Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

När Europarörelsen av rörelser samlades i maj i Aten var också facket på plats

			Tidigare publicerad i SIA juni 2006

Inget kan sägas om det senaste europeiska Forumet, som inte med rätta kan bli motsagt. För hur ska man kunna yxa till en enkel sanning om vad som har hänt bland 30.000 deltagare på 300 seminarier och 100 kulturevenemang? Det skulle i så fall vara, att för första gången har facket tågat in i det jag kallar en Rörelse av rörelser för ett annat och rättvist Europa.

Vi samlades 4-7 maj i en gammal dragig flyghangar strax utanför Aten, ett hundratal meter från det Egeiska havet. Men redan dagen före det fjärde Europeiska forumet(ESF) öppnades sedan starten 2002, hade Europafacket med Ordföranden John Monks i spetsen samlat de fackliga trupperna till ett eget möte;

Salen var knökfull. Det turkiska Hak-Is var där, ett hundra sammanbitna män i röd-vita kepsar, belgarna med sina två federationer (FGTB och CSC,) i röda och gröna halsdukar, och det stora och tunga IG Metall också med en stor delegation. För att inte tala om de stora sydeuropeiska facken och för första gången, flera fackföreningar från Östeuropa.

Hangaren hade under Olympiaden för två år sedan använts som arena för basketboll och fäktning. Den olympiska tanken kändes nära, om än med fackligt stuk. Moln av cigarettrök steg mot taket medan knastrande radiomottagare sände tolkningar av tal efter tal som alla sade samma sak;

Europa är på väg åt fel håll. Jobb försvinner, löner sjunker, klassklyftor växer, arbetare ställs mot varandra, Europas fackföreningar måste gå samman.

Tydligast var nog Gianfranco Benzi från det italienska CGIL;

- Vi ska inte väja för meningsmotsättningarna mellan oss. Tvärtom ska vi använda oss av dem, gå i närkamp med varandra för att hitta en gemensam facklig strategi.

Sjuttio rum och salar för seminarier och Workshops som hade slagit ring runt den gigantiska hangarhallen. Hundratals bokbord, röda fanor som fladdrade i draget, knutna nävar och flammande appeller och surret på oräkneliga språk på caféet i hangarens mitt.

Hur ska man välja mellan 300 seminarier?

Jag tvingades välja bort de om antiimpe-rialism och krig, feminism och kvinnors rättigheter, Europas konstitution, myllret av seminarier om nyliberalismens globala härjningståg, de om Europas papperslösa arbetare, om revolten bland unga arbetslösa i Frankrike mot förslaget att ta bort deras anställningstrygghet. Förslaget som för övrigt centerns Maud Olofsson här i Sverige har krokat på.

Istället följde jag de fackliga i bakhasorna, lyssnade på deras seminarier och pratade med alla jag hann med. En av de var Daniel Vandaele från det belgiska FGTB som på ett seminarium och sociala rättigheter hade talat om varför man har inlett ett nära samarbete med sociala rörelser som Attac;

- Ja, det är viktigt, säger han vid ett av hangarens fikabord. Men jag tror

att vi ska göra det medvetna om vår självständighet och autonomi. Och

samtidigt, när vi ser på andra radikala rörelser, måste vi förstå att det inte bara handlar om kvantitet, hur många medlemmar Attac har, utan till kvalitet, vilka kunskaper som de har och som vi i facket

behöver.

Tjänstedirektivet var på allas läppar och gång efter annan dök ”Vaxholm” upp som ett symbolladdat ord för det som nu står på spel. Och jag frågade mig , som vid alla andra tillfällen när Rörelsen av rörelser samlas på sina Fora, varför svenska fack aldrig är med.

För så var det även i Aten; fackföreningar från hela Europa var där, men inga från Norden, inte en facklig kotte. Och tanken började gro att nästa Europaforum borde äga rum i Sverige, säg i Malmö. Tänk vilken möjlighet för Skogs-och Träfacket och andra, att dra en lans för kollektivavtals idén i en vänskaplig krets av tiotusentals fackliga och andra aktivister från hela Europa!

- Visst ska vi försvara jobben, sade Pierpaolo Baretta, det italienska CISLs

nyvalde ordförande. Men vi får inte fastna i nationalism och protektionism för det. Hur ska vi hitta balansen mellan fackligt arbete

på den nationella arenan och på den globala?

IG Metall, det tyska tunga facket, var annars det förbund som hade satsat mest i Aten. Och undra på det. Förbundet har tvingats skriva på klausuler i avtalen som innebär lönesänkningar, längre arbetstider och sämre arbetsvillkor överhuvudtaget. Allt för att hindra jobb från att flytta österut. Och var dag förlorar tyska fack tusentals medlemmar.

Ibland kunde jag bli trött på den fackliga retoriken och oförmåga att bli konkret. Men när Horst Schmittenhenner från IG Metall talade lutade jag mig fram och antecknade varenda ord;

EUs strategi för tillväxt(Lissabonstrategin, 2000) satte som mål att EU ska bli ”världens mest konurrenskraftiga ekonomi” med fler arbetstillfällen och med ” en högre grad av social sammanhållning. Men den är ett enda stort misslyckande, sade han. Tillväxten i Europa ligger under 3%, arbetslösheten ökar, klassklyftorna växer och nedskärningarna i offentlig sektor bara fortsätter;

- Vi från facket har försökt att påverka strategin, men vi har inte lyckats. Och jag tror att Europas fackföreningar väljer fel väg om de bara går in och bara lappar och lagar i en nyliberal politik. Europas fackföreningar måste gå fram med en alternativ social modell som är för de arbetandes Europa och inte kapitalets Europa!

Slut på privatiseringar, offentliga investeringar ska inte begränsas av för lågt satta inflationsmål, de sociala trygghets-systemen måste ge alla en inkomst att leva på, är några punkter i en sådan modell enligt IG Metall.

Men Horst Scmittenhenner hävdade också att Facken i Europa måste gå i spetsen för en fredspolitik och bekämpa den ”USA-influerade krigspolitiken” med sin terroristbekämpning, för den hotar ” våra medborgerliga fri- och rättigheter”.

Till slut; vad det blir av Rörelsen för ett annat Europa kan ingen säga. Det är också oklart var nästa Forum ska äga rum. Kanske blir det i Malmö? Men om svenska fack ska ta några initiativ får de öka tempot. Hursomhelst är IG Metall på väg att bjuda in till fackliga Forum för ett annat Europa. Tåget går.

Olle Sahlström

« Tillbaka

Skriv ut artikel