Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Olle Sahlström har en bakgrund som ombudsman på LO. De senaste två åren har han rest runt i Europa och samtalat med fackliga företrädare om den fackliga krisen, dess orsaker och möjliga vägar för att återvinna en förlorad facklig kraft. I början av september kom hans bok ”I skuggan av en storhetstid ut” på bokförlaget Atlas.

			Tidigare publicerad i Socialistiskt Debatt september 2008

Sken bedrar och flotta hemsidor slår lätt röda dunster i läsarnas ögon. Och när Europafacket höll sin senaste kongress i Sevilla, maj 2007, låg den internationella solidaritetens retoriska dimmor täta över delegater och funktionärer. ”On the offensive!” löd kongressens stolta paroll, men Europas fackföreningar befinner sig dessvärre inte på någon offensiv. De blöder, är på reträtt, och har så varit sedan lång tid tillbaka. Inte sedan tidigt 1950-tal är så medlemmar i en fackförening och idag är enbart 25 procent av Europas anställda organiserade! *

Huvudfrågan

Den strategiska huvudfrågan för Europas fackföreningar är vem som kommer att vinna löntagarnas förtroende. Fackföreningarna befinner sig på ett ideologiskt slagfält och striden mellan arbete och kapital på arbetets marknad avgörs av fackföreningarnas förmåga att på nytt vinna löntagarna för en facklig idé , och det måste vara en idé med tydlighet och förmåga att mobilisera.

På detta slagfält kan vi identifiera tre fackliga utmaningar; den första handlar om globala konkurrens, arbetslöshet och nedrustningar av en välfärdspolitik. Den andra gäller medlemsraset( LO har förlorat 47 000 medlemmar sedan 1997 och allt kan inte skyllas på regeringens A-kassepolitik) och förlusten av status och maktposition.

En tredje utmaning levereras av arbetsgivarna som systematiskt söker pressa ner avtalsförhandlingarna till företagsnivå och på det sättet försvaga facket och stimulera en underbudskonkurrens mellan arbetare. Men till dessa tre utmaningar kan vi också lägga en fjärde och ”inre utmaning” som sammantaget tvingar fackföreningar att förändra kultur, struktur och arbetssätt: den ”klassiske” medlemmen var man, industriarbetare och anställd på heltid. Med kvinnors inträde på arbetsmarknaden, framväxten av en stor privat service-och tjänstesektor, mer av tillfälliga anställningar och deltidsjobb, miljoner apperslösa och ett växande antal migrantarbetare, har satt press på fackföreningar att omvärdera en inre hierarkisk och patriarkal ordning som har överlevt sig själv.

Inte minst gäller det en facklig organisering som har fastnat bakom nationella inhägnader. De 12 europeiska federationerna är avskilda från sina medlemsförbund, för att inte tala om avståndet mellan dem och enskilda medlemmar. Ytterst få känner ens till att de existerar, än mindre vad de gör och en tydlig och mobiliserande idé för att återvinna löntagarnas förtroende måste bland annat formulera hur en framtida facklig organisering ska se ut som är både transnationell och demokratisk.

Samtidigt har Europas fackföreningar, och genom dem nämnda federationer och Europafacket, inte tagit till sig och analyserat de förändringar som har ägt rum sedan den facklig storhetstidens peak vid mitten av 1970-talet( globalisering, nyliberalism, en annorlunda arbetsmarknad, faktorer som sammantagna har inneburit ett maktskift till kapitalets fördel) och som till stor del ha kullkastat förutsättningarna för det sociala partnerskap som de flesta fackföreningar har byggt sin identitet kring. De fortsätter att mekaniskt överföra sina nationella erfarenheter från storhetstiden 1945-1975 av en relativt framgångsrik samförståndspolitik – det svenska samförståndet är bara en nationell variant av denna erfarenhet av flera – till en strategi för ”social dialog” och en trepartsamverkan mellan stat/EU, arbetsgivare och fackförening.. Trots att de politiska, fackliga och ekonomiska förutsättningarna är så radikalt annorlunda storhetstidens.

Samtidigt finns sprickor i den fackliga muren. Det sociala partnerskapet ifrågasätts också av fackliga företrädare och organisationer. I det tyska IG Metall förs en diskussion som ifrågasätter inte bara den hitintills dominerande strategin utan menar också att det är hög tid att ”börja från grunden” och rusta upp fackföreningen som agitator och organisatör. I Storbritannien förs inte bara en liknande debatt, utan här har man sedan ett tiotal år tillbaka, med inspiration från USA och framför allt fackförbunden SEIU och Unite Here också utvecklat nya modeller och metoder för facklig organisering (organising unionism).

Och i flera europeiska federationer finns också en vilja till något annat än att oreserverat luta sig mot det sociala partnerskapets strategi.

Europeisk korporatism

Facklig korporatism lever i spänningen mellan att vara en autonom fackförening och att vara del i ett samhälleligt och institutionellt ramverk. Den lever i spänningen mellan att vara en fri och autonom fackförening, och att vara mer eller mindre ”inbäddad” i en institutionell ordning som starkt bidrar till medlemsnyttan men som samtidigt begränsar dess fria manöverutrymme. Det gäller facklig organisering i en nation, men lika mycket en facklig organisering i Europa.

För att hantera den ”spänningen” behöver de balansera mellan två motstridiga roller: Den ena som autonom fackförening, som social rörelse med emancipatoriska mål som överskrider kortsiktiga medlemsintressen och som syftar till en omvandling av ett samhälle. Den andra som social partner i ett institutionaliserat samförstånd med stat och arbetsgivare.

Under den fackliga storhetstiden efter andra världskriget förmådde de någorlunda väl balansera mellan sina skilda roller. Men i vår tid har den balansen tippat över ända. De emancipatoriska målen är otydliga eller har suddats ut och Europas fackföreningar har bäddat in sig i rollen som social partner samtidigt som deras roll som en kämpande social rörelse har förtvinat. Det gäller på en nationell och än mer på en europeisk nivå.

Och det är i skuggan av den i längden omöjliga obalansen mellan fackföreningarnas två roller som ett fackligt tomrum i Europa blir synligt.

Europafacket (EFS) bildades 1973 som en följd av EU:s tillkomst och består i dag av 76 medlemsorganisationer från 35 länder och som i sin tur representerar över 60 miljoner medlemmar. Men det mandat som givits Europafacket av dess medlemmar är smalt och har sitt fokus på lobbying och opinionsbildning. Europafacket ska bygga upp ”partsrelationer” med de europeiska arbetsgivarna vilket sker inom ramen för ”social dialog” och som ger arbetsmarknadens parter rätt att förhandla fram ramavtal som sedan kan bli bindande lagstiftning i EU:s medlemsländer. Hittills har tre sådana avtal förhandlats fram: rätt till

föräldraledighet och arbetsvillkor vid deltidsarbete samt vid tidsbegränsade anställningar.

Det är magra resultat och undra på det. För varför skulle Europas arbetsgivare genom sina organisationer Unice och CEEP eller EU lägga nämnvärd vikt vid ett Europafack med ett mycket begränsat mandat, men än viktigare som företrädare för fackföreningar på reträtt? Fackföreningar som inte organiserar fler än var fjärde anställd i Europa. Som i den allmänna opinionen har ett svagt stöd och i växande sektorer som privat servicesektor knappt alls förmår organisera några anställda?

Till Europafacket hör också de tidigare nämnda europeiska federationerna som också de har ett mycket smalt mandat eftersom deras medlemsförbund bara i en begränsad omfattning är villiga att överlämna något av sin makt som nationella fackförbund. En del av den fackliga arenan i Europa är också de Europeiska företagsråden. Men det är närmast uppseendeväckande att endast 35 procent av alla de företag som enligt EU-direktivet har rätt att bilda ett EWC också har gjort det: 772 företag av 2 204 möjliga.

Slutligen hör också de 42 interregionala råden, IRTUC till den fackliga arenan. De är forum för informationsutbyte och ett regionalt samarbete över nationsgränser och också de har ett begränsat mandat. Men bland dem byggs ändå fackliga broar mellan lokalt förtroendevalda som kan ligga till grund för en expanderande regional och transnationell facklig organisering.

Det är arenor rika på möjligheter, men också på försuttna möjligheter. En orsak är att de nationella medlemsorganisationerna inte släpper ifrån sig delar av makten till sina industrifederationer och sitt Europafack. En andra och viktigare orsak är att de saknar förmåga att sätta kraft bakom de ordrika uttalandena och dokumenten. Europafacket har 60 miljoner medlemmar på papper, men är inte som mobiliserad kraft stor nog för att vända årtionden av reträtter till en verklig offensiv. Det är ett fackligt tomrum.

Rörelsernas Europa

I Bryssel trängs Europafack och federationer med miljöorganisationer, konsumentrörelser, kooperationer, kvinnogrupper och många, många andra. Ändå är ideella organisationer i ett kraftigt underläge i jämförelse med näringslivet. Enligt en rapport från Europaparlamentet (2000) har cirka 2 600 intressegrupper kontor i Bryssel. Branschorganisationer utgör en tredjedel, konsultföretag en femtedel och enskilda företag svarar för 10 procent.

Utöver dessa tillkommer nationella affärsintressen, och grovt räknat har cirka 70 procent av intressegrupperna någon koppling till näringslivet.

De ideella organisationerna däremot, utgör endast 10 procent av samtliga intressegrupper och någon procent mer om de fackliga organisationerna räknas in. I övrigt består de av kommuner, tankesmedjor och internationella organisationer.

Ändå har många ideella organisationer visat prov på hur de har lyckats påverka EU:s beslut: Jordens vänner har bidragit till att skärpa miljöhänsynen i EU:s regionalpolitik. Amnesty fick igenom riktlinjer mot tortyr och för paragrafer om mänskliga rättigheter i EU:s avtal med Medelhavsländerna. European public health alliance, EPHA, gjorde så att hälsofrågor fick en viktig roll i EU:s ”grundlag” och i Tjänstedirektivet.

Och inte minst: Europafacket med sina industrifederationer har under senare år kunnat notera viktiga framgångar genom att stoppa EU:s Hamndirektiv som syftade till att avreglera Europas hamnar och genom att starkt påverka innehållet i Tjänstedirektivet.

Men varken de fackligas eller andra ideella organisationers framgångar har nåtts främst genom lobbying. Tvärtom är de resultat av breda och offentliga kampanjer som väl ligger i linje med hur gamla folkrörelser en gång verkade. De som har nått framgångar har också mycket gemensamt:

•De bygger allianser med andra rörelser och intressegrupper samtidigt som de är skickliga på att arbeta ”inifrån” genom att skapa nätverk med centrala kontor som vet hur slipstenen ska dras i EU:s beslutsmaskineri.

•De formulerar och etablerar i en europeisk offentlighet begrepp som får genomslag i medborgerliga opinioner.

•De förenar och kopplar samman nationell verksamhet med europeisk, och de bygger sina strategier på ett dynamiskt samspel mellan nationella organisationer och europeiska.

Vidare är deras kampanjer långsiktiga, de väljer sina strider och är systematiska i sina förberedelser. Begrepp, paroller och krav, som till exempel ”hållbar utveckling”, presenteras så att de för Europas medborgare förbinds med ett allomfattande medborgerligt intresse. Miljökrav blir del i utvecklingen av en modern ekonomi. Fackliga krav blir en förutsättning för utvecklingen av samhällen som inte klyvs och faller isär. Men det är också kampanjer som har lyckats mobilisera medlemmar och andra i stora demonstrationer, i kampanjer via mejl och genom att väcka till bred debatt i massmedier.

På många sätt påminner metoderna om de som nordamerikanska fackföreningar har använt när de varit som mest framgångsrika (genom så kallade ”comprehensive strategies”, sammanhållna strategier), de trycker på alla tangenter samtidigt, organiserar sig och sina kampanjer på arbetsplatser och i det omgivande samhället (community unionism). De förenar systematik och undersökningar av branscher och företag med klassiska rörelsegrepp såsom demonstrationer, flygblad, stormöten varvade med dörrknackning och samtalsgrupper.

De förenar noggranna och listiga mediekampanjer med en demokratisering och mobilisering ”underifrån” i sina egna organisationer. Och de förenar en radikal omprioritering av sina ekonomiska resurser till stöd för de utåtriktade och mobiliserande aktiviteterna med allianser med andra sociala rörelser.

Det är Europafackets och federationernas tillkortakommanden som autonoma och mobiliserande rörelser, deras hittills visade oförmåga att utveckla och tillämpa strategier liknande de som rörelser i Europa och fackföreningar i USA har burit fram, som är en viktig orsak till det fackliga tomrummet i Europa.

Strategiska frön

Allt är dock inte svart. Goda och framåtsyftande exempel finns och det är exempel på en facklig praktik som också kan betraktas som frön till en alternativ strategi till den som i dag dominerar den europeiska fackliga arenan och som i så hög grad har bäddat in sig i rollen som social partner.

Ett första strategiskt frö är Europeiska metallarbetarefederationens (EMF) försök att samordna en Europeisk lönepolitik. Tidigt nittiotal insåg EMF att den Ekonomiska och monetära unionen (EMU), som bland annat innebar en gemensam valuta och penningpolitik för medlemsländerna, också skulle öppna för social dumpning genom en underbudskonkurrens om löner och arbetsvillkor mellan federationens medlemsförbund. Och några år senare (1998) fattades ett beslut som innebar att federationen fick till uppgift att samordna medlemsförbundens lönepolitik och att till grund för en sådan samordning skulle ligga en gemensam lönepolitisk strategi: löneökningar ska beräknas utifrån formeln ”produktivitetsökning plus inflationstakt”.

Samordningens syfte och mål är att undvika att medlemsförbunden i sina respektive hemländer förhandlar och bedriver en lönepolitik som leder till att metallarbetare i olika länder konkurrerar med varandra och skapar ett ”race to the bottom”.

Styrkan i federationens roll som lönepolitisk samordnare är att den inte förlitar sig på att motparten självmant ska komma till förhandlingsbordet på en europeisk nivå. Arbetsgivarnas strategi är ju tvärtom att pressa ner löneförhandlingarna till företagsnivå vilket bidrar än mer till en inbördes konkurrens mellan Europas metallarbetare.

Federationens strategi förlitar sig inte heller på de ojämlika villkor som EMF och andra federationer har tilldelats inom ramen för EU-institutionernas sociala dialog. Och i den meningen tar den ett steg ut från den institutionella inbäddningen och mobiliserar en maktposition på egna villkor.

Dessutom, och i samma anda, har EMF fattat beslut om en ”intern förhandlingsordning” som innebär att federationen kan bli förhandlingspart på europeisk nivå (EMF-protokoll, 2006). Europeiska företagsråd har och ska enligt federationen inte fungera som part i löneförhandlingar. Ändå kan situationer uppstå, menar man, då ett avtal mellan ett multinationellt företag och fackföreningarna på europeisk nivå kan vara den enda lösningen.

I sådana fall kan medlemsförbund med företrädare i företaget bestämma sig för att inleda förhandlingar med federationen i en samordnande och förhandlande roll. Och den ”interna förhandlingsordningen” reglerar i detalj vilken roll och i vilka situationer, företagets fackliga företrädare, medlemsförbunden och federationen ska ha.

Det kan synas som små och mindre betydelsefulla steg, men riktningen är tydlig och sett mot den bakgrund som här har tecknats av ett fackligt tomrum i Europa med lika ordrika som kraftlösa industrifederationer, är de ändå att betrakta som historiska steg.

Ett andra strategiskt frö har såtts av Eurpeiska transportarbetarefederationen (ETF) genom Baltic network, ett lokalt och transnationell nätverk för långtradarchaufförer. Federationen har varit en pådrivande kraft för nätverkets tillkomst och tanken är att fler och liknande transnationella nätverk för lokala företrädare ska skapas runt om i Europa. Tillsammans kan de ses som en ”transnationell samordning underifrån”. Bland lokala företrädare med sina direktkontakter med chaufförer i en nationsöverskridande samverkan kan argument vässas och krav ställas som skulle vara förankrade bland medlemmarna på ett helt annat sätt än de annars är. Och i ett samspel med sina förbund skulle denna ”matta” av lokala nätverk i Europa innebära en mobilisering och ett stöd för krav på förhandlingar och avtal för vägtransporter på europeisk nivå. Till exempel för ett europeiskt standardavtal som federationens senaste kongress (2005) beslutade om och som ska lägga ett minimigolv för löner och andra arbetsvillkor inom vägtrafiken.

Ett tredje strategiskt frö och en möjlig början på en alternativ facklig strategi är Europeiska federationen för offentligställda (EPSU) som har gått i spetsen för att bilda allianser med nya sociala rörelser i Europa. EU-kommissionens Tjänstedirektiv och förhandlingarna om ett internationellt handelsavtal (GATS, General agreement on trade in services) som fungerar som regelverket för handel med tjänster på en global nivå och är en motsvarighet till GATT som i stället reglerar handeln med varor, har utgjort viktiga språngbrädor för en avreglering och privatisering av offentliga sektorer. Och sedan flera år tillbaka har EPSU mobiliserat ett motstånd till den nyliberala politiken.

Federationen har aktivt deltagit i demonstrationer (2003) i samband med GATS-förhandlingar tillsammans belgiska fackförbund och Attac. Man deltog på en aktionsdag i Europa (European day of action on GATS) som organiserades av ESF (European social forum). Greenpeace Europe och Social plattform, ett nätverk för en rad olika NGO:er, hör också till federationens allianspartner.

Det fjärde exemplet eller fröet, slutligen, på ett möjligt uppbrott från den hegemoniska roll som det ”sociala partnerskapets” strategi spelar är FSE, Forum social Europe. Det är ett nätverk av företrädare, många med en position högt upp i den fackliga hierarkin, från IG Metall i Tyskland, CGIL i Italien, CCOO i Spanien, CGT i Frankrike och Fagforbundet i Norge, för att nämna bara några organisationer.

Nätverket är starkt kritiskt till den så kallade Lissabonprocessen och vill verka för ett fackligt och politiskt alternativ till nyliberal politik. Men FSE vill också bidra till en facklig förnyelse bort från den institutionella ”inbäddningen” och för fackföreningen som en social rörelse (Manifest för FSE, 2007).

Det nöjer sig inte heller med ett mer begränsat fackligt perspektiv. På dess dagordning står en ideologisk motoffensiv ”och en ny ekonomisk politik som alternativ till den nyliberala logiken”, en demokratisering av EU-institutioner, ett försvar av det sociala välfärdssystemet och en ”omfördelning av välståndet” i Europa: kortare arbetstid, ”hållbar utveckling och miljöskydd”, jämställdhet mellan kvinnor och män och ett ”stärkande av fackföreningars och arbetstagares rättigheter”.

Ren och skär maktlogik?

Inga förändringar av betydelse äger rum annat än under tvångets skarpa bila, lär någon ha sagt. Tanken att intresse och ren maktlogik ska gälla och att allt annat vore retoriskt svammel. Och låter vi för ett ögonblick intressets och maktlogikens vassa egg skära genom ordrik retorik som EU-finansierade fackliga konferenser är fyllda av, är det begripligt om exempelvis nordiska fackförbund håller sig på sin kant, att de förlitar sig mer än annat på sina möjligheter på nationella arenor och bränner sitt mesta krut på ett försvar av hitintills uppnådda positioner i form av lagar och avtal.

Inställningen till europeiska företagsråd är med stöd i samma logik mycket försiktig. Informationsutbyte, ömsesidig rådgivning och principöverenskommelser, men inte mer. Och inte alls så att nordiska förbund skulle vara pådrivande för att prioritera arbetet med råden så att fler europeiska råd bildas.

För de nordiska, starka och förhållandevis rika förbunden ligger det i samma anda närmare tillhands, att betrakta sin federation mer som en ”brevlåda” och ett forum för informationsutbyte och just inte så mycket mer. Till skillnad naturligtvis från andra svaga och fattiga syd- och östeuropeiska förbund som har mer att vinna på en stark internationell federation och som av samma skäl hellre ser att mer makt och resurser förs över till dem.

Och i så fall, om det främst är den rena och skära maktlogiken som gäller, är det väl med nationernas fackförbund som med nationerna själva i fråga om Europa och EU: retoriken flödar, skrifter i fyrfärg trycks en masse, ombudsmän och utredare flyger och far som aldrig förr. Men i praktiken är det få nationer om någon som med vett och vilja lämnar ifrån sig makt och bidrar till att den ”växlas upp” från en nationell till en europeisk nivå.

Så ur ett begränsat intresse- och maktperspektiv är det begripligt. På kort sikt vill säga. På längre sikt är det ohållbart även ur ett intresse- och maktpolitiskt perspektiv.

Det fackliga tomrummet i Europa ekar av brist på tydliga, långsiktiga och mobiliserande strategier som ånyo förmår vinna de anställdas förtroende och tillit. Samtidigt rör sig stenar sakta och knappt märkbart. Och för den som lägger örat tätt intill är det möjligt att höra hur det smärtar i gamla och lätt likstela fackliga kroppar av de alltmer påträngande kraven på förändring och förnyelse.

* Fakta och argument är hämtade från ”I skuggan av en storhetstid”

« Tillbaka

Skriv ut artikel