Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Servicefacket lyfts fram som krislösning i TCO-tidningens debatt. Men förnyelse måste söka andra vägar, anser Olle Sahlström

			Tidigare publicerad i TCO-tidningen i augusti

De senaste två åren har jag rest runt i Europa och talat med fackliga företrädare och forskare om medlemsflyktens orsaker, fackföreningarnas identitet och framtid. Utförsbacken är historisk. Av Europas anställda är idag enbart 25 procent i genomsnitt medlem i en fackförening!

Tre slag av orsaker kan nämnas: strukturella, institutionella och ”inre” fackliga orsaker. En ny arbetsmarknad har vuxit fram präglad av tillfälliga anställningar, en ”informaliserad” ekonomi med miljoner papperslösa som följd och en växande privat service -och tjänste sektor med små och utspridda och mer svårorganiserade arbetsplatser. De institutionella orsakerna gäller främst arbetsgivarnas uppbrott från olika slag av sociala pakter, deras vilja att pressa ner förhandlingar till företagsnivå, en arbetsgivarrevolution som har bidragit till fackens svårigheter att ”leverera”.

De ”inre” orsakerna har skapats av fackföreningarna själva: oviljan att anpassa sig till en ny verklighet, hierarkiska och stela strukturer med oförmåga att rekrytera kvinnor, unga och migrantarbetare. Bilden av facket som myndighet.

På min fackliga resa har jag mött förnekelser av stundens allvar, men jag har även mött en stor öppenhet och vilja till förnyelse. Och glädjande nog tycks TCO också inta en befriande vilja att vända på alla stenar, ty ytterst är medlemsflykten ett utryck för en idékris. Organisera, visst, men för vad, för vilken fackförening?

Eva Fernvall betonar in den debatt som inletts i TCO-tidningen med rätta hur en klyfta har vuxit fram mellan fackligt organiserade med heltidsjobb, de som har det hyfsat, och alla de andra. Vidare är Peter Nygårds påpekande viktigt, att fackföreningar har kommit att bädda in sig i en institutionell samverkan med stat och arbetsgivare så till den grad att man idag betraktas som en i raden av myndigheter. Och Hans G Svensson reser den centrala frågan hur medlemmar ska förmås delta aktivt i den ideella förening som facket är, en fråga som även Alice Bah Kunhke tar spjärn i när hon hävdar att fackliga strukturerar är i stort behov av förändring.

Samtidigt förenar sig de tre förstnämnda i en stark betoning av fackföreningens förmåga att ”leverera” resultat. Fackets uppgift och roll består i att ”erbjuda tjänster”(Fernvall), de har ett bristfälligt ”kundfokus”( Nygårds) och det finns behov av ett särskilt ”servicemedlemskap utan indirekta krav att gå på möten” (Svensson).

De drar på olika sätt en lans för Servicefackets idé, förställningen att vissa, ombudsmän och andra, ska ”leverera” tjänster och service till sina medlemmar. Men är inte den idén som är en del av problemet? Är det inte i fackföreningar skiktade i ”producenter” och ”konsumenter” som avståndet har ökat mellan ombudsmän och medlemmar, ett avstånd som när föreställningen om facket som något avlägset, mindre angeläget och opåverkbart? Gömmer sig inte i Servicefackets idé en förlorad tilltro till den ideella föreningens möjligheter?

Jag tror att det är missvisande att tala om en facklig idékris i största allmänhet. Det är mer Servicefackets idé som befinner sig i kris. Och om vi lyssnar på den idédebatt som har förts under senare år i främst Tyskland, England, USA och Australien, är det tydligt hur den bärs upp av en reaktion på Servicefackets tillkortakommanden och istället försöker formulera ett alternativ till den serviceidé som har dominerat den fackliga arenan alltsedan andra världskrigets slut.

Det är en alternativ idé som kan kallas emanicipatorisk. Idén om föreningen som en ”hjälp till självhjälp”, tanken att medlemmarna växer och utvecklas genom att lösa sina egna problem i förening med andra. Och om den emancipatoriska idén är levande i en fackförening skapas en organisation som mer bejakar platta medlemsstyrda strukturer där ombudsmän inte ges möjlighet att ta över, dominera och därigenom passivisera sina medlemmar.

Alice Bah Kuhnke knyter också an till den idén när hon skriver om behovet att förändra ”våra strukturer, våra sätt att organisera och fördela makt och möjligheter”. Det är en alternativ idé om fackföreningars framtid som utmanar föreställningen om medlemmar som kunder och konsumenter.

« Tillbaka

Skriv ut artikel