Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

I marseille välter hamnarbetare polisbilar om det behövs. Vinbönder anfaller affärer och en McDonalds blev en gång demonterade och ivägfraktad på traktor. Men varför är Sydfrankrike så militant? Ett svar är att det är så det har kunnat överleva.

			Tidigare publicerad i Ordfront Magasin Oktober 2007

Hamnarbetarfacket i Marseille är Europas tuffaste och mest militanta fack-förening. Knappt har man satt sig vid förhandlingsbordet förrän det smäller.

Frågan är varför: Hur ska vi förstå och tyda den sydfranska arbetarmilitansens grammatik? Det var med den frågan som följeslagare som jag först träffade Roger Blanc och andra i Marseille för att därefter ta mig ner till Barcelona och delta på hamnarbetarfackets möte klockan 0700 en tisdagsmorgon, vilken som helst.

Den senaste strejken i Marseilles hamn hade ägt rum bara några veckor tidigare. Den gällde makten över arbetet, vem som är hamnarbetare. Om vilket åkeri eller rederi som helst ska kunna ta sitt folk in på hamnområdet och ta över ett arbete med hundraåriga traditioner. Kampen mot den privatisering som EUs kommission har drivit genom sina hamndirektiv och som har mobiliserat Europas alla hamnarbetare. Samma fråga dessutom som drev fram drev fram en storstrejk i Marseilles hamn 1992.

Maison du Docker, hamnarbetarnas hus, ligger nere i hamnen. Ett litet grått tvåvåningshus, ett stort mötesrum med slitna bord och stolar. Väggarna fyllda med röda fanor och fotografier från demonstrationer och gatustrider. Jag har just börjat känna Roger Blanc från hamnarbetarfacket (CGT) på pulsen. Framför mig ligger tidningsklipp från strejken nittiotvå;

Två hundra tusen arbetare i breda led på Marseilles gator. Containrar som hindrar lastbilar från att komma in på hamnområdet. Omkullvälta polisbilar, tårgasattacker. 1.500 hamnarbetare framför arbetsgivarens kontor. Total uppslutning. Och allt är noga förberett när entrén till Hamnkontoret muras igen. Sten för sten, med slev och murbruk. Vanärans mur, kallas den av facket. Le mur de la honte. Arbetsgivarens vanära.

”Port Autonome de Marseille”, det vill säga hamnen, är ett oberoende, lokalt, men statligt ägt, affärsföretag som hyr ut kranar och kajplatser till båtarna. De överenskommelser som träffats mellan fack och arbetsgivare bygger i sin tur på politiska beslut, fattade av regeringen. Och det stora hotet nu och åren framöver är att de statligt ägda hamnarna ska säljas ut och privatiseras. Särskilt efter det senaste Presidentvalet;

-Och säljer Sarkozy ut hamnarna blir det strejk direkt, säger Roger. Det

duger inte bara prata och förhandla, förhandla och prata. Är vi inte överens säger vi till arbetsgivaren att om 48 timmar blir det strejk.Det är enda sättet.

Är alla med i facket? frågar jag.

-Naturellement, svarar Roger Blanc och tittar på mig som om jag hade tappat något väsentligt.

Men han får snabbt mothugg från några andra hamnarbetare runt bordet som menar att finns två, möjligen tre i Marseilles hamn och oljehamnen Fos strax utanför, som inte är organiserade. Två-tre stycken av totalt femton hundra hamnarbetare. Och i praktiken är hamnen en closed-shop, det vill säga här råder en oskriven lag som säger att ingen börjar jobba utan att vara med i facket.

Men varför klipper i till direkt, ni strejkar ju ibland redan inan ni har förhandlat? frågar jag vidare.

-Det är en tradition, säger Roger Blanc, en fråga om uppfostran. Jag är fjärde generationen hamnarbetare och jag har lärt mej av min far som

lärde sej av sin far. Och jag har lärt mej att respektera arbetet och facket. C´est tout, det är allt.

Jag hade bestämt möte med Roger Blanc, men vi hade knappt hunnit sätta oss ner förrän andra började dyka upp. Till slut satt ett tiotal hamnarbetare runt det stora mötesbordet, och inte ett svar från lämnades okommenterat. Öronbedövande larm, röstbegåvade passningar och garv;

-Hamnarbetet går i arv, fortsätter Roger. Det går från far till son. Alla hamnarbetare i Marseille är söner till hamnarbetare.

En vild palaver bryter ut, stillsamma fackliga möten känns fjärran, och efter tag klarnar bilden; det finns varken lag eller skrivet avtal som säger att en son till en hamnarbetare har företräde till jobb i hamnen. Men det är praktik, en månghundraårig praktik. Så när det är dags för sonen att börja göra rätt för sig, går farsan till facket, inte till Hamnkontoret och arbetsgivaren. För det är i praktiken facket som kontrollera den Pool som fördelar jobben.

Känn på styrkan i de band som i generationer smids mellan fäder och deras söner! En oförskämdhet, en kränkning mot någon av hamnens 800 arbetare, vardagsmat på var och varannan arbetsplats runt om i Europa, får i Marseille en hel hink av tändvätska över sig. För den som fick sig en näsknäpp är också en son, en far, en farbror. Och deras stolthet är inte heller att ta miste på, den känns så fort man kliver in i ”Maison du Docker”.

Stämmer det, frågar jag på, att ni under strejken 1992 slog kättingar runt kranarna och drog ner dem i hamnen?

-Det skulle vi aldrig göra, svarar Roger Blanc häftigt. Vi skulle aldrig någonsin förstöra våra kranar! Slåss med poliser man mot man, välta snutbilar. Pas d´problème, inget problem. Men aldrig sånt som

förstör våra arbetsredskap!

Här är ett jobb inte bara ett jobb, det är mycket mer. Respekt för arbetet, hantverkarens stolthet. Yrkeskunnighet som led i en manlig värdighetskultur.

”Vanärans mur”, muren som slevades upp och spärrade Hamnkontorets entré. Ord och metoder som inte används av svenska fack. Ord som ära, heder, kränkning och förtryck, direkta aktioner på gatan, helst man mot man.

Ord som i Marseilles hamn är självklara. Ord som famnar över mer än ett bra jobb och en just lön. Ord som var vanliga i den svenska arbetarrörelsens barndom. Ord som hade en stark förbindelse med de hantverkare som var rotade i en skråtradition.

Dagen därpå tar jag mig ner till Barcelona. Det är tidig morgon, fartygen ligger olossade vid kajkanterna. Inget jobb görs förrän Uppropet har ägt rum;

ett tusen hamnarbetare ska samlas i en stor sal nere i hamnen. Här möts de varje morgon för att få reda på var de ska arbeta, på vilken båt och i vilken del av hamnen. Öronbedövande larm, ruggdunk och garv. Alla väntar på att fackstyrelsen ska komma ut, ”Kommittén” som den heter. Först fackmöte och sedan upprop, sådan är ordningen, två gånger i veckan. Andra dagar, bara upprop.

Så kommer Kommitén ut, ställer sig på rad med framskjutna hakor och armarna i kors. Utom ordföranden som talar genom en ”Chicharra”, en megafon av det slag som används vid demonstrationer. Det blir debatt, en ung kille längst bak river i ordentligt om usel säkerhet vid lossning av containrar. Och Emilio Lorenzo Manzano talar om en eventuell bojkott till stöd för lagerarbetarna vid Blue Diamond på USAs västkust, om behovet av internationell solidaritet. Ett femtio minuter långt fackmöte med start 0700 en tisdag morgon vilken som helst.

Efteråt, på Kommitténs expedition, frågar jag honom om ”Chicharran” och de korslagda armarna. Han säger att båda är en symbol för strid och mobilisering. En annan symbolhandling, oavsett om de jobbar i Barcelona eller i Marseille, är att stå bredbent med arbetshandskarna slängda på marken – Den position som säger att det är nog och läge för strejk. Don´t mess with a Docker.

-Med några samtal från den här, säger Emilio Manzano Lorenzo och håller upp sin mobil i luften, kan vi stänga Spaniens alla hamnar! Ett till Paco, ett annat till Juan… och några till, så är det klart!

Men han säger det inte på ett stöddigt och uppblåst sätt, mer som ett sakligt konstaterande, med eftertänksamhet. Och kontrasten är stark till den fackliga styrkedemonstration som mötet nyss hade vibrerat av;

-Tänk dej, fortsätter Emilio, som är Coordinadorans, det spanska

hamnarbetarfackets, internationellt ansvarige, att vi har 400hästkrafter. Det är mycket kraft som måste hanteras med

försiktighet. Kör vi för hårt kan vi vinna med 8-0, men på sikt kommer arbetsgivaren att lämna spelplanen, runda oss.

Men skillnaden mellan hamnarna är stor, menar han. I Barcelona vill man så långt möjligt gå förhandlingsvägen, men inte i Valencia, femtio mil söderut.

Sak samma i Italien och Frankrike. Hamnen i Le Havre i norra Frankrike och den i Marseille, är som natt och dag.

-I Marseille smäller det bara till, lägger han till med uppspärrade ögon, som för att säga, att där är de ”something else”.

En skillnad mellan Nord och Syd, tycks vara tanken. Men inte som klimatlära, utan som skillnad i utveckling och industrialisering; Barcelona ligger i Katalonien, den mest industrialiserade regionen i Spanien. Här gäller inte småbrukets, byns, familjens och skråets för-kapitalistiska traditioner i lika hög grad. I Barcelona går också hamnarbetet i arv, men inte alls så till den grad som i Marseille.

Det slår mig när Emilio Manzano lägger ut texten, att de band som sedan generationer har smitts mellan generationer av hamnarbetare i Marseille kan ju lika gärna leda till stillsam svensk förhandlingslunk, som i en bruksort i Bergslagen. Eller för delen, till den tradition som i motsats till Marseilles odlas i Barcelonas hamn.

Och jag vet efter tidigare samtal med Björn Borg, ordförande i Svenska Hamnarbetareförbundet, att Barcelonas fackförening har mer gemensamt med det förhandlingsbenägna och kompromissvilliga svenska hamnarbetarfacket och med Transportarbetareförbundet som också organiserar hamnarbetare i Sverige, än de har med det tuffa och militanta CGT i Marseille.

Och jag blir påmind om den tankefälla jag som andra så lätt och ofta fastnar i, det eviga behovet av att förenkla; som föreställningen om ”Facket” som en sak, En viss idé och praktik, inte flera och olika. Den monolitiska föreställningen om ”Sydeuropeiska” fackföreningar till skillnad från ”Nordiska”, och ”Franska” till skillnad från ”Svenska”.

Det är en föreställning som tappar ur sikte Platsens, Rummets och Tidens betydelse. Fackföreningens rötter i tid och rum; för Marseilles hamnarbetare närheten till Languedoc- Roussilon och samhörigheten med ”Occitanien”, nationsbildningen i det södra Frankrike som under tidig medeltid var på gång, men som aldrig blev av. En regions ofullgångna nationsbildning och som än idag gör sig påmind med fanor, politiska aktioner och på kravet att skilja sig från ”Frankrike” som här inte sällan är ett spöke att skrämma barn med. ”Occitanien” som i vår tid är detsamma som ”Midi Rouge”, det röda södern.

Eller, som sagt, Languedoc-Rousillon, som under 12000-talet var fäste för Europas genom tiderna största och starkaste religiösa upprorsrörelse, Katarerna, de som i Sverige gav oss namnet Kättare. Och det var ett uppror som pågick i ett hundra år, från 1190 till 1290. Ett hundra år av brutal förföljelse ledd och organiserad från den franska kungen i Paris i förening med Katolsk påve i Rom. Ty så var det; Languedocs kättare hotade så till den grad både kyrka och kungadöme, att Fjärde Korståget inte gick österut och mot Jerusalem som de andra och tidigare, det gick västerut och mot den region som ligger i Marseilles utkant.

”Döda dem alla. Gud känner igen sina egna” löd Cistercienserordens abott Arnaud Amaurys fältrop när kortåget hade nått Bezier 1209. Byn brändes ner, alla utan undantag massakrerades.

Och så Massalia, för att gå än längre tillbaka i tiden, den grekiska kolonin runt hamnen och som fick greker och andra att 600 år före Kristus grunda det som blev Marseille. Hamnstaden som det romerska rikets Julius Ceasar aldrig lyckades erövra. Den evigt ”svårstyrda” hamnstaden.

Kort sagt, en Fackförenings rötter i en region av historiska motståndsfickor avlade i brutalt förtryck; flyktvägen över Pyréenerna till Katalonien och som katarerna tog, från Foix, till Comus, Montaillou och Ax-Les-Thermes för att till slut nå Portella Blanca, bergspasset som skiljer Franrike från Spanien. Ett eldorado av otillgängliga bergsskrevor och grottor att gömma sig i undan inkvisitionens trupper.

Liksom Cevennernas grottor i regionens nordliga hörn hade varit 500 år senare för Camisarderna. De upproriska fattigbönder som tog till vapen mot kungamakten i Paris, med följd att kungens trupper 1703 brände ner fler än fyra hundra byar och högg ner alla som inte han undan.

Var Languedocs vinodlare gömde sig 1907 under och efter det stora upproret 1907, den största massrörelsen sedan Franska revolutionen, vet jag inte. Men brutaliteten var inte att ta miste på när regeringen öppnade eld mot 800.000 småbrukare på Montpelliers gator.

I Sverige har vi vårt småländska Dackeuppror, men sedan just inte mycket mer. Och arbetarrörelsen har sitt Ådalen 1931. Men i denna landsända finns en Nils Dacke i var och varannan by, nu som då. Och den klassbundna brutalitet som demonstrerades i den Ångermanländska dalgången en gång för mer än sjuttio år sedan av svensk statsapparat, är att betrakta som en mild och högst tillfällig västanfläkt i en annars stadig samförståndsvind, i jämförelse med det systematiska våld som fransk statsapparat utövat i ett tusen år och som ständigt föder och göder sitt motstånd och sin militans.

Och svensk facklig företrädare må berömma sig så att livstycket spricker över sin förmåga att resonera, kompromissa och förhandla, men betänker då mindre att den samförståndigheten alltid har haft sin första och sista förutsättning i en arbetsgivare radikalt annorlunda den hårdhänt anti-fackliga och franska.

Återigen; en fackförenings rötter i en regions motstånd mot kyrkans tionden, statens skatter, inkvisitionens åsiktsförtryck och anti-fackliga arbetsgivare.

Men också ett högst samtida motstånd mot det ”moderna” som tar sig uttryck i globalisering och industrialisering av jordbruk och produktion av mat.

Som när bondeledarens José Bové från byn Millau sent 1980-tal organiserade ett mindre uppror som ledde till ett seriöst försök att med bastanta jordbruks-maskiner plöja upp Champs-Elysée i Paris. Och genmanipulerad föda - Malbouffe- Usel mat - är här en återkommande skottavla . Som när samme man gav röst åt en tusenårig militant tradition genom att i sin hemby del för del demontera och köra iväg på sin traktor byns nyligen etablerade McDonald’s.

Så är Marseilles hamnarbetarfack del i en region av hårdnackat försvar av byns autonomi och överlevnad. Det familjeägda småbrukets traditioner och det täta nätverk mellan bybor, grannar, släktingar och vänner som i en seglivad förkapitalistisk ordning lever vidare i Languedoc och trakterna runt omkring, är jordmånen för detta hårdnackade försvar. Som exempelvis den skrålika ordningen att söner ärver sina fäders arbeten i Marseilles hamn.

Och det är nätverk och sociala arenor av närmast underjordisk karaktär. Tätare och mer effektiva än någonsin ett formellt medlemskap i en svensk eller annan fackförening förmår vara. Och det är i dessa underjordiska tunnlar av motstånd och försvar som sedan generationer ett socialt kapital samlats och som när som helst förräntar sig i massmöten, vinodlares vägblockader och väl planerade gerillaattacker. Även i vår tid.

Som senast 1983 och 1995, i byn Broussan, bara några kilometer från Beziers där massakern på kättare ägde rum 1209; en skåpbil tvärstannade på parkeringen utanför en Supermarket och sju-åtta maskerade män, vinodlare allihop, hoppade ur och rusade in i affären. Och sprang fram till hyllorna med vinflaskor och kastade alla med spanskt och Italienskt ursprung i golvet. För att i nästa minut rusa ut och så till nästa affär för att göra om samma manöver. Så ut igen för att bli upplockade av en annan skåpbil. Och så vidare.

Inte för lite bättre betalt hit och dit, eller för att något i deras arbetsmiljö på fälten var besvärlig. Utan för att överleva som småbrukare. För att försvara en kultur och ett sätt att leva som riskerar eller är på väg att gå under. Eller som när Marseilles hamnarbetare murade igen Hamnkontorets entre´ och kallade den ”Vanärans mur”.

Eller som när jag nyss träffade dem på Fackexpeditionen och de sade, att det blir strejk igen om den nye och marknadsliberale President Sarkozy tänker privatisera Frankrikes hamnar. Inget snack om saken, menade Roger Blanc.

Historien är lagrad i nuet.

« Tillbaka

Skriv ut artikel