Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

I demokratins vagga Aten samlades i maj det fjärde Eurpeiska Sociala Forumet 100.000 demonstranter och 30.000 seminariedeltagare...

			Tidigare publicerad i Ordfront Magasin september 2006

Det smällde bara till.

Nyss hade jag sett en kille i demonstrationståget. Han bar en T-shirt som föreställde US- trade center och ett flygplan på väg rakt in i skyskrapan med texten – Just do it! Och efter smällen framvällande rök. Jag sprang framåt i tåget för att se vad som hade hänt;

Svartklädda anarkister i grova kängor och huvor kastade brandbomber mot en bank. Målmedvetna och som det verkade, högst militärt disciplinerade commandoräder. Och sedan motattacken från kravallpolisen.

Demonstrationen löstes upp i atomer och alla sprang in i gränderna och på smågatorna intill. Först begrep jag inte var det var, tårgasen som klöste i ögonen och sved som eld i bröstet, panikkänslan av att inte kunna andas.

Snabbt upp på en av Atens kullar i närheten där rök och tårgas inte kunde nå oss. Rädsla, ursinne och bedrövelse, allt i en enda stammande röra och en kör på ett otal språk som undrade vad som hade hänt;

Ett demonstrationståg som samlar 100.000 människor, finalen på det fjärde Europeiska Forumet i Aten i maj, hade upplösts i sina förvirrade och skräckslagna atomer av en liten grupp målmedvetna och militärt trimmade anarkister. Hur är det möjligt att så få kan förstöra så mycket, för så många och förstöra en mäktig demonstration som ju bär fram ett hopp om ett annat och social rättvist Europa?

För min tänkte jag nog mest på killen i demonstrationståget, han med T-shirten. Den falske militanten. Och jag frågade mig hur skarp gränsen egentligen gick mellan det anarkistiska commandot och alla de våldsmättade symboler och uttryck som också fanns inne i tåget.

Till slut tog vi oss ändå ner från kullarna och ut från gränderna. Demonstrationen återtog sin ordning och svängde i en stor vägkorsning av och ner i riktning mot Akropolis. Och där, uppklättrad i ett staket, kunde jag se manifestationen vidd och kraft, se hur det tog sig ut när ett hundra tusen människor tågade genom Atens gator mot ett nyliberalt Europa. Allt det som European Social Forum dagarna innan hade stått för.

*

Vi hade samlats i en gamla dragig flyghangar strax utanför Aten och ett hundratal meter från havet; åttio rum och salar omgärdade den jättelika hangarhallen. Tre hundra seminarier och ett hundra kulturevenemang. Bokbord, röda fanor som fladdrade i hangardraget, knutna nävar, flammande appeller. Trettiotusen aktivister och forumdeltagare. Debatter, stillsamma samtal på oräkneliga språk eller bara en språngfika mellan alla seminarier på caféet i hangarens mitt.

Många som jag lyssnade på sade i stort sett detsamma som Allessandra Mecozzi från det Italienska Metallarbetareförbundet(FIOM/CGIL);

-Facket och vänstern har stora problem. Vi befinner oss i en ond cirkel av besvikelser, vanmakt och oförmåga att erbjuda ett poli-

tiskt alternativ. Idén om ett radikalt och enat Europa förutsätter hur de avgörande frågorna om klassklyftor och arbetslöshet ska besvaras.

I den andan hade också Attac, Europa i somras börjat samla sig kring sin

”ABC-plan” som syftade till ett alternativ till EUs förslag till en konstitution. Det var också vind i vänsterseglen efter det franska och nederländska dubbelnejet och till forumet här i Aten skulle ett förslag till dokument ha tagits fram. Men av det blev inget, enligt korridorsnacket därför att det starka franska Attac är politiskt kluvet och på väg ner i spagat inför Franrikes presidentval nästa år.

Men samtidigt med Attacs serie av möten inför Aten har en andra process pågått och för en Charta om värderingar och principer för ett annat Europa(OM 5/2006). Den inleddes i november förra året i Floren, men till skillnad från Attacs ABC-plan har den processen lett vidare till ett dokument som diskuterades på ett flertal seminarier i Aten. Men Charta-rörelsens målmedvetenhet väcker också motstånd och skepticism; Är inte risken stor att många stängs ute, att en Charta, ett principprogram, skapar hierarkier och informella beslutsstrukturer?

*

Vägg i vägg med seminariet om en Värderinsgcharta grep Horst Schmittenhenner från det tunga tyska facket IG Metall mikrofonen och sade att Europas fackföreningar måste nu enas kring en alternativ politik till EUs Lissabonstrategi(2000). Det vill säga den som slog fast att Europa skulle bli ” världens mest konkurrenskraftiga ekonomi” med de ”bästa arbetsplatserna” och en ” hög social sammanhållning”.

Men det vi har sett, sade han, är istället låg tillväxt, hög arbetslöshet, växande klassklyftor och nedskärningar i offentlig sektor;

-Vi från facket har försökt att påverka strategin, men inte lyckats. Vad

gör vi då? Jag tror att Europas fackföreningar väljer fel väg om de bara

går in för att lappa och laga i en nyliberal politik. Vi är ju på helt fel politisk väg i Europa!

Och punkt för punkt redogjorde han för innehållet i fackets alternativa politik, som IG Metall såg den; krav på en annan ekonomisk politik med full sysselsättning som mål, sociala trygghetssystem som ger alla en inkomst att leva på, en aktiv ”fredspolitik istället för en USA-influerad krigspolitik”, för att nämna några krav.

Och han gjorde det med tyngden av en facklig tradition som mer än annat kräver resultat och enighet. En enighet, kan tilläggas, som inte sällan tvingats fram med hårda nypor och väl så auktoritära metoder.

Fackets del i Europarörelsen är en skriande nödvändighet, tänker jag, samtidigt som Rörelsens dilemma därmed skulle accentueras; kluvenheten mellan att vara en aktör eller en arena, mellan kraven på resultat och att åstadkomma något och att vara ett forum som värnar om mångfald och skyr påtvingad enighet.

Och i den konflikten, rädslan för att gå för snabbt fram, för att falla tillbaka i den gamla vänsterns auktoritära och dogmatiska mönster. Eller rädslan för att fastna i en uddlös retorik, för att stagnera som vältalig diskussionsklubb.

En som lever mitt i den kluvenheten är Gianfranco Benzi, internationell sekreterare i italienska CGIL;

-Jag har deltagit i processen för en Charta, men det är en komplicerad sak eftersom jag också företräder CGIL, jag står mitt emellan. Och Europarörelsens strategiska problem är dess brist på effektivitet, dess oförmåga att åstadkomma resultat. Rörelsen får inte bara vara en plats för intellektuella utan vi måste hitta sätt att vi med de fackliga, men de

kräver handling, inte bara prat.

*

Europas politiska kris består inte bara i att människor avvisar liberalism, men också ljumma(lukewarm) företrädare som Blair och Prodi , sade Hilary Wainright(Transnational Institute) på seminariet ”Reinventing politics in an era of networks and movements”;

-Det finns ett stort behov av ett politiskt alternativ men frågan är samtidigt varför vi inte når medborgarna? Vårt alternativ handlar därför inte bara om politikens innehåll utan lika mycket om sättet att

organisera sig.

Och jag tänker att hon därmed också snuddade vid tanken att konflikten mellan Rörelsens som arena eller aktör är mycket fruktbar? Att arenans krav på mångfald och aktörens på samling och handlingskraft kan användas för att åter uppfinna(reinvent) politik som innehåll och form?

Sophie Gosselin(APO 33 i Frankrike) menade på samma tema, att rörelsen mot den franska cpe-lagen överraskade alla med sin kraft sin spontanitet och kritik mot de traditionella partierna och fackföreningarna. Och att ungdomsrörelsen i själva verket har ifrågasatt Femte Republiken(från 1958) som politisk system.

Dock med undantag för en ny facklig struktur som har vuxit fram, Solidaires, och som organiserar sig på ett anti-hierarkiskt sätt. Sophie Gosselin menade att CPE-rörelsens styrka låg just i dess brist på toppstyrning och rangordning mellan olika grupper och organisationer.

Samtidigt pekade Marco Berlinguer(Transform, Italien) på att i Europarörelsen växer också nya hierarkier fram och han menade att ”regler behöver skapas som går emot informella och dolda beslutsstrukturer”.

En radikal europeisk offentlighet är på väg att växa fram inför våra ögon, tänker jag. En Rörelse av rörelser som börjar om och åter uppfinner politik; CPE-rörelsen med sin sågning av ett politiskt system, inte genom ett program, utan genom ett radikalt annorlunda sätt att organisera sig. Solidaires, det nya franska facket, som gör medlemsdemokrati till en huvudfråga och organiserar sig i nätverk och tillämpar consensusdemokratiska metoder. Eller Babel, nätverket med åtta tusen aktivister som översätter och tolkar på debattmöten och seminarier och med fyrahundrafemtio på plats bara här i Aten.

Och medan Olav Unsgaard från Fronesis talade om hur en gammal vänster som den socialdemokratiska har förlorat sin utopiska energi och inte längre är ett projekt för frigörelse, slog det mig att det var först på det här seminariet som alla bjöds in att delta i ett verkligt samtal. På andra seminarier alltför ofta talare som inte möttes, paneler med illa dolda rangordningar och svårartade glapp mellan tal och handling. På det här seminariet däremot, stor lyhördhet och uppmärksamhet på vad andra sade.

”Reinventing politics” i det skenbart lilla och mindre betydelsefulla, åter- uppfinnandet av politik som form och innehåll, två sidor av samma sak. Frön för en spirande demokratisk offentlighet i Europa. Det som också biter bäst mot auktoritär och falsk militans.

« Tillbaka

Skriv ut artikel