Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Arbetarrörelsen är död och för mig är det en insikt fylld av hopp och framtidsmöjligheter.

			Tidigare publicerad i Tvärdrag, augusti 2008

Arbetarrörelsen är död och för mig är det en insikt fylld av hopp och framtidsmöjligheter, skriver Olle Sahlström. I augusti kommer han ut med en bok om Europas fackföreningar, ”I skuggan av en storhetstid”, på bokförlaget Atlas.

Arbetarrörelsen är död.

Fanor, numer urblekta, tas fram varje år inför Första Maj. Folkets Hus står där det alltid har stått, socialdemokratiska föreningar bjuder som förr in till möten, de liksom fackföreningar i LO, och visst finns ABF kvar. Men det är blott kulisser av en arbetarrörelse, rekvisitan av en rörelse som har gått ur tiden.

Det är som Potemkinkulisser, de kulisser av byar fursten Grigorij Potemkin enligt sägen lät bygga inför kejsarinnan Katarinas II:s resa till Krim sent 1700-tal för att ge intryck av ett välstånd som inte fanns. Inte så att kulisserna av en svensk arbetarrörelse står där av beräkning för att vilseleda. Snarare så att de står kvar och döljer ett verkligt tillstånd därför att det finns tillräckligt många funktionärer och förtroendevalda på heltid som med gemensamma krafter förmår hålla kulisserna upprätta. Men deras funktion är desamma som en gång Grigorij Potemkins kulisser; de står där och förvirrar begreppen och upprätthåller till illusionen av något som inte finns, ty bakom rörelserekvisitan ligger blott liket av en rörelse sedan länge övertäckt av historiens damm.

Tecknen är väl bekanta och tydliga nog; den forna och utopiska energi som utmärker en samhällsomdanande rörelse har gått förlorad och kvar är ett politiskt förvaltarskap som mer lutar sig mot duglighet att regera än en politisk vilja till samhällsförändring.

Så har den forna förmågan att mobilisera medlemmar och sympatisörer också gått förlorad och medlemmar flyr både parti, fackförening och ungdomsförbund; sedan tidigt nittiotal har socialdemokratin förlorat 50 procent av sina medlemmar, 16 procent bara under förra året och ungdomsförbundet är närmast utraderat, särskilt om vi jämför med dess forna position. Och LO förlorade 2007 cirka 130 000 medlemmar och raset bara fortsätter.

”Världens starkaste fackföreningsrörelse” kallar man sig själv, men är en fackförening stark som inte förmår sätta sina medlemmar i rörelse? Wanja Lundby-Wedin, liksom Mona Sahlin, agiterar och tar till de stora orden när de kritiserar alliansregeringens ”systemskifte”. Men om de nu verkligen vore ledare för en ”arbetarrörelse”, varför fylls då inte gator och torg av upprörda medlemmar och medborgare?

Trons på en återuppståndelse finns där. Men vad talar för ett daCapo av en rörelse som hade sitt politiska zenith tidigt sjuttiotal, för mer än trettio år sedan?

Den det tidiga 1900-talets arbetsrörelser och som vi nu kan se spillrorna av hade fot och fäste i en manlig arbetarkultur och på en arbetsmarknad som har förändrats i grunden. Och om vi höjer blicken och ser ut över den europeiska kontinent som en gång för hundrafemtio år sedan födde fram arbetarrörelser i länder som England, Tyskland och Frankrike, tvingas vi konstatera en historisk medlemsflykt från Europas fackföreningar; 25 procent av Europas anställda är idag medlemmar i en fackförening. Tre av fyra är oorganiserade!

En orsak är bilden av fackföreningar. De uppfattas av allmänheten som stela, rigida och oförmögna att förändra sig. En andra orsak är att Europas arbetsgivare har lämnat de ”sociala pakter” som från andra världskrigets slut fram till mitten av sjuttiotalet var en avgörande förutsättning för fackföreningarnas styrkeposition.

Men en tredje orsak är framväxten av en arbetsmarknad annorlunda den som dominerade under fackföreningarnas storhetstid. De klassiska fästena för facklig organisering och därmed också för en arbetarrörelse, har väsentligt försvagats eller tillintetgjorts: Varven, gruvorna, hamnarna, stålverken, fabrikerna har antingen lagts ner eller kraftigt minskat i omfång och betydelse. Industribältet i norra Frankrike har rostat igen, Ruhr-distriktet, kolgruvorna utmed gränserna som skiljer Frankrike, Belgien och Tyskland eller städer som Stockholm, Malmö och Göteborg som för trettifem år sedan fortfarande präglades av sina hamnar, varv och fabriker … För att inte tala om Sveriges alla bruksorter, den svenska arbetarrörelsens stamceller, och som idag har förlorat sin forna roll som nav och kraftcentrum för samhällsförändring.

Ingenting varar för evigt. En politisk rörelse skapas ur sin tids förutsättningar. Som vågrörelser i tiden kommer de och går, når sina toppar för att sedan ebba ut och översvämmas av nya. Så är det. Ändå tänker och lever de som bär upp dem som om tiden på något märkligt sätt skulle stå stilla, bundna som de är till en tidsbestämd kultur och sätt att tänka.

Så kallad facklig-politisk samverkan, det som en gång konstituerade en socialdemokratisk arbetarrörelse, är ett exempel på det. Det vill säga den form av ”samverkan” som i Sverige mer påminner om en symbios än någonting annat och som formades 1931-32 och hade sitt främsta fäste just på industriarbetsplatserna. Men som samhällen och arbetsmarknader förändras, förändras också villkoren för denna högst tidsbundna företeelse. I Europa har också i land efter land - i Tyskland, England, Frankrike, Österrike, Italien, Spanien, Danmark, bara för att nämna några exempel - ett uppbrott ägt rum från en nära samverkan mellan fackföreningar och ett parti. Ja, i själva verket är det bara norska och svenska LO som klamrar sig fast vid en samverkan som alla andra fackföreningar i Europa har övergivit.

Så är också facklig-politisk ”samverkan” en i raden av kulisser som ett antal ombudsmän och förtroendevalda står bakom och frenetiskt försöker hålla upprätt. Men bakom den kulissen döljer sig en verklighet som de sista entusiasterna inte vill se; nära hälften av LO: s medlemmar röster på andra partier. Omkring 40 procent av medlemmarna vet inte ens vad facklig-politisk ”samverkan” är och minst en fjärdedel vill att den ska minska eller upphöra helt och hållet. Aldrig någonsin har samma medlemmar givits möjlighet att själva ta ställning till om de verkligen vill ha en dylik ”samverkan” och om de verkligen fick den möjligheten skulle den facklig-politiska kulissen rasa samman för gott. Sanna mina ord.

Föreställningen om att det faktiskt finns en samtida arbetarrörelse är en intellektuell tvångströja. Den är ett tankeok som snarast bör lyftas från politisk vänsters axlar på det att den klarare må se det nya som är på väg att ta det gamlas plats. Arbetarrörelsens dödförklaring är därför ett angeläget ärende fyllt med hopp och möjligheter i vår tid som är så annorlunda bruksorten och det gamla industrisamhället:

Om vi ånyo blickar ut över den europeiska kontinenten och dess arbetsmarknad, ser vi en växande privat tjänstesektor med små och utspridda arbetsplatser, vi ser hur alltfler arbetar deltid eller visstid och hur arbetets marknad ”informaliseras” med miljoner av grovt exploaterade och ”papperslösa” arbetare som följd.

Det som förr var fast förflyktigas. Gamla gemenskaper har lösts upp. Kollektiv har fragmentiserats och behöver skapas. Medlemsflykt från fackföreningar och partier reser frågan på nytt om behovet att organisera. Men hur organisera, för vad och för vilken idé?

Svar finner vi inte i talgögt nostalgiska betraktelser över den tid som flytt. Svensk vänster idag är på tok för upptagen av att ”återupprätta”, ”ta tillbaka” och ”återställa”, marinerade som många av dessa krav är i drömska föreställningar om det förlorade ”folkhemmet” och i tron på arbetarrörelsens återuppståndelse, en arbetarrörelse ungefär som den tog sig ut tidigt sjuttiotal, givet att den är mindre patriarkal, mer jämställd och demokratisk. Nej, svaren p vår tids mest brännande frågor för en framtidsinriktad vänster – Organisera, men för vad och för vilken idé – tror jag vi finner i den rörelsepraktik- och debatt som i idag äger rum i Europa och på andra kontinenter:

- Arbetsplatserna sprids ut, privatiseras, blir mindre, säger Nigel Costley från engelska TUC. Vi har försvagats och tappat miljoner medlemmar och vi har inte en facklig struktur som är rustad att möta det nya arbetslivet. Och jag har svårt för att se hur en facklig organisering ska överleva om den bara bygger på arbetsplatserna som förr i tiden och inte samtidigt på en organisering i grannskapet, ”the community”. *

Ett exempel på Nigel Costleys tanke om nya former för en organisering är London Citizens eller Telco i East London. De är breda allianser mellan kyrkor, skolor, aktionsgrupper, fackföreningar och människorättorganisationer som vill stödja exploaterade arbetare. Justice for Cleaners är ett exempel på en kampanj som de driver.

I och med dessa bredallianser ”expanderar” fackliga frågor till att också bli sociala och samhälleliga frågor. Striden gäller därmed inte ”bara” löner och arbetsvillkor. Exploaterade sjukvårdsbiträden till exempel, bidrar inte till en bra sjukvård och en sådan ligger i allmänhetens intresse, alltså är den fackliga striden också en social och medborgerlig strid i allmänhetens intresse.

I Tyskland är fackföreningarnas kris djup varför det också är naturligt att kraven på omprövning är starkare här än i många andra länder. En tendens med fäste i IG Metall och Verd.di argumenterar därför för en förnyelse under fältropet – Tillbaka till rötterna! Vi måste prioritera, säger man, inte bara att rekrytera medlemmar, utan vi måste också på nytt bygga starka arbetsplatsorganisationer.

Samma tendens verkar också aktivt för att stärka fackföreningarnas politiska inflytande genom allianser med sociala rörelser och NGO:er. Förbunden har särskilda avdelningar för en sådan verksamhet. Och de söker kontakt och samarbete med kritiker av nyliberal politik bland alla politiska partier, inte bara det socialdemokratiska partiet, utan också med Die Linke, Vänsterpartiet, och andra. Särskilt IG Metall är också mycket aktivt i sina kontakter med andra rörelser på World Social Forums och European Social Forums.

Det spanska Arbetarkommissionerna (CCOO), för att nämna ytterligare ett exempel på en framåtsyftande och modern rörelsepraktik, har byggt upp 146 informationskontor som tar emot och hjälper migrantarbetare i sociala, juridiska och fackliga frågor. Med det spanska exemplet kommer en civil olydnad i dagen, ljusår från svensk facklig legalism, och som visar sig i ett reservationslöst stöd för migranters medborgerliga rättigheter oavsett om de har arbets - och uppehållstillstånd eller inte. Men med det spanska exemplet visar sig också den kraft som ligger förborgad i en bred och mobilisering över partigränser, också den ljusår från LO:s och SAP: s antikverade sekterism.

Som svallvågor väller de breda allianserna över den iberiska halvön; år 2005 gick CCO, tillsammans med andra fackföreningar i spetsen för en allians som samlade hela det progressiva Spanien till stöd för exploaterade papperslösa arbetare. På ett bräde tvingade man fram att sexhundratusen arbetare fick arbets- och uppehållstillstånd och blev därmed del av den formella och reguljära arbetsmarknaden:

- Vi bygger vår fackliga styrka på att mobilisera när det behövs, säger Joana Agoudo från CCOO. När en fråga är aktuell samlar vi alla; fackliga organisationer, politiska partier, sociala rörelser i en bred allians för att driva igenom våra krav. Och när kampen är över lägger vi ner alliansen.

Vi vill arbeta tillsammans över nationsgränserna, skriver åtta fackföreningar från lika många länder i ett flygblad som spreds för något år sedan i hamnar, på parkeringsplatser och vid gränsstationer i norra Europa. Vi är ett nätverk på gräsrotsnivå, fortsätter de åtta lokala facken. Långtradarchaufförer utnyttjas och ställs mot varandra och många vet inte om sina rättigheter. Men du är inte ensam, gå med i en fackförening! Global organisering skapar facklig styrka!

De två senaste åren har vidare polska och svenska transportfack gemensamt värvat medlemmar i Ystads och Trelleborgs hamnar. I södra Jylland, vid gränsen till Schleswig – Holstein, har liknande aktioner genomförts av det danska 3F och tyska Verd.di samma sak utmed gränsen som skiljer Estland och Ryssland och vid gränsstationer utmed den polsk-tyska gränsen; små multinationella fackliga aktionsgrupper ränner runt mellan bilarna, agiterar och värvar medlemmar.

Gränser mellan de annars landsvis uppställda långtradarna korsas.

Konturerna av en annorlunda och gränslös fackförening skymtar. En som tänker och söker sig fram mot en horisontell och gränsöverskridande organisering, ansikte mot ansikte

Så kan ett mönster friläggas i en rörelsepraktik som tar spjärn i vår tid arbetsmarknad och samhälle och i den praktiken kan vi ana möjligheterna och konturerna av en ny rörelse som är på väg att ta den gamlas plats:

Fackföreningar deltar i breda allianser på jämbördiga villkor med andra rörelser som de i London och Spanien. Fackföreningar uppfinner nya och knyter an till gamla former av organisering som förmår mobilisera löntagare på ett demokratiskt sätt på vår tids arbetsmarknad. Fackföreningar organiserar sig i gränsöverskridande nätverk och förvandlar internationell solidaritet till en fråga för alla medlemmar, inte bara en fråga för några ombudsmän på en förbundsexpedition.

Så bryts forna arbetarrörelser ner i sina fackliga och politiska beståndsdelar. Deras under förra århundradet givna monopol som enda representant för exploaterade och förtryckta ersätts av en öppen, pluralistisk och anti - patriarkal Rörelse av sinsemellan självständiga rörelser för kamp mot klassorättvisor och alla former av förtryck.

* Exemplen är alla hämtade från ”I skuggan av en storhetstid” (Atlas)

« Tillbaka

Skriv ut artikel