Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Ett nytt "Vi", solidaritet och samverkan över gränserna. Fackens framtid handlar om förnyelse när arbetare i olika länder spelas ut mot varandra i kamp om jobben och lönerna, skriver Olle Sahlström och Ingemar Lindberg

			Tidigare publicerad i Arena, augusti 2008

Den globala arbetarklassen står inför två utmaningar. Arbetare i olika länder, och nationella fackliga förbund, tvingas konkurrera med varandra som en följd av produktionens rörlighet och kapitalets globalisering. Arbetare spelas ut mot varandra över nationsgränserna i en kamp om jobben och arbetsvillkoren.

Den andra utmaningen är den växande ”informaliseringen”. Alltfler människor i Syds jättestäder tvingas till undersysselsättning och tillfälliga påhopp eller att bjuda ut varor och tjänster på gatorna. Produktion och distribution ”flexibiliseras”, osäkerhet och risker läggs på de svagastes ryggar: kärnarbetskraften med fasta anställningar skärs ner. Samtidigt växer svartjobb och osäkert egenföretagande. Den informella sektorn i Tredje världen fylls på genom en väldig migration till städerna när det traditionella jordbruket slås ut i en takt som aldrig tidigare skådats.

Dessa båda utmaningar innebär en maktförskjutning mellan arbete och kapital och är viktiga orsaker bakom fackets försvagning.

De fackliga svaren har huvudsakligen varit defensiva. Facken i Nord har ofta valt att samverka med arbetsgivarsidan genom så kallade sociala pakter på nationell nivå. Resultaten har inte varit övertygande: löneåterhållsamhet och mer ”flexibla” anställningsvillkor utan att verkligen ifrågasätta maktförskjutning mellan arbete och kapital.

Men nya organisatoriska ansatser växer i dag fram på många olika håll. Samarbetet i europeiska och globala företagsråd börjar skapa kontakter som i bästa fall kan leda till en informations- och kunskapsbas. Allt fler globala ramavtal slår fast åtagandet att respektera grundläggande ILO-konventioner om rätten till facklig organisering. De ger facket en roll när det gäller att övervaka att dessa konventioner följs. Nya samarbetsmönster växer fram i den informella sektorn.

Det finns också grundläggande brister i arbetarklassens organisering. Arbetarnas förmåga att förhandla och i sista hand att vidta stridsåtgärder är fortfarande begränsad till nationell nivå medan kapitalet rör sig fritt över nationsgränserna. Dessutom organiserar de fackliga organisationerna huvudsakligen den i regel manligt dominerade kärnarbetskraften. De med osäkra jobb, de anställda i den informella sektorn, de självanställda och de arbetslösa – majoriteten av den globala arbetarklassen, flertalet kvinnor – står utanför. En facklig rörelse som domineras av städernas manliga kärnarbetare blir ett isolerat särintresse som bevakar den egna gruppens specifika intressen.

I det perspektivet finns det två centrala uppgifter. Att utveckla organisatoriska former för en kraftfull gränsöverskridande samverkan mellan de fackliga organisationerna i olika länder. Och att bygga upp olika former av organisering i den informella sektorn.

”Enighet är makt” stod det på ett flygblad som spreds som för något år sedan av långtradarchaufförer i hamnar, på rastplatser och utmed gränsstationer i norra Europa. ”Vi är ett nätverk på gräsrotsnivå”. Flygbladet spreds av lokalavdelningar från åtta transportarbetareförbund i lika många länder. Internationell solidaritet kan och ska inte överlåtas till några ombudsmän på ett förbundskontor, menade de och inledde en rad multinationella aktioner som samlade medlemmar och lokalt förtroendevalda.

Baltic road transport trade union network som nätverket heter fortsatte därefter med att organisera gemensamma seminarier och möten för att lära känna varandra, förstå arbetsvillkoren i respektive land och för att formulera gemensamma krav för Europas långtradarchaufförer.

Svenska Transportarbetareförbundet hade tidigare lagt en motion på Europeiska transportarbetarefederationens kongress. Kravet var att federationen tillsammans med sina medlemsförbund ska verka för ett europeiskt standardavtal och ett minimiavtal som lägger ett golv för löner och arbetsvillkor.

I Moçambique har gatuförsäljarna bildat ett förbund ASSOTSI som nu har 36 000 medlemmar. Den nationella fackliga federationen, Organisação dos Trabalhadores Moçambicanos Central Sindical (OTM-CS), såg att landets ekonomiska politik lett till att många tidigare fackliga aktivister befann sig utspridda i Maputos gathörn och på dess marknader. De jagades dagligen av polisen när de sökte sin försörjning.

Rörelsen växte snabbt och skapade lokalkommittéer på marknadsplatser och andra försäljningsställen, både i Maputo och i andra städer. ASSOTSI jobbar för att, genom de lokala marknadskommittéerna, skapa en grundläggande infrastruktur på försäljningsställena, och för att företräda försäljarna i mot de lokala myndigheterna. En konfliktfylld uppgift eftersom myndigheterna inte vill erkänna ASSOTSI:s rätt att företräda sina medlemmar, trots att organisationen är lagligt registrerad. Konflikterna handlar oftast om tillgången till mark.

ASSOTSI är uppbyggd på representativ demokrati. Förtroendeposter får endast innehas av aktiva försäljare. I den fackliga centrala federationen OTM-CS ingår ASSOTSI med ett anslutet förbunds alla rättigheter och skyldigheter – dock med avgiftsbefrielse på grund av medlemmarnas pressade ekonomi. Förbundet har plats i federationens styrelse. Man har autonomi i betydelsen att man har rätt till egna förhandlingar med lokala och nationella myndigheter men man förväntas samråda med hela federationen innan man inleder en strejk eller en demonstration.

Tidigt nittiotal insåg EMF, Europeiska metallarbetarfederationen, en av 12 yrkesfederationer i Europa och som organiserar sex miljoner metallarbetare, att den monetära unionen EMU skulle öppna för social dumping genom en underbudskonkurrens om löner och arbetsvillkor. Och 1998 fattades det ett beslut som innebar att federationen fick till uppgift att samordna medlemsförbundens lönepolitik. Syftet var att förhindra medlemsförbunden från att förhandla och bedriva en lönepolitik som leder till att metallarbetare konkurrerar med varandra i ett ”race to the bottom”.

EMF har också beslutat om en ”interförhandlingsordning” som innebär att federationen kan bli förhandlingspart på europeisk nivå. Europeiska företagsråd har och ska enligt federationen inte fungera som motpart i löneförhandlingar. Ändå kan situationer uppstå, menar man, då ett avtal mellan ett multinationellt företag och fackföreningar på europeisk nivå är den enda lösningen. Och i sådana fall kan medlemsförbund med företrädare i företaget bestämma sig att inleda förhandlingar med federationen i en samordnande och förhandlande roll.

Många europeiska företagsråd är inte mycket mer än en brevlåda som företagsledningen då och då släpper ner ett brev i. Förbunden är därför tveksamma, skeptiska och ibland direkt negativa till de europeiska företagsrådens oklara roll. De är rädda för att den fackliga strukturens maktposition ska undermineras. Men EMF har genom sin interna förhandlingsordning visat på möjligheterna i att förena medlemsförbundens, federationens och rådens ledamöter i ett gemensamt och gränsöverskridande förhandlingsorgan med förmåga att förhandla på företagsnivå. Inte minst i samband med omstruktureringar och nerläggningar, i syfte att förhindra att företag ställs mot företag i en koncern (till exempel Trollhättan vs Russelsheim).

Medan svenska LO har fastnat i en höggradig legalism som innebär att man inte anser sig kunna organisera arbetare utan arbets- och uppehållstillstånd, har spanska Arbetarkommissionerna (CCOO) byggt upp 146 Cites i landet. Informationskontor är öppna för alla arbetare oavsett och de har papper eller ej. Kontoren ger juridiskt, socialt och fackligt stöd och fungerar som en facklig fristad för de mest exploaterade arbetarna. 2005 gick CCOO i spetsen för en mobilisering av hela det progressiva Spanien något som resulterade i att 600 000 papperslösa på ett bräde fick ”amnesti” och blev del av del reguljära arbetsmarknaden.

För CCOO är arbetet med papperslösa del i en strategi som medvetet syftar till att omvandla den fackliga organisationen. I samma anda har den italienska federationen CISL skapat Anolf, Associazione nationale oltre le frontiere, en bred och demokratiskt uppbyggd rörelse med över 45 000 migranter från främst Östeuropa och Nordafrika som medlemmar. Den bildades för att motverka rasism och främlingsfientlighet men också för att skapa en ”brygga” mellan immigranter och fackliga organisationer. Runt om i Italien har Anolf skapat 110 kontor som ger stöd till papperslösa och andra immigranter ungefär på samma sätt som de spanska Cites. Organisationens styrka bygger inte minst på att den är förankrad i immigranternas egna nätverk. Anolf och Cite kan därför också ses som exempel på framåtsyftande strategier som förmår överbrygga den växande klyftan mellan formell och informell ekonomi, mellan arbetare som har det hyfsat och de som befinner sig längst ner på klasstrappan.

På Världsbankens uppmaning skulle vattenförsörjningen i Cochabamba, en stad med 600 000 invånare i Bolivia, läggas i händerna på ett konsortium styrt av företagsgruppen Bechtel. De kooperativa vattensystem skulle tas över av monopolföretaget, även de egna brunnarna, och till och med regnvattnet skulle privatiseras i ett kontrakt som garanterade årliga prishöjningar och ställde företaget utanför lagen. Men en väldig folklig mobilisering stoppade år 2000 monopoliseringen av vattnet.

Motståndet kom först från människor på landsbygden som hade egna kooperativa brunnar och från människor i städerna som inte har råd att betala de nya höjda avgifterna. De fackliga grupperna anslöt sig och kunde bidra med organisatorisk erfarenhet och styrka. Motståndet samordnades i den nyskapade organisationen Coordinadora. De främsta verktygen blev möten, folkliga församlingar och barrikader. Vägar blockerades och stadskärnan ockuperades. Efter åtta dagars gatukamp, i kombination med organisering och förhandlingar, hade segern vunnits och privatiseringen stoppats.

En form av stormötesdemokrati växte fram som fortsatt att utvecklas efter det att själva kampen om vattenkontraktet var över. Fackledaren och aktivisten Oscar Olivera beskriver att den organisatoriska grunden började läggas fem år tidigare. Fackets kris och den informella sektorns väldiga omfattning som var utgångspunkten. Olivera var då generalsekreterare i fabriksarbetarnas fackförening Fabrilles. ”Vi gick ut för att undersöka situationen för arbetarna i den informella sektorn och fann att det existerade en andra arbetets värld, parallell med vår men okänd och osynlig. Vi började stödja olika ansatser till organisering inom denna parallella värld. Vartefter kom fler grupper av arbetare till oss för att få stöd för sitt eget organisationsarbete. Det var på det sättet Fabrilles sedan kunde ha en sammanhållande roll i Coordinadora.”

Svaren på vår tids arbetarfråga – att arbetare i olika länder ställs mot varandra och i en växande informalisering av ekonomier med en splittring av arbetarklassen som följd – finns varken i facklig protektionism eller nostalgiska betraktelser över den tid som har flytt. Svensk vänster är i dag på tok för upptagen av att ”återupprätta”, ”ta tillbaka” och ”återställa”. Svaren på hur utmaningarna ska mötas finns istället i den fackliga praktik som idag börjar ta form i Europa och på andra kontinenter.

Lastbilschaufförerna i Baltic network och ETF vill skapa sju-åtta liknande nätverk runt om i Europa. En matta av lokal förankrade och gränsöverskridande nätverk genom vilka innehållet i ett europeiskt avtal skulle kunna växa fram underifrån genom aktionsgrupper, seminarier, hemsidor och mejllistor. Ett brett, folkbildande och demokratiskt samtal skulle därmed kunna växa fram på vägar, i hamnar, på parkeringsplatser och vid gränsstationer bland Europas långtradarchaufförer. Och med en transnationell gräsrotsaktivism av det här slaget skulle en väsentligt hårdare press sättas på Europas arbetsgivare och tvinga dem i ett förhandlingsbord som de nu flyr från.

Om ett gränsöverskridande avtal i dag slöts av ETF för Europas långtradarchaufförer skulle det kunna vara starkt på papperet men inte i praktiken eftersom knappt några av chaufförerna ens vet om att de har en europeisk federation. Samma sak gäller för metallarbetarnas federation EMF. Federationen har tagit de första stegen för att skapa en facklig samordning över nationsgränserna, men det är inte Europas metallarbetare som tar dessa steg, det är ett begränsat antal ombudsmän, arbetarna själva vet inte ens om vad som pågår.

Därför står frågan om en levande demokrati i centrum för de två utmaningar som vi har beskrivit. Demokrati och förmåga till verklig mobilisering hänger intimt samman. Nya strukturer krävs som kompletterar och till del ersätter gamla och alltför hierarkiska och chaufförernas nätverk är ett exempel på det. Öppna och gränsöverskridande fackliga forum i den globala rättviserörelsens anda och med en stor möjlighet för medlemmar och lokalt förtroendevalda att delta i ett förutsättningslöst meningsutbyte mellan arbetare från olika länder, är ett andra exempel på en nödvändig facklig förnyelse.

Betänk den potential som skulle kunna frigöras i enlighet med EMF: s kreativa strategi; om de företag i Europa som kan bilda ett företagsråd också gjorde det på initiativ av de fackliga organisationerna, skulle en facklig arena kunna skapas med cirka 40 000 fackliga ledamöter för företag som anställer fler än 24 miljoner arbetare! Betänk vilka möjligheter det också skulle kunna innebära för en facklig och transnationell organisering med fot och fäste i företagen och därmed ökade möjligheter att mobilisera medlemmar direkt på ”golvet” för en facklig internationalism!

I Cochabamba ser vi en ny arbetarklass träda fram i handling. Några ledord i Oliveras berättelse är nya organisationsformer och lokal demokrati. ”När vi fabriksarbetare mötte den informella sektorns arbetare, tvingades vi tänka om”, skriver han. ”Den nya arbetarklassen består av lönearbetare, städernas gatuhandlare och småföretagare, oberoende bönder, arrendatorer och lantarbetare, arbetslösa och hemarbetande kvinnor. Alla dessa, alla som lever av eget och inte av andras arbete, kan bara organiseras kring lokalsamhället, inte kring arbetsplatsen som facket traditionellt gjort.”

I Syd är arbetare med fasta lönekontrakt en minoritet. Och det är kvinnorna som utgör majoriteten av ”de informella”. I fallet med ASSOTSI i Moçambique avtäcks samverkansmöjligheter mellan gatuförsäljare och fack av traditionellt snitt inom samma federation – trots olika krav, motpart och kampform. Majoriteten av den globala arbetarklassen har inga lönekontrakt att förhandla om och knappast ens någon motpart att förhandla med. Trots det finns det alltså framgångsrika försök att organisera även den informella sektorn. Ett av de mest uppmärksammade är organisationen Self Employed Women´s Association (SEWA) i Indien med närmare 800 000 medlemmar, som lyckats upprätta avtal om fasta priser med uppköpare och beställare av tjänster – och ingriper om en sopletare säljer under prislistan.

I detta nya handlande ser vi strategiska frön för något nytt. Vi ser att en annan organisering är möjlig, en förnyelse som erbjuder vägar ut ur fackets kris. Behovet av att uppfinna nya former för en facklig organisering anpassade till vår tid arbetsmarknad och som är mer demokratiska, jämställda och mobiliserande kan inte nog understrykas. Nya ”Vi” måste formas. I det fackliga handlandet är solidaritet ett bärande ord. Men det gamla binder tanken. Solidaritetens nya landskap måste formas nerifrån i de mängder av erfarenheter av en samverkan över gränserna som idag växer fram. Solidariteten bygger på ett ömsesidigt egenintresse, en upplevd gemenskap och den växer fram i en gemensam praktik. En radikal politisk vänster och en facklig rörelse långt bortom Blairs och Schröders havererade tredje väg väntar på att träda fram.

« Tillbaka

Skriv ut artikel