Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Det sjätte World Social Forum var det första som hölls på den fattigaste kontinenten, Afrika. I fyra dagar trängdes aktivister från hela världen, från eurpeiska intellektuella till indiska bondefeminister med Nairobis sluminnevånare som krävde att inte bli utestängda. Dialog och monolog, möten och marcher. Men Olle Sahlström saknade det svenska facket.

			Tidigare publicerad i Ordfront Magasin, mars 2007

World Social Forum 2007 avslutades i Nairobis slum.Sju på morgonen i Korogocho skulle marschen börja. Vi tog en taxi dit, det var enda sättet, en vit tar sig inte till Korogocho på egen hand utan att efter några minuter bli strippad på allt han äger av pengar och värdesaker. Sak samma med Huruma, Matare, Kibera eller vilken som helst av e slumbyar som gör Nairobi med omnejd till en av Afrikas fattigaste och farligaste platser. Och det var just här, i dessa trakter, som den globala rättviserörelsen hade samlats till sitt sjätte World Social Forum.

De sista seminarierna hade ägt rum dagen innan, fyra dagar med 1200 seminarier och med 60 tusen deltagare från hela världen var över. Och nu skulle en vandring genom slummen gå av stapeln. ”Marathon trough slums for basic rigths”, en maratonmarsch på fem timmar in till Uhuru Park i Nairobi.

Snart fylldes Korogochos idrottsplats av tusentals sluminnevånare och så några hundra Forumdeltagare som ängsligt sökte sig till varandra i små klungor, små vita öar i ett svart hav.

-Här säger vi inte slum, säger Benson Osumba, och ser mig stint i ögonen. Det är vårt hem och vi säger Settlement.

Han är en av ledarna i den motståndsrörelse som nu växer fram i Korogocho,

Kibera och andra Settlements och han berättar hur man organiserar sina egna ”parliaments”, mötesplatser för byns innevånare där problems diskuteras och beslut fattas.

Det finns vatten, berättar han, men bara ett fåtal kranar, en hink kostar tio shilling, och för en familj går det åt tre hinkar om dagen. Det finns elektricitet eftersom maffian har tjyvkopplat en ledning från nätet och dragit in den i byn. Den ligger ovan mark, är trasig på flera ställen, och för några dagar sedan trampade en liten pojke fel och dog på fläcken. Och det finns AIDS, en obekräftad siffra säger att femton procent av Nairobis Settlements är drabbade. Och det finns medicin, men den är för dyr.

-Och hur ska vi hantera våldet? frågar Benson retoriskt. Ligorna här har knivar, yxor, pistoler och de terroriserar alla som kommer i deras väg.

Basic rights, ämnet för maratonmarschen, handlar om vatten, elektricitet, våld och Aids. Och Benson från Coalition of Urban Poor( CUP) säger att byparlamenten är bara en av liknade former av självorganisering som växer fram. Och nu reser han själv omkring i Afrika för att knyta kontakter och bygga nätverk med andra settlements i Sydafrika, Nigeria och Ghana och andra länder. Syftet är att bygga en global rörelse av Settlements.

-Vi har kommit en bit på väg i Afrika, säger han, och vi har börjat knyta band med andra i Asien och Sydamerika. Snart tar vi kontakt med folk i Europas förorter.

Trycket ökade på idrottsplatsen, trummor dunkade, en man flög plötsligt på mig med knutna nävar men blev undanknuffad av Benson och till slut kom vi iväg på vår maratonmarsch genom mardrömslik fattigdom;hav av plåtskjul och berg av sopor mitt i alla de byar vi gick igenom och överallt Limgubbarna. Mitt namn på unga män i gamla och döende kroppar. Män som satt eller låg i soporna och letade efter mat. Unga män med limburkar tryckta mot sina underläppar för att dra i sig ångor av lim för att döva hungern och hopplösheten och för att kunna tugga i sig de rester de hittade i sörjan. Unga män med döda blickar, hängande läppar. Unga och snart döda män som knäade fram, men som rätt som det var vaknade till liv, ställde sig bredbent mitt i tåget och höjde för några ögonblick sina knutna nävar, som mannen nyss hade gjort mot mig, knäande och knappt förmögna att stå upprätta.

*

Moi Stadium, idrottsarenan av sovjetiskt snitt där World Social Forum hade ägt rum, låg i skavfot med byarna som vi marscherade igenom. Och redan på Forumets första dag samlades folk utanför grindarna och protesterade mot den höga inträdesavgiften, 500 shilling, minst en veckolön för de från Korogocho och Kibera. Ett upplopp dallrade i luften och Forumets ledning gav med sig och kallade till presskonferens.

Men då stormade ”Peoples Parliament” in, de kallade sig så. Och några hoppade upp på pressbordet och krävde mer. De ville ha ett annat pris på vattnet som nu såldes till vita medelklassdeltagare för 50 shilling flaskan. Och snabbt som ögat öppnades kranar med gartis vatten.

*

Samtidigt pågick ett seminarium ” In defense of Open Space” som ställde frågan om Forumet verkligen var så öppet som det önskade vara. Jai Sen, en av den globala rättviserörelsens förgrundsgestalter, kritiserade skarpt att svarta och fattiga hölls utanför, och menade att frågan om ras- och klasskillnader i Rättviserörelsen måste ställas.

Och när Chico Wihtaker, en av de tunga förespråkarna för ett Öppet Forum talade om betydelsen av ett fritt och förutsättnings-löst sökande utan hierarkiska ordningar, om Forumet som en träning i dialog och demokrati, talade han samma tungomål som en gång för länge sedan hade gjutit liv i svensk folkbildning. Ett tal för en i svensk arbetarrörelse bortglömd tanke om det fria och förutsättningslösa samtalet, en gammal tanke och sokratisk idé som fått nytt liv i den globala rättviserörelsen.

Kort sagt; World Social Forum var inte bara sina seminarier. Det var också upploppen vid grindarna, maratonmarschen, det var den kamp och dialog som pågick mellan den vita och intellektuella medelklassens Forum och den ring av Settlements som trängde sig på och ville ta sin plats.

Och det var tågen som drog runt drog Moi Stadium, demonstrationer för landlösa i Indien, Settlements i Nairobi, fria Talartribuner som lite varstans hade riggats upp, feminister från ett tjugotal organisationer som hade samlats i en enda stor ring och i dess mitt kunde vem som helst av kvinnorna gå in och säga sitt. Flammande tal, smärtsamma vittnesbörder, varvade med dunkande musik och talkörer.

*

Var dag, morgon som kväll, gick jag till det fackliga tältet. Guy Ryder, generalsekreterare i den nybildade fackliga Internationalen (ITUC) med 168 miljoner enskilda medlemmar talade om ”Decent work for Decent life”, liksom Joel Decaillon från Europafacket. Gång på gång betonade de vikten av samarbete med nya sociala rörelser.

Det var ett smockfullt hett tält med lika många fackförbund som förkortningar, säkert ett hundratal; CGT från Frankrike, IG Metall från Tyskland som dessutom hade fem egna seminarier, CSTM från Mali, CUT Brasilien, SWTF från Sudan för att nämna några. Svarta män i stora vita turbaner och andra färggranna huvudbonader som jag inte kan namnen på, men inte en enda facklig svensk keps.

Många tyngande tomma monologer, visst. Men rätt som det var ett seminarium för ett tiotal Lantarbetareförbund från södra Afrika. De hade samlats för att diskutera hur de skulle samarbeta över nationsgränderna. En handfast och mycket konkret diskussion. Och här levererades inga tvärsäkra svar, bara öppna frågor om hur man bäst kunde organisera sig, hur facken ska bli starka; ska vi skapa en federation eller ett nätverk? Hur ska vi organisera nya medlemmar, vi släpps ju inte ens in på gårdarna utan att riskera att bli skjutna?

Och när en ung kvinna från Sikuhla Sonket( Vi växer tillsammans), ett nybildat fackförbund som främst organiserar kvinnliga lantarbetare, brände det till ordentligt; hon talade om demokrati och behovet att organisera sig på ett annat sätt, inte som de gamla Facken. De domineras av äldre män och ett jätteavstånd mellan medlemmar och ledning.

Vi måste samarbeta med andra rörelser sade en från Mali och en från Uganda höll med. Och de från Sydafrika kunde berätta om hur ett sådant samarbete hade gjort det lättare att organisera och bygga fackföreningar på de milsvida slättera. När de samarbetade med kyrkor kom de exempelvis lättare in på gårdarna.

Och för ett ögonblick såg jag framför mig hur band knöts mellan de motståndsrörelser som växer fram i Afrikanska Settlement och fackföreningar. Hur en framväxande global rörelse av de allra fattigaste från byar som Korogocho och Kibera började gå i armkrok med en militant och transnationell facklig rörelse. Och hur fackföreningar i den armkroken, förändrades, hämtade kraft underifrån och fick nytt liv.

« Tillbaka

Skriv ut artikel