Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Varför är Marseilles hamnarbetare så militanta, så pang på rödbetan?Frågan har flera bottnar, saknad efter fackföreningar som vågar ta strid. Beundran för Sydeurpeisk förmåga att mobilisera. Men också en tveksamhet inför oförsonligheten, oförmågan att kunna kompromissa.

			Tidigare publicerad i Hamnarbetaren juni 2007

-Är vi inte överens, strejkar vi direkt, säger Roger Blanc från CGT, hamnarbetarfacket i Marseille. Så har vi alltid gjort, det är vår tradition.

Runt bordet på fackets expedition sitter ett tiotal hamnarbetare. Varje svar från Roger Blanc kommenteras högt och ljudligt, svensk stillsamhet känns fjärran. På bordet en hög med tidningsklipp från den stora strejken 1992 som gällde makten över hamnarbetet, striden om vem som är hamnarbetare;

Två hundra tusen arbetare i breda led på Marseilles gator. Tårgasattacker, con-tainrar som blockerar hamnområdet och omkullvälta polisbilar. Och så Hamnkontorets entré som muras igen. Noggrant och rejält, sten för sten. Vanärans mur, kallas den av hamnarbetarna. Arbetsgivarens vanära.

-Hamnarbetet går i arv, säger Roger Blanc. Det går från far till son. Alla hamnarbetare i Marseille är söner till hamnarbetare.

Så när det är dags för sonen att börja jobba, går fadern till facket, inte till Hamnkontoret. För det är hamnarbetarfacket som kontrollerar den Pool som fördelar jobben. Och själv är Roger Blanc fjärde generationen hamnarbetare.

Stoltheten är inte att ta miste på. Hamnarbetet är inte bara ett jobb för brödfödan, det är oerhört mycket mer. Det är ett liv och en kultur där ord som vanära, kränkning, värdighet och heder är avgörande. Och betänk styrkan i de band som smids mellan fäder och söner som arbetar sida vid sida.

Marseilles hamn är också en så closed – shop; ingen tar jobb här utan att gå med i facket. Och så långt kan mycket av den täta sammanhållningen förklaras. Den känns så fort man sätter sig ner med Roger Blanc och hans kamrater.

Men de band som sedan generationer har smitts mellan fäder och söner i Marseille kan ju lika gärna leda till stillsam svensk förhandlingslunk i en bruksort i Bergslagen.

Eller till den tradition som i motsats till Marseilles odlas i Barcelonas hamn;

-Med några samtal från den här, säger Emilio Manzano Lorenzo och håller upp sin mobil i luften, kan vi stänga Spaniens alla hamnar! Ett till Paco, ett annat till Juan… och några till, så är det klart!

Uppropet för Barcelonas hamnarbetare i den stora väntsalen bredvid har precis avslutats; ett tusen hamnarbetare samlas. Öronbedövande larm, ruggdunk och garv. Alla väntar på att de i fackstyrelsen ska komma ut, kommittén som de heter. Först fackmöte och sedan upprop, sådan är ordningen, två gånger i veckan.

Och så kommer kommitén ut, ställer sig på rad med framskjutna hakor och armarna i kors. Utom ordföranden som talar genom i en ”chicharra” en megafon av det slag som används vid demonstrationer. Det blir debatt, en ung kille längst bak river i ordentligt om usel säkerhet vid lossning av containrar. Emilio talar om en eventuell bojkott, internationell solidaritet och nämner Björn Borg. Femtio minuter långt fackmöte med start 0700 en tisdag morgon vilken som helst.

-Tänk dej, fortsätter Emilio, som är Coordinadorans, det spanska hamnarbetarfackets, internationellt ansvarige, att vi har 400 hästkrafter. Det är mycket kraft som måste hanteras med försiktighet. Kör vi för hårt kan vi vinna med 8-0, men på sikt kommer arbetsgivaren att lämna spelplanen.

Men skillnaden mellan hamnarna är stor, menar han. I Barcelona vill man så långt möjligt gå förhandlingsvägen, men inte i Valencia, femtio mil söderut.

Sak samma i Italien och Frankrike. Och Le Havre i norra Frankrike och Marseille, är som natt och dag. En skillnad mellan Nord och Syd, med andra ord. Men inte som klimatlära, utan som skillnad i utveckling och industrialisering; Barcelona ligger i Katalonien, den mest industrialiserade regionen i Spanien. Här gäller inte småbrukets, byns, familjens och skråets för-kapitalistiska traditioner i lika hög grad. I Barcelona går också hamnarbetet i arv, men inte alls så till den grad som i Marseille.

Hur regera ett land med fler än 2.500 ostar? sade en gång President De Gaulle. Och Marseille gränsar till Languedoc- Roussillon, en region i Frankrike med en tusenårig historia av strid för byns och regionens självständighet;

1200-talets kättarrörelse och uppror mot den katolska kyrkan. Bondeuppror som avlöst varandra fram till vår tid. Som när bondeledaren José Bové från byn Millau i Languedoc, sent 1980- tal organiserade ett mindre uppror som ledde till ett seriöst försök att med bastanta jordbruksmaskiner plöja upp paradgatan ChampsElysee i Paris. Eller som när samma man för några år sedan såg till att McDonald’s i hembyn brändes ner - som försvar av ortens matkultur och tradition. Bara en sån sak.

Marseilles militansen har fötts ur småbrukets, byns, skråets traditioner och som än idag skapar särskilt starka band. Men mer än annat har den sin jordmån i ett tusenårigt och brutalt förtryck från franska kungar, katolska påvar, giriga godsägare och råbarkade arbetsgivare. Och det går en rak linje mellan män som bondeledaren José Bové och hamnarbetarfackets Roger Blanc.

« Tillbaka

Skriv ut artikel