Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

LO blöder och facket befinner sig i kris, men det är inte en kris för fackets idé. Medlem-marna efterlyser en tydlighet i mål och medel och är samtidigt kritiska mot fackföre-ningar som slätar över den grundläggande konflikten gentemot arbetsgivarna.

			Tidigare publicerad i Göteborgsposten, 3 september 2008

Fackföreningar uppfattas av alltfler som något avlägset, uppifrån och mindre angeläget. Det är oklart vad de vill och har för syften och det är som om de lever i det förgångna. Medlemsflykten är också historisk.

I fjol lämnade 130.000 medlemmar LO-förbunden och inte sedan storstrejken 1909 har så många under så kort tid vänt sin fackförening ryggen. Och det fortsätter. Hitintills i år har 37.000 lämnat sina LO-fack.

Visst har regeringens försämringar i a-kassan spelat en roll, men medlemstappet inleddes långt före dess tillträde, mellan 1997 och 2007 har LO förlorat 470.000 medlemmar. Och sätter vi in LO:s medlemsras i ett vidare och internationellt perspektiv klarnar bilden av en sammanhängande och världsvid facklig försvagning utan nationell undantag. Enbart en av fyra anställda i Europa är idag medlem i en fackförening.

Europas fackföreningar, inklusive Sveriges, lever i skuggan av sin storhetstid och frågan är om de förmår förnya sig och ta sig ur den skuggan, eller om de är på väg att för gott försvinna in i historiens mörker och helt förlora sin forna betydelse. Så allvarligt är deras läge.

Samhället har förändrats, men inte facket. Arbetsmarknaden har förändrats, men inte facket; gamla klassiska fästen för facklig organisering – fabriken, varvet, gruvan – har försvunnit eller är på fallrepet. Istället dominerar alltmer privat tjänste- och servicesektor med sina små och utspridda arbetsplatser och skaran av de med deltidsjobb eller visstidsanställningar växer.

Ändå biter sig facket envetet fast i en facklig struktur och kultur med mer än hundra år på nacken, trots det skriande behovet av en förnyelse, en nedbrytning av gamla, stela och hierarkiska strukturer och en anpassning till ett arbetsliv så väsentligt annorlunda det gamla industrisamhällets.

”Male, pale and stale”, är ett utryck som återkommer i europeisk facklig debatt; facket är manligt, vitt och stelt i land efter land. Bilden av facket som hierarkiskt och oförmöget förändring och förnyelse. Och fackets tunga hjältar är än idag främst blonda och blåögda män och vägen tycks lång till en modern organisation som har lämnat sin patriarkala kultur och struktur bakom sig.

Samtidigt är det missvisande att tala om en facklig idékris i största allmänhet. Det är de myndighetsliknande Servicefacken som befinner sig i kris. Idén att vissa, ombudsmän och andra, ska ”leverera” tjänster och resultat till sina medlemmar. Fackliga företrädare löser problemen åt sina medlemmar som i sin tur förväntas vara passiva eller begränsade till att reagera på företrädarnas uppmaningar, men inte ta några egna initiativ.

Typiskt för ett Servicefack, är att det är centraliserat och toppstyrt. Och det är i sådana fackföreningar, internt skiktade i ”producenter” och ”konsumenter”, som avståndet har förstärkts mellan ledning och medlem.

Undra sedan på att så många uppfattar facket som något avlägset, uppifrån och opåverkbart!

Och om vi lyssnar på den debatt som har förts under senare år i främst Tyskland, England, USA och Australien, är det uppenbart hur den har burits fram av en stark reaktion mot just Servicefackets begränsningar och istället försöker att formulera ett alternativ till den myndighetsattityd och serviceidé som har dominerat den fackliga arenan sedan andra världskrigets slut.

Facket behöver återuppfinnas, är budskapet, som en från staten fri, självständig och kämpande fackförening, en fackförening som är jämställd och genuint demokratisk.

Och det är just här skon klämmer, även i Sverige.

LO har alltsedan trettiotalet levt i spänningen mellan att vara en fri och obunden fackförening och att vara ”inbäddad” i en institutionell ordning som begränsar dess manöverutrymme. Å ena sidan med anspråket på att vara en kamporganisation, å andra sidan med en symbiotisk närhet till en statsbärande socialdemokrati, och därmed en i mer än ett halvt sekel stor närhet med Regeringskansliet.

Under sin storhetstid, 1945- 1975, kunde den spänningen hållas vid liv på ett fruktbart och framgångsrikt sätt i kraft av ett brett och aktiv stöd från sina medlemmar. Men sedan dess har balansen mellan LO:s två motstridiga roller tippat över ända. Medlemstrycket underifrån har förtvinat, makt korrumperar, och hemtamheten i maktens korridorer har till slut krävt sin tribut: LO har förvandlats från att en gång ha varit en facklig rörelse till att idag främst tänka och agera som en facklig myndighet.

Se här återigen behovet av att återuppfinna facket som en fri, kämpande och medlemsstyrd fackförening.

” Facket måste bli mer hårt, alltså mer hårt mot arbetsgivarna. Jag tycker att man skulle kunna säga, ” nu ska det vara så”, och skita i vad andra säger, men dom är lite mesiga”. Medlem i Hotell och Restauranganställdas förbund *

Det är min erfarenhet efter 18 år som ombudsman på LO, att fackförenings-medlemmar inte ifrågasätter behovet av en kollektiv och fackligt organiserad strid för bättre arbetsvillkor, det vill säga den fackliga idéns kärna och grund. Däremot är de kritiska mot otydliga fackföreningar. De efterlyser en tydlighet i mål och metoder som idag saknas. Och de är ofta kritiska mot fackföreningar som slätar över den konflikt gentemot arbetsgivarna som från början var skälet till att fackföreningar överhuvudtaget bildades.

Den för fackföreningar första och ursprungliga frågan måste därför på nytt ställas för alla medlemmar att besvara i en fri och förutsättningslös diskussion: Organisera, ja, men för vad, för vilken fackförening?

*Makten fantasier och servicearbetets praktik, doktorsavhandling av Paula Mulinari

« Tillbaka

Skriv ut artikel