Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.
Medlemsflykten från de svenska facken är inte undantag utan regel. Idag är bara 25 procent av Europas alla anställda med i en fackförening. Bakom det historiska medlemsraset gömmer sig en idékris.

Tidigare publicerad i Ordfront Magasin, september 2008
I fjol lämnade 130 000 tusen medlemmar sina LO- förbund. Inte sedan storstrejken 1909 har så många vänt fackföreningen ryggen på så kort tid. Det är regeringens fel, säger man på LO, och hänvisar till försämringar i a-kassan, och fördyrade medlemsavgifter.

Men alliansen har bara suttit sedan 2006, och mellan 1997 till 2007 förlorade LO 470 000 medlemmar. Bilden av den borgerliga regeringens politik som ensam skyldig till ett historiskt medlemsras måste nyanseras.

LO:s organisationsgrad är idag nere i 72 procent, men av unga anställda är enbart 52 procent med i en fackförening.

Blickar vi ut över Europa förstärks bilden av fackföreningar i djup kris; bara en av fyra anställda inom EU är idag fackanslutna.

Medlemsraset i Europa tog fart omkring 1980 och inte sedan 1950 har så få varit med i en fackförening som nu. Tre orsaker kan pekas ut, menar en intern rapport från Europafackets Exekutivkommitté (2006); det handlar om strukturella, institutionella och ”inre” kulturella orsaker.

De strukturella orsakerna är att gamla fackliga fästen har försvagats eller försvunnit helt. Varven, gruvorna, hamnarna, stålverken och de stora fabrikerna har lagts ner eller minskat i omfång och betydelse.

En ny arbetsmarknad har vuxit fram med en allt större privat service- och tjänstesektor. Det betyder små och utspridda arbetsplatser som är betydligt svårare att organisera, samtidigt som de står för mer osäkra och otrygga jobb; Tre miljoner ”falska” egenföretagare i Italien. I Tyskland arbetar sex miljoner på så kallade ”minijobs”. I Frankrike sker 80 procent av alla nyanställningar på någon typ av visstidskontrakt. För att inte tala om de cirka åtta miljoner ”papperslösa” arbetare inom EU.

De institutionella orsakerna till medlemsraset är också gemensamma för den europeiska arbetsmarknaden. Främst handlar det om arbetsgivarnas flykt från förhandlingsbordet. Med 1980-talet följde ett uppbrott från ett inarbetat samförstånd. Arbetsgivarnas strategi att pressa ner förhandlingarna till företagsnivå och ovilja att förhandla branschvis och på nationell nivå har starkt bidragit till att underminera fackföreningarna.

Så här långt håller de flesta fackföreningarna i Europa med om medlemsflyktens orsaker. Men när vi kommer till den tredje orsaken tar det emot, inte minst för det svenska LO: I land efter land framstår fackföreningar för en bred allmänhet som föråldrat, stelt och oförmöget att verka i takt med en ny tid.

Europafackets interna rapport menar att medlemsorganisationernas arbetsmetoder och strukturer är alltför stela och hierarkiska.

Hur ska medlemsraset hejdas?

Som det nu ser ut i Sverige, och än mer i övriga Europa, är fackföreningar närvarande bland de som har det relativt hyfsat. Man organiserar dem med fasta heltidsjobb, men knappt alls de andra. Samtidigt som facket i allmänhetens ögon framstår som en i raden av avlägsna och opåverkbara institutioner med oklara syften och ambitioner.

-Vi måste återuppfinna oss själva, sade Nelke Stemme från det nederländska FNV Bungenoten till mig på Europafackets seminarium i Warszawa i december 2006. Vi i Holland är inbäddade i landets institutioner, fångade i dem. Och egentligen har vi inte behövt några medlemmar på länge, därför att vi har fått sitta vid samma bord som arbetsgivaren. Men nu är det inte så längre.

Men det finns grader i helvetet och det är svårt att förstå skillnader i organisationsgrad bland europeiska fackföreningar om man inte samtidigt ser till de institutionella skillnaderna mellan dem. Grovt sett kan vi tala om fem olika ”fackliga modeller”:

I länder med en ”pluralistisk” modell (England, Irland) är relationen mellan parterna avreglerad och fragmentiserad, kollektivavtalen har en begränsad täckning och arbetsrätten är svag. I dessa länder har facken förlorat många medlemmar – i England 7 miljoner medlemmar sedan 1980.

I de östeuropeiska länderna befinner sig fackföreningarna i övergång från statskontrollerade till att försöka bli autonoma i en marknadsekonomi. Här är raset störst, i flera länder har man förlorat mer än 40 procent av sina medlemmar.

I sydeuropeiska länder som Spanien, Frankrike och Italien har inte hög organisationsgrad samma betydelse som i nordiska länder. Här förlitar man sig mer på förmågan att mobilisera anställda i breda aktioner och kampanjer. Men även i dessa länder har fackföreningarna förlorat många medlemmar.

I länder med ”medelstark” korporativism, Tyskland, Österrike, Belgien, Luxemburg och Nederländerna, det vill säga länder med ett mer institutionaliserat samförstånd mellan stat, fackförening och arbetsgivaren, finns ett centraliserat förhandlingssystem med bred täckningsgrad och en arbetsrätt som understödjer samförståndet.

Den nordiska och ”starka” korporativismen har avtal slutna mellan fackförening och arbetsgivare utan statlig inblandning som sitt viktigaste kännetecken. Det är en avtalsmodell som förutsätter en stark facklig legitimitet och hög organisationsgrad. Det är också en facklig modell med en historiskt rejält inbäddad samverkan mellan stat, regering och arbetsgivare. Ghent-systemet (fackföreningen administrerar de anställdas arbetslöshetsförsäkring) är en viktig del. Arbetsrätt, och en facklig centralism parad med starka lokala klubbar och sektioner, tillsammans med arbetsgivarnas aktiva stöd (i Sverige alltsedan 1906 genom ”decemberkompromissen” mellan fack och arbetsgivare) för ett fackligt medlemskap, är ytterligare faktorer som har bidragit till den höga organisationsgraden i Norden.

Men nu knakar det i den svenska korporativismens traditionstunga fogar:

Arbetsmarknaden präglas alltmer av den privata service- och tjänstesektorn där fackföreningar sedan gammalt har svårast att organisera medlemmar.

Korporativa system grundas i nationalstatens kultur och institutioner, system som undermineras av globalisering och EU:s ökande betydelse. Och svenska arbetsgivare har inte blivit antifackliga, men de har övergivit det förr så stadiga samförståndet.

Det närmast symbiotisk förhållande mellan LO och SAP som har utgjort en viktig förutsättning för korporativismen befinner sig i utförsbacke. Omkring 40 procent av LO:s medlemmar röstar på andra partier än socialdemokraterna, och lika många vet inte ens vad denna ”samverkan” är för något.

Om man till dessa faktorer lägger en fackkontrollerad a-kassa i upplösning, blir den svenska korporativismens kris uppenbar. Liksom orsakerna till den nu grasserande medlemsflykten.

Färre medlemmar försvagar förstås fackföreningar i alla länder. Men i Sverige är en hög organisationsgrad en grundbult. När så LO förlorar sju procent av sina medlemmar under bara ett år – och medlemsraset fortsätter i nästan samma takt – är det mycket allvarligare för svensk facklig modell än för säg, spansk eller italiensk facklig modell.

- Jag tycker att vi börjar i fel ordning, sade Krysztat Zgoda från Solidarnosc till mig på det där seminariet i Warszawa. Folk vet inte vad en fackförening är för något, vad den är till för. Visst ska vi organisera medlemmar, men för vilken idé, för vilken fackförening?

I Sverige, liksom i andra länder med starkt korporativa system, har fackföreningen dragits mellan två motstridiga roller; den ena som en fri och kämpande fackförening med emancipatoriska mål att omvandla samhället i socialistisk riktning, den andra som kugge i ett institutionaliserat samförstånd med stat och arbetsgivare.

Den balansen har tippat över ända. LO:s ovilja att organisera papperslösa arbetare illustrerar dess institutionalisering. Inför sin kongress i juni skrev LO-ledningen i ett motionsutlåtande: ”med aktuellt lagrum är det svårt för facket att bistå papperslösa”.

Smaka på den formuleringen. LO varken kan eller vill röra sig en millimeter utanför lagar och paragrafer. Detta från en organisation som i begynnelsen såg det som självklart med civil olydnad när försvaret av arbetare krävde det.

Den hållningen står i skarp kontrast mot exempelvis spanska fackföreningar som de senaste 15 åren, trots kriminaliseringen av stöd till alla utan arbets- och uppehållstillstånd (2001), har organiserat och bistått papperslösa på alla sätt. Och i kraft av en bred allians av progressiva krafter som CCOO, en av de två stora fackliga federationerna, gick i spetsen för, lyckades man 2005 tvinga fram att 600 000 papperslösa fick papper och blev del av den reguljära arbetsmarknaden.

I östeuropeiska länder har generationer vuxit upp utan att någonsin ha varit i kontakt med en riktig fackförening. Inom privat service- och tjänstesektor i västra Europa där den fackliga närvaron i många länder är lika med noll är den fackliga idén något helt obekant.

Och i Sverige betraktas fackföreningar numer i allmänhet som något avlägset, uppifrån och mindre angeläget. De varken är eller uppfattas som fria och kämpande fackföreningar.

Facket behöver återuppfinnas. På nytt behöver dess idé och mål göras tydliga.

En konsekvens av institutionaliseringen är idén om ett ”servicefack”. I ett sådant löser fackliga företrädare problem åt sina medlemmar. Servicefacket lutar sig helt och hållet på en förhandlingsordning, dess struktur är centraliserad och toppstyrd och den är mycket noga med vilka aktiviteter som får ske utanför och innanför organisationens domäner.

Gå med i en fackförening så får du fördelar, nyttigheter kommer att levereras, är budskapet som står att läsa på LO: s hemsida.

Den relation som uppstår mellan ”leverantören” av nyttigheter och ”mottagaren”, lägger grunden för en organisation i vilken medlemsaktivitet, demokrati och mobilisering inte är en förutsättning utan tvärtom tenderar att bli ett problem.

Den alternativa idén om vad en fackförening är, kan vi kalla för emancipatorisk. Det är idén om föreningen som en ”hjälp till självhjälp”. Tanken att medlemmar väsentligen löser sina egna problem i förening med andra och de därigenom växer och frigörs. Om den emancipatoriska idén är levande i en fackförening skapas en organisation som bejakar platta strukturer där ombudsmän inte ges möjlighet att dominera och passivisera sina medlemmar.

Ett slags fackförening som kallas ”organising tradeunionism” (ungefär: organiserande facklighet) som ligger den emancipatoriska idén nära, är en reaktion på servicefackets idé och verksamhet och som har dominerat den fackliga arenan sedan andra världskrigets slut i Västeuropa, men även i länder som USA, Australien och Nya Zeeland.

”Back to basics”är stridsropet för fackförbund i USA som SEIU och Unite Here, för TUC i Storbritannien, ACTU i Australien och för en stark vänstergrupp i det stora IG metall i Tyskland.

Strategin är att inspirera medlemmar att aktivt delta i gemensamma processer och aktioner. Den lägger stor vikt vid rekrytering av nya medlemmar, mobilisering och bygget av en stark organisation på arbetsplatserna. Den strävar efter en platt struktur och gör ingen skillnad på om aktiviteter sker innanför eller utanför organisationen. Den verkar aktivt för breda allianser med andra rörelser och organisationer.

”Organising tradeunionism” är en strategi med rötter i en samtida facklig praktik i kampanjer för att organisera nya medlemmar, i långdragna strejker och hårdföra sammandrabbningar på gator och torg: Den fem månader långa strejken i södra Kalifornien 1992 bland mexikanska byggnadsarbetare, var en strejk som organiserades av migrantarbetarna själva och som visade på betydelsen av en organisering på arbetsplatsen.

En framgångsrik vild strejk tidigt 1990-tal på ARE, en fabrik i Kalifornien med 800 arbetare som tillverkar bilhjul, visade vikten av ”rank and file intensive strategy”, det vill säga mobilisering av arbetarna i särskilda arbetsgrupper och aktioner.

Och Justice for janitorskampanjen i Kalifornien som inleddes 1987 för att organisera städare och fastighetsskötare - som ledde till att cirka 70 000 arbetare organiserades – den fackliga framgångshistorien visade på den kraft och potential som finns i mötet mellan en durkdriven facklig organisation, SEIU med sin systematik och sina ekonomiska resurser, och den vilja till strid och organisering som gömmer sig bland hårt exploaterade migrantarbetare.

Justice for janitors har också fått avnämare i Europa genom Justice for cleaners, en kampanj som London Citizens driver. Det är en allians mellan kyrkor, fackföreningar och människorättsorganisationer. Och precis som det spanska CCOO, visar London Citizens på kraften och möjligheterna i breda allianser där fackföreningar inte kräver en särställning utan deltar på jämbördiga villkor med andra rörelser och organisationer.

Servicefackets framtidsscenario är mörkt: medlemsflykt möts med annonser, reklam och rekryteringskampanjer med löften om alla de nyttigheter som kommer nya medlemmar tillgodo och med sammanslagningar av fackförbund med argumenten att ”större blir starkare”.

Med sammanslagningarna växer klyftan mellan medlem och ledning med påföljden att medlemmarna blir än mer benägna att lämna sin fackförening. Och så vidare.

Dock finns hopp. Servicefackets idé har i årtionden dominerat europeiska och nordamerikanska fackliga arenor. I USA väcktes motståndet till den idén under tidigt 90-tal och det är en idéstrid som nu sprids till Europa. Där facken under en historisk medlemsflykt åter ställs inför den fråga som de första fackföreningarna för mer än hundra år sedan ställdes inför; Organisera, men för vad, för vilken fackförening?







« Tillbaka Skriv ut artikel
LEVER IF METALL UPP TILL SINA VÄRDERINGAR?
SOMMARENS VANDRING
Dagens Seglora
VID BOFORS GRINDAR
Varje fridfullt steg främjar fred
Dagens Seglora juni 2014
Ännu en tid av trång nationalism
Dagens Seglora maj 2014
En vänlig rebell
Dagens seglora april 2014
Vi möts i lärkans sång
Dagens seglora mars 2014
Vantrivs vi i staden?
Dagens Seglora januari 2014
Fly makten och rikdedomen
Dagens Seglora i oktober
Uppbrott
Dagens Seglora augusto 2013
Sken bedrar
Dagens Seglora augusti 2013
Att tala om Guds rike kräver mod
Dagens Seglora juni 2013
En rörelse ska beröra inte utesluta
Dagens Seglora
I grottans katedral
Dagens seglora, mars 2013
Om godheten
Dagens seglora
Varför går jag i kyrkan?
Dagens Seglora
Nu är jag inte längre statens utan Guds präst
Seglora Smedja
Det bortglömda arvet från Petander
Seglora Smedja, augusti 2012
Nomaden behöver ingen predikstol
Seglora Smedja, augusti 2012
GÅ HEM
Tankar om en tredje vänster
bidrag till antologin
Fackligt tomrum i Europa
Socialistiskt Debatt september 2008
Utan nytänkande riskerar facket att dö
Göteborgsposten, 3 september 2008
Idékris för facket
Ordfront Magasin, september 2008
Fack utan gränser
Arena, augusti 2008
Det behövs ett alternativ till idén om Servicefacket
TCO-tidningen i augusti
Arbetarrörelsen är död
Tvärdrag, augusti 2008
Det militanta Midi
Ordfront Magasin Oktober 2007
Spanskt Fack tar strid för de papperslösa
Sekomagasinet, juni 2007
Historiskt arv bakom stridsvilja i Marseille
Hamnarbetaren juni 2007
Fackmöte på kyrktrappan
LOtidningen mars 2007
Tredje Vänstern
Arena april 2007
Nytt europa kräver ny facklig strategi
Transportarbetaren mars 2007
Hopp och mardröm
Ordfront Magasin, mars 2007
Insyn i löner för starkare fack
Dagens Arbete, mars 2007
I röda patriarkers skugga
Aftonbladet 20 september 2006
Aten ligger i Europa
Ordfront Magasin september 2006
Facket tågar med i rörelserna rörelse
SIA juni 2006
VAXHOLM LIGGER I EUROPA
Ordfront Magasin maj 2006
Var går fackets solidariska gräns?
SIA januari 2006
Våga vägra åsiktstaket
Aftonbladet 21 maj 2005
Arbetarrörelsen har blivit en sekt
Expressen 8 feb 2005
Ta ansvar för arbetarrörelsen
Expressen 2005-02-01
Vägval Vänsters vägval
Vägval Vänsters hemsida januari 2005
Tickande bomb
Dagens Nyheter 2004 14 november
Vad är ett parti?
Vägval Vänsters hemsida i september
makt och etik
SIA september 2004
Jag ringer i larmklockan
Ordfront magasin september 9/2004
Slagord i ideologiskt tomrum
21 mars 2004 svd
Stämplad och stolt
Aftonbladet 10 december 2003
Dom säger att jag är illojal…
Aftonbladet 24 november 2003
Den döde patriarken
Arena nr 5 november 2003
Fackets folk vet bäst i arbetarrörelsen
LO-tidningen nr 15 25 april 2003
BUNKERN
Tiden nr 2 april, 2003
Gör upp med de stalinistiska metoderna
Expressen 4 februari 2003
Dags att spränga röda bunkern
Expressen 27 november 2002
I kökets skrattspegel
Arena nr 6 1998
och varför vill inte de andra vara med?
Aftonbladet 9 september 1997
© 2004 - 2017 Olle Sahlström - alla texter är upphovsrättsskyddade