Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Först franska revolutionen, sedan välfärdsstaten. Olle Sahlström ser en ny federal vänster som uppfinner demokratin igen. Radikal och polyfont individuell.

			Tidigare publicerad i Arena april 2007

Det här är en kontaktannons;

jag söker kontakt med er partilösa och partitrogna som förlorat tron, ni

som med tunga steg gick till vallokalen, leda vid att än en gång tvingas rösta på det minst dåliga alternativet. Jag söker kontakt med er som har tröttnat på en maktfullkomlig socialdemokrati som regerat sig tom och politiskt viljelös. Och med er som inte heller ser någon framtid i ett Vänsterparti som regelbundet får sina skov av sekterism och statsförgudning och som gör nationalistiskt dygd av ett EU-motstånd som gått i stå.

Jag tänker såhär;

vi befinner oss i ett sprängfyllt tomrum. Partilösa misströstar, kryper utmed husväggarna. Partitrogna letar efter nålen i höstacken, fastnar lätt i politisk nostalgi. Det är tomt på handfasta och framåtsyftande politiska alternativ och program, men samtidigt sprängfyllt med nya rörelser, erfarenheter och insikter.

Och just därför en annons, en önskan om kontakt med likasinnade, en trevande inledning med några förslag och tankar med hopp om ett samtal och kanske, vem vet, en mer stadigvarande förbindelse.

Vi befinner oss i ett historiskt glapp mellan en Andra vänster som ligger för döden och en Tredje vänster som är på väg att födas. Och därför hög tid att samlas och göra politisk tydlig en ny vänster som vi kan se konturerna av.

Den Första vänstern var liberal och bar fram den Franska Revolutionen. Den Andra var socialistisk och bar fram både socialdemokratisk välfärdsstat och totalitär kommunism. Den Första var radikal i sitt postulat att människor ”föds och förblir fria och lika i rättigheter”, den Andra i sitt krav på social rättvisa och till del, ekonomisk demokrati.

Med den Första fick vi medborgerliga fri - och rättigheter, politisk och juridisk likhet. När Bastiljen stormades 1789 föll ett kungadöme av Guds nåde samman, men inte den absolutistiska staten och dess byråkrati. Den togs bara över och förstärktes. Eller uttryckt med andra ord;

den Första vänsterns arv är dubbelt – ett som talar om individers rättigheter, och ett annat som samtidigt återskapar l´ anciem regimes suveräna stat och pyramidala ordning. Och ur det dubbla arvet föddes en jakobinsk, monolitisk, syn på demokrati. Monolitisk i betydelsen, formad ur ett och samma stycke. Nationen och Folket som en odelbar helhet. Ett Folk och en Vilja( Rousseaus ”volonté generale”).

Mitt i individers frigörelse från en feodal ordning är det en demokratisyn och en syn på staten som förutsätter att politisk makt ska utgå från en och endast en punkt, det vill säga, staten som den politiska maktens epicentrum. Och med den första vänstern föds en statsindividualism som den andra vänstern i sin socialdemokratiska version tar i arv.

Med den Andra Vänstern fick vi allmän rösträtt och välfärdspolitik, men inte ekonomisk demokrati. Vi fick socialdemokrati och stalinism. De var som hund och katt, men samtidigt lika i ett hierarkiskt tänkande, i en centralism som är så starkt förbundet med en statssocialistisk idé med rötter i den Första vänsterns monolitiska syn på stat, nation och demokrati.

Bastiljen stormades men statsmakten suveränitet befästes, som svensk socialdemokrati 150 år senare erövrade en högst hierarkisk ämbetsmannastat och återskapade en patriarkal tradition i den ursprungligen värdekonservativa tanken om Folkhemmet.

Det är en tradition som aldrig har lagt nämnvärd vikt vid regeringsformens innehåll och som aldrig har vridit och vänt på begreppet demokrati. Folkhem och ”starkt samhälle” har samtidigt inneburit en ogenomtränglig ansamling av politisk makt till stat och regering, en försvagning av det kommunala självstyret, en urlakning av offentlighetsprincipen, en statligt - administrativ maktutövning som undertrycker individers demokratiska fri - och rättigheter.

Nu äger en samlad översyn av Sveriges grundlagar rum. Men frågor om konstitution och författning ägs av en liten samhällselit och den Andra vänstern har aldrig brytt sig nämnvärt i frågor om rättsäkerhet och grundlagarnas innehåll. Den skyr som pesten krav på en stark granskningsmakt som prövar om den politiska maktutövningen strider mot innehållet i grundlag eller konstitution, en hållning väl i linje med dess monolitiska syn på demokrati.

Men jag menar, att en stark konstitution borde vara en huvudfråga för en Tredje vänster. En konstitution som har samlat ihop landets fyra grundlagar till en och som gör maktdelningen tydlig, en konstitution förankrad bland medborgarna och med en stark granskningsmakt till stöd för rättsäkerhet och individers rättigheter. En stärkt offentlighetsprincip och en genomlysning av regeringens utnämningsmakt. En skarpare delning av makten mellan stat och kommun, medborgarstyrda kommuner, med möjlighet för varje kommun att bestämma över sin egen styrelseform. Och ett ökat inslag av direkt demokrati genom beslutande folkomröstningar.

Den Andra Vänsterns projekt, att erövra statsmakten men inte ifrågasätta dess logik och konstruktion, utan tvärtom återskapa och förstärka den, hade som förutsättning en särskild föreställning om kunskap. Politisk kunskap var främst av vetenskaplig karaktär. Det var en mätbar kunskap för statens tjänstemän och ingenjörer.

Kunskap som uttrycktes av ”vanligt folk” var däremot av känslomässig och eklektiskt karaktär. Det var ”gräsrötternas” åsikter eller ”uppfattningar”. En medlem eller medborgare kan peka på ett missförhållande, ställa en fråga, men inte vara den som ger svaret. Så känner LOs ledning känner ”ett medlemstryck”, nosar av arbetaropinioner i ”fokusgrupper”. Men fackföreningsmedlemmar är aldrig de som bär på svaren, är inte förändringens subjekt. Och en partiordförande ”lyssnar på Rörelsen” som traditionen bjuder, fattar sitt beslut, för att sedan ”förankra”.

Och alla till vänster som såg Göran Persson på teve i duell med Reinfeldt kunde känna hur en obestämd avgrund öppnade sig när det inte var socialdemokraten Persson som gav röst åt de arbetslösa och långtidssjuka, utan högermannen Reinfeldt. När det inte var socialdemokratin som formulerade samhällskritiken, utan högern.

Men när socialdemokraten demonstrerade hela sitt register av härskartekniker, mästrade som överhet mästrar, var det inte fråga om en individs ”ledarstil”, det var en socialdemokratisk tradition och syn på politik som tog gestalt i

”Görans” person.

Den andra och socialdemokratiska vänsterns syn på politik som en förmåga att ”leverera” är bara toppen på ett ordberg som nödtorftigt har dolt en hierarki mellan politikens konsumenter och producenter.

Sannolikt är det också i den klyftan som vi kan finna en viktig orsak till att efterkrigstidens välfärdspolitiska projekt är på god väg att falla samman; hierarkin mellan medborgaren som klient i en välfärdsbyråkrati som hon inte styr och ”Dom där uppe”, ombudsmannen, experten och statstjänstemannen,

avskilda från ”Dom Därnere”, lämnade dörren vidöppen för en liberal politisk offensiv som i Frihetens namn ställde krav på individers rätt att få ”styra sina liv”.

Som klienter vann individer social trygghet, men som medborgare förblev de maktlösa i välfärdspolitikens byråkratier. Svensk, Dansk, Tysk, eller annan socialdemokrati, är som nationella trådar vilka tillsammans har bildat en Europeisk väv med stora samtida revor;

gamla folkrörelser har förtvinat, medlemmar lämnar sina fackförbund och ytterst få känner att de har röst och stämma ens i sitt eget parti. Ett demokratisk tomrum har uppstått och medborgare upplever att få om någon bär fram deras erfarenheter, talar i deras sak. Varken fack, parti eller socialkontor.

Och det är i det vakuumliknade europeiska rummet, i det den Andra vänsterns politiska ruiner, som den misstron ökar och högerpopulismen nu börjar få ett betydande fäste.

Jag tror inte för ett ögonblick att det är möjligt att återge medborgare i Sverige eller i Europa förtroendet för en politik som bara kräver skattehöjningar för ”mer resurser till offentlig sektor”. En ny vänster borde söka former för att demokratisera en statlig och kommunal myndighetsutövning och gripa ideologiskt tillbaka på den gruppsolidariska tradition med sin direktdemokrati och möjlighet till ett aktivt deltagande. En självorganisering av välfärden som föregick Välfärdsstat och var dess förutsättning. Och det är en organisering som ligger dold i de samtida Arbetslöshetskassorna, övertäckt av facklig och statlig byråkrati, desarmerad på sin emancipatoriska potential.

Historiska skeden är som kommunicerande kärl, de kan bara förstås i förhållande till varandra, liksom vänsterns historiska projekt bara kan förstås genom sin ömsesidighet, kontinuitet och sina konfliktytor;

den Tredje vänstern är i en bestämd mening liberal. Den griper tillbaks på den Första vänsterns projekt för individers rättigheter. Rättigheter som den Andra vänstern i sin auktoritära kollektivism har undertryckt. Men liberal också i den amerikanska systerrevolutionens grundtanke om statsmaktens delning mellan dömande, lagstiftande och exekutiv makt.

Den tredje vänstern är i en lika bestämd mening socialistisk. Den lägger lika stark vikt vid radikal fördelningspolitik och ekonomisk demokrati som den Andra gjorde en gång i sin tidiga barndom. Men till skillnad från den avvisar en ny vänster socialdemokratins ogenomträngliga system och uppifrånprojekt som, vare sig de gäller löntagarfonder eller offentlig sektor, inte ger den enskilde eller grupper av medborgare den avgörande makten.

Den nya och liberal-socialistiska vänstern tar också spjärn mot den första och andra vänsterns mytologiska förbindelse mellan en nation, ett folk och en suverän stat, dess idag konservativa föreställning om nationalstaten som den enda tänkbara politiska arenan.

Det gick en tid, åren 1945 – 1975 ungefär, att någorlunda tämja den ekonomiska makten inom nationalstaternas ramar. Men alltsedan dess har den kapitalistiska maktordningen befriat sig från sina nationalstatliga regleringar och bojor och blivit gränsöverskridande och global.

Och för en Tredje vänster bör därför slutsatsen vara att också den måste organisera sig globalt med krav på en internationell beskattning av kapitalet, en internationell valutareglering och en organisation för rättvis handel, istället för WTO. Liksom den helt naturligt prövar former för överstatliga strukturer och aktivt verkar för en internationell facklig rörelse.

Och jag hävdar att en Europeisk federation borde stå högt på dagordningen för en tredje vänster. Ty frågan är hur en europeisk mångfald kan och måste förenas med nödvändig politisk handlingskraft, en förening som inte kväver mångfalden utan bejakar den. En förening som kräver en federalistisk konstitution som gör maktens organisering och delning tydlig. En federal konstitution som desarmerar EU-teknokratin och öppnar dörren till det slutna mellanstatliga rum där besluten nu tas.

Erövra makten för att bryta ner och fördela den!

Så borde den Tredje vänsterns grundtes lyda, menar jag. Sök de demokratiska former för en makterövring som inte återskapar de maktrelationer som man säger sig bekämpa.

Och ett annorlunda slag av motstånd och makterövring börjar också växa fram.

Över hela den Sydamerikanska kontinenten bryter nya sociala rörelser med den Andra vänsterns tradition att organisera sig främst med sikte på att ta över statsmakten. Under hela 1900-talet har denna tradition i Sydamerika inneburit att fackföreningar, bonderörelser, kooperativrörelser, alla, skulle inordnas under en och samma statligt-korporativa strategi;

i Argentina har fler än 180 företag ockuperats och omvandlats till kooperativ av de anställda. Rörelser mer än partier är drivmotorer för en systemkritik som tar fasta på hur hierarkiska system ska brytas ner. I Bolivia vann utomparlamenta-riska rörelser år 2000 ”vattenkriget”, försöket att privatisera landets vattentillgångar. I Brasilien har MST, Movimento Sem Terra, de jordlösas rörelse, en idé om makt som inte lutar sig mot riksdag och statliga institutioner, utan mot självtillit och horisontell organisering.

I Colombia har landets kvinnorörelse byggt en både praktisk och teoretisk infrastruktur med egna abortkliniker utanför patriarkal lag och ordning. Och i Mexiko har Zapatisterna sedan länge verkat för lokalt självstyre och en bystruktur av tydlig federativ karaktär.

Och när en global rättviserörelse organiserar sig i öppna forum och nätverk, utvecklar den en praktik och sår frön till en teori som är radikalt annorlunda den Andra Vänsterns Internationaler. I dem cementerades tidigt en auktoritär och hierarkisk ordning och kultur, meningsmotsättningar möttes med en vinn - eller försvinn strategi, möten blev till slagfält för åsiktskohorter. Det vill säga gamla och beprövade sätt att möta olikheter som än idag lever vidare i ålderstigna västeuropeiska arbetarrörelser överhuvudtaget, inte bara i svensk socialdemokrati.

Men nu växer ett annorlunda kollektivt handlande fram. Rörelser, organisationer och grupper förenar sig horisontellt utan att förlora sin särart, utan att underordna sig en hierarkisk ordning.

I motsats till en marxistdominerad andra vänster som strävade efter enhet utan avvikelser, sökte efter en entydighet i åsikter och handling som ansågs som avgörande i ”kampen för socialismen”. Samtidigt som det socialistiska samhället skulle präglas av och vara ”en fri association vari envars fria utveckling är en förutsättning för allas fria utveckling” (Kommunistiska manifestet, Marx och Engels).

Och det kanske är så, att det hitintills viktigaste bidraget från den ranka men intensiva Rörelsen av rörelser för ett annat och socialt rättvist Europa, är hur den prövar sig fram i ett genomskinligt och antiauktoritärt sätt att organisera sig.

När 30.000 samlades i våras i en gammal dragig hangar strax utanför Aten på European Social Forum, är det en radikal europeisk offentlighet som tar form inför våra ögon. Och all fler fackföreningar deltar, senast det tyska IG Metall som punkt för punkt klädde av den nyliberala Lissabonprocessen och manade andra fackförbund att organisera fackliga forum som det i Aten i syfte att forma strategin för en samlad Europeisk facklig rörelse.

Och för mig är också en internationell och demokratisk fackförenings-rörelse en tredje vänsters grund och förutsättning. Det är en facklig rörelse som inte bara tar strid för högre lön och bättre arbetsvillkor utan också för de anställdas ökade kontroll över arbetsprocessen, över investeringar och ny teknologi. Det är en rörelse som på nytt tar upp frågan om arbetsplatsernas och ekonomins demokratisering, väl medveten om att den Andra vänsterns centralistiska och uppifrånstyrda projekt är historia.

Det är en facklig rörelse som samverkar med andra sociala rörelser och som därtill är fri och självständig gentemot politiska partier. En som bryter upp från centralism och toppstyre i de egna organisationerna och verkar för transnationella kollektivavtal och en omvandling till transnationella fackliga organisationer.

Säg federalist och du tänker på Abraham Lincoln och amerikansk konstitution, på en syndikalist vid tiden för Spanska inbördeskriget men som du har glömt namnet på. Eller äger en obestämd tankeassociation rum som förbinder federalism med EU som en ”Superstat”. Eller med sin motsats, en högst löslig samhällskonstruktion som andas politiskt sönderfall, handlingsförlamning, otidsenligt bytänkande och provinsialism. Än är federalisten ett samtida och verkligt politiskt hot i form av krav på ”Superstat”, än är han en levande anakronism och verklighetsfrämmande utopist.

Men jag menar, att när en ny vänster söker sig fram för att, på ett sätt förverkliga Marx´och Engels` utopi om en ”fri association för envars fria utveckling” här och nu, i sitt eget kollektiva handlande, söker efter mått och medel att bryta med den andra vänsterns auktoritära tradition, trevar den samtidigt efter en lika uråldrig som misskänd idé- den federativa.

Det är Bibeln som först sätter ord på den federativa idén;

människan ingår en överenskommelse(hebreiskans brit) med sin Gud som leder vidare till människors förbund med människor, som individer , familjemed-lemmar och till allt större gemenskaper. Varje överenskommelse, eller fördrag, sker sålunda inför ”Guds anlete” och rymmer en stor moralisk förpliktelse. En överenskommelse har inte bara ett instrumentellt syfte utan har ett värde i sig och är led i människors förmänskligande. Förbundet bekräftar vår ömsesidighet, bekräftar vi envars värdighet.

Federationen är en humanism.

Tanken om överenskommelsen, federationen (latinets foedus) människor emellan, har med andra ord långt fler och djupare civilisatoriska bottnar än den modernt politiska. Och den skiljer sig radikalt från marxismens förmenta vetenskaplighet.

Förståelse av världen för att kunna förändra den, inte marxismens anspråk, att på vetenskaplig grund förklara världen. Förklaringen sluter sig, vetter snabbt åt att skilja sant från falskt, upphöjer sig till den enda sanningen, och därmed grund för sekterism och åsiktsförtryck.

En Tredje vänster behöver återupptäcka sig själv, se sin förbindelse med gamla uråldriga tanketraditioner, behöver gräva djupt och brett i en federativ och dialog-filosofisk ådra för att se och upptäcka att argumenten mot den centralistiska nationalstaten fanns där redan från början;

I Heinrich Bullingers Testement( 1534) och Johannes Althusius Politica metodhodice digesta(1603) och deras betoning av maktdelning och hur samhällelig makt måste växa fram underifrån och upp. Och att alla gemenskaper bör bygga på en federativ fördragstanken.

Det är en till del kalvinsk-reformert ådra som via puritanismen inspirerade till amerikansk federalism sent 1700-tal. Och till en del också en radikal politisk ådra i form av Pierre-Joseph Proudhons mutualism, ett samhälle byggt på frivilliga sammanslutningar mellan jämbördiga. Men också del i anglosaxisk pluralism med namn som Figgis, Cole och Laski som viktiga uttolkare.

Det demokratiska hjulet behöver uppfinnas på nytt.

Och när exempelvis det samtida Italienska Vänsterdemokraterna söker sig fram efter en annorlunda och federativ organisering av sitt parti, finns förbindelsen där med en uråldrig och humanistisk idé.

Det vill säga, efter en federal ordning med ett gemensamt styre som samtidigt garanterar ett omfattande självstyre. Inte som den monolitiska synen bjuder med partiet som ett enda och odelbart block. Utan istället en ordning med en styrande bas som kan se olika ut och bestå av aktionsgrupper, debattföreningar, tankesmedjor och sociala rörelser.

Jag tänker, att den federativa synen på kunskap och människor är polyfon. Mångfalden av självständiga och icke – förenade röster, erfarenheter och medvetanden är särdraget. Förståelse lever inte i en människas isolerade medvetande, den börjar först ta form och få sina uttryck i växelverkan, i dialog, mellan olika och främmande medvetande. Det vill säga, förutsätter en fri samverkan mellan jämbördiga individer och andra som bevarar sin själständighet och autonomi.

Koordinationen, inte subordinationen som samhällets första och sista organisationsprincip, jämbördigheten, inte hierarkin. Idén om hur maktdelning är förutsättningen för självstyre. Idén om hur makt kan må erövras och förstöras för att alla röster ska höras i den mångstämmiga, polyfona, kören.

En vänster som bottnar i en sådan humanism vill jag verka för. Och det är en vänster som tänker, att ingen makt må lämnas odelad. Att mer demokrati förutsätter en konstitutionellt säkrad maktdelning. Att fler, olika och gentemot varandra jämbördiga maktcentra, är kärnan i förutsättning för en federativ demokrati.

Idén har alltid funnits där, den har bara täckts över av tiden och av lager från en föråldrad vänsters ideologiproduktion. Och tiden är inne för en ny vänster att frilägga och utveckla den för vår tid.

Alla svar beaktas.

Olle Sahlström

Referenslitteratur

Om nya rörelser;

Arguments for a new left Hilary Wainright

Reclaim the state Hilary Wainright

Americanos Magnus Linton

Rörelse Fronesis nr 16-17

Challeninging Empires World Social Forum; Peter Waterman(ed)

Rörelser i det moderna Håkan Thörn

Deltagande demokrati America Vera –Zavala

Om federalism;

The federal principle S. Rufus Davies

Exploring federalism Daniel Elazar

Fountainhead of federailsm-

Heinrich Bullinger and the convenantal tradition Charles S. Mccoy

The covenant connection Daniel Elazar(ed)

Federalism and European Union Michael Burgess

Federalism Olof Petterson

Federalismen Helmut Rudiger, Karl Bergkvist

Människans rättigheter Thomas Paine

Om polyfon kunskaps-och människosyn

Dostojevskis poetik Michail Bachtin

Om en Tredje vänster

Tredje Venstre – for en radikal individualism Magnus Marsdal, Bendik Wold

(härifrån stammar begreppet Tredje vänster, men inte dess innehåll)

« Tillbaka

Skriv ut artikel