldsvik var som ett folkhem på lokal nivå. Och Gullängets bruksanda bar på ett dubbelt arv. Den hade sina rötter i det gamla patriarkala bondesamhället och i väckelse - och nykterhetsrörelsens tidiga strid för ett demokratiskt medborgarideal. Men den tar också arv från det modernas krav på effektivitet, disciplin och skötsamhet.

Framgångens nycklar var entreprenörskap, långsiktighet, envishet och en förmåga till samarbete. Och i den andan fann familjen Hägglund en tvillingsjäl i familjen av folkrörelseföreningar för vilka Folkets Hus var som ett skötsamhetens ” modernitetens tempel”(Mattsson).

Det var en anda med en dubbel karaktär, med en framsida och en baksida. Framsidan var en kristet präglad broderskapstanke. Relationerna skulle vara öppna och familjära och ingen tilläts vara förmer. Broderskapet vägde tungt, men systerskapet lätt. Det var baksidan.

Den skötsamme arbetaren på Hägglunds var man. Och det var en man som var fackligt aktiv, som bestämde i Folkets Hus och blev kommunalpolitiker. Kvinnorna var med i kvinnoklubben, trädgårdsodlarföreningen, i tjänstemannafruarnas förening eller i dom kristna församlingarna.

Arbetet var förenat med stor yrkesstolthet och sågs som en välsignelse. Men det gällde inte allt arbete. Högt stod industriarbete, lågt omsorgsarbete. Framsidan var entreprenörsanda, uppfinningsrikedom och idoghet. Baksidan ett förakt för svaghet. Dom sågs över axeln som inte levde upp till idealen.

Det var e patriarkal anda. Stark ska hjälpa svag och det var tydligt för alla vem som var vem. Det var en anda som legitimerade en bestämd över-och underordning. Högt stod sam-förståndiga och skötsamma män i industriproduktion. Lågt stod kommunister, odisciplinerade, kvinnor och omsorgsarbete. Och ur den andan flödade en materiell välfärd, men också en maktutövning med totalitära anspråk som undertryckte avvikelser och pluralism.

Så när Folkets Hus någon gång på trettiotalet hade sitt konstituerande möte var Direktör Hägglund med. Han lämnade också ett ekonomiskt bidrag till folketshusbygget.

Gränsen gick inte knivskarp och rak mellan arbetarna och direktören. Inte så att konflikter saknades. Spontana strejker, hårda ord och i vredesmod igenslängda dörrar var också en del i samförståndsandan. Och Folkets Hus var det skötsamhetens och samförståndets tempel som skulle skyddas mot kätterska åsikter och skändligt uppförande.

Gränsen gick däremot knivskarp och rak mellan det skötsamma samförståndets män och alla dom andra. Och i Gullängets Folkets Hus beslutas 1934 ” att inga ytterlighetspartier bör få begagna sig av lokalen och att den ej blir allmän danslokal”(Mattsson).

Oron för ”dansbaneeländet” var stort. Runt danspaviljongen vid Florabadet samlades dom slappa, bråkiga och sexuellt vidlyftiga ungdomarna. Där rycktes dom med i ”negerjazzens” gungande och förföriska rytmer, drack sprit och gud vet vad.

På sextiotalet var raggarna ett av de stökiga ungdomsgängen, inte bara i Gullänget. Och i Västsverige 1960 motiverade en barn-och ungdomspsykiatrisk klinik sterilisering av en sjuttionårig raggarbrud med ord som;

” Saknar fullständigt etiskt-moraliska begrepp… verkar inte ha några som helst hämningar…att betrakta som bildbart sinnesslö…har ideliga sexuella förbindelser av slumpartad natur”( Broberg/Tydén).

Den hygieniska skötsamheten andas en nästan krampaktig rädsla för smuts, utsöndring och drifter. Dom som steriliseras är lösaktiga och slöa till sinnet. Dom lever bara ut sina drifter. Äter fel mat som kornflakes och karameller och blir lösa i hullet. Eller är de ”slumpartade” i sina sexuella förbindelser., utan genomtänkthet och planering. Och nittio procent av dom sextitretusen som steriliserades var kvinnor.

Men dom skötsamma männen på LOs freskomålninh utstrålar fasthet till kropp och själ. Deras vältränade kroppar är som en armering mot dom hotfulla utsöndringarna, drifterna och beröringarna. Runt dom strålar det av ordning, rationalitet och renlighet. Och det är dom som bygger Folkets Hus, ”modernitetens tempel” med plats för alla som håller måttet.

” Nu går vi från Docklands till Folkets Hus”, sade Göran Persson vid partikongressen 1996. Och det gick en stöt genom kongressombuden.

Det skandalösa Docklands i Stockholm, ett ställe för ravepartyn och ungdom som sökte den hämningslösa och extatiska friheten, med eller utan knark. Alla förstod och applåderade. Det är ju som förr. Gamla strider blir som nya.

Men invandrare känner sig inte hemma i arbetarrörelsens organisationer. Och ABF-cirkeln känns inte som deras. Samma sak med ungdomar. Och i fackföreningsrörelsen är det dom äldre männen utan invandrarbakgrund som bestämmer.

Och där samlas dom under den gamla freskomålningen, ofta i bekymrade samtal precis som i Gullängets Folkets Hus, om varför så få är med och r aktiva i kampen för lika värde.

Annat var det förr.

Referenslitteratur; Broberg/tydén, Oönskade i folkhemet, Gidlunds, Kjell Johansson m fl I framtidens tjänst, Gidlunds, Mats Mattsson, Vinter i Folkhemmet, Göteborgs Universitet

« Tillbaka

Skriv ut artikel