Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Konflikten i Vaxholm visade hur globaliseringen förändrar villkoren för fackföreningsrörelsen, skriver Olle Sahlström som tycker att facket borde kunna göra två saker samtidigt: Både försvara svenska kollektivavtal och bygga en fackliga rörelse för den europeiska arbetsmarknaden.

			Tidigare publicerad i Ordfront Magasin maj 2006

- Jag har problem med Sverige!

Jag hade knappt hunnit sätta mej ner förrän hon gick på mej.

- Jaha, och varför det? svarade jag lamt.

- Ni är så nationalistiska!

Hon var från Attac- Belgien och när jag vände mej om för att hänga av mej kavajen dök en annan kvinna på mej och frågade varför hon aldrig såg till några svenskar. Jag tror att hon kom från en tysk fackförening för offentliganställda och med ett brett och uppfodrande leende bjöd hon in till en stor manifestation i Mecklenburg mot EUs nyliberalism.

*

Det var i Florens i november förra året, i samma stad där European Social forum(ESF) samlades för första gången tre år tidigare. Det hade blivit en explosiv start med 60.000 tusen(!) seminariedeltagare i en klaustrofobisk mässhall och med en halv miljon demonstranter på stadens nötta medeltida gator i protest mot kriget i Irak.

Och så nu i november ett möte några kvarter från Ponte Vecchio om vilka värderingar som bör ligga till grund för ett annat Europa; 180 deltagare från 14 länder, fackliga företrädare från det italienska CGIL, det franska Solidaire, baskiska fackföreningar, Attac och ytterligare ett tjugotal grupper och rörelser representerade.

En Europarörelse

Det är en paradox;

Förslaget till konstitution för Europa och det franska och nederländska Nej-et är på väg att föda en radikal europeisk offentlighet, det vill säga, det som saknades när förslaget till konstitution lades fram och ett elitprojekt föder sin motsats. EU-ledarna hämtar andan, tar time-out, ett andrum som nu används av en framväxande Europarörelse av rörelser för att kontra med ett eget förslag.

Ratificeringen av konstitutionen är framflyttat till mitten av 2007. Och redan veckorna efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna lade Attac-Europa fram sin ABC-plan som syftar till ett alternativt program för ett rättvist och demokratiskt Europa. Och i Aten i maj, när ESF samlar till ett fjärde Europeiskt storforum efter Florens 2002, ska ett förslag läggas fram.

Poitiers, Paris, Liege, Budapest och så Florens… en till synes ändlös räcka av städer och möten pågår nu runtom i Europa för att slipa argumenten och fila på texterna. Talet föder tanken och ur praktik föds teori och program. Myllret av möten fram till Aten i vår. En Europeisk vänster som inte nöjer sig med att säga nej. Attac förenat i ett europeiskt nätverk föregriper idén om ett politiskt förenat Europa. Hemsidor en masse, än fler mejllistor som korsar nationsgränser snabbt som kapitalflöden. Nationsgränser som suddas ut genom tankesmedjor som det marxistiska Transform eller Babel, nätverket för idédebatt, översättningar och inte minst tolkning vid möten som det i Florens.

Babels torn

Babel, legenden om hur människor för att inte skingras ville bygga en stad och i den ett torn som skulle nå ända upp till himlen för att göra människans namn känt. Och Guds ingripande och vrede mot högmodet så att skilda språk uppstod för att människor inte längre skulle förstå varandra. Och det var i Florens med Babels hörlurar krängda över våra huvuden som språkförbistringen hävdes;

Längst fram i den avlånga salen en gigantisk affisch med texten ”Carta dei pincipi dell áltra Europa”. Tal, texter och debatter om vilken roll kan Europa spela för att bekämpa krig, våld och förtryck. Hur motstånd mot imperialism, mot ”humanitära invasioner” kan byggas, en internationell domstol mot övergrepp skapas och militärbudgetar omvandlas för aktiv fredspolitik. Och hur ska medborgerliga rättigheter kunna garanteras i ett Europa med miljoner papperslösa, murar mot flyktingströmmar, rasism och utanförskap som föder franska förorter som Clichy-sous-Bois?

Sent på lördagskvällen, när kön till talarstolen ringlade sig lång i debatten om principer för ett socialt rättvist Europa, stacks hundratals bilar i brand. Och medan talarna avlöste varandra gick kravallpolis till motattack med tårgas, gummikulor och vattenkanoner och i fler än 30 städer rådde utegångsförbud. Men upploppen var inte organiserade. Det var en stundens revolt, ett uppror utan program. Det vill säga det som var den kvällens ärende på mötet i Florens, ett program för social utjämning och lika rättigheter i Europa.

Jordmån för dumping

Läget är knivskarpt;

Avgrundslik klyfta mellan fattigt Östeuropa och rikt Västeuropa, en jobbare i Sverige eller i Frankrike tjänar minst fem gånger mer än en i Polen. Tio procents arbetslöshet, åtta miljoner papperslösa. Reservarméer av arbetslösa i förorterna, östeuropeiska arbetare som jobbar med usla avtal eller inga avtal alls. Kärnan i Vaxholmskonflikten och en facklig krutdurk i hela Europa.

Och från talarstolen i Florens duggade förslagen tätt på reglering av minimilöner, europeisk arbetsrätt, gemensam skattepolitik och socialförsäkringssystem i syfte att fylla igen de välfärdsklyftor som klyver Europa.

Men med lagstadgade löner och garanterade minimilöner som många verkade ta för given, är inte risken då stor att svaga fackföreningar förblir svaga och beroende av staten eller EU? Och hur blir det då med den fackliga modell som är särskilt stark i Sverige och som knallhårt försvarar kollektivavtalets ställning, det avtalet mellan parter fria från statlig inblandning överhuvudtaget?

Men ingen nordisk eller svensk facklig representant var på plats för att förklara sin tradition och ordning, den fackliga debatten uteblev. Och det var, sent på lördagskvällen, när ryssar, slovener , ungrare och turkar berättade om sina länders ekonomiska fattigdomsfickor, och när jag uppfattade deras blick och kunde för ett ögonblick se med deras ögon på Europa, som den fackliga frånvaron kändes som svårast;

Här och nu, efter timmar med Babels knastrande hörlurar, sår en vildvuxen skara av rörelser fröet till en radikal Europeisk offentlighet. Men den blir tunn och rank om inte en av rörelserna också är den fackliga. Om inte den spretiga och byråkratiserade samlingen av nationernas fackföreningar också tar ett historiskt kliv framåt och blir en europeisk fackföreningsrörelse.

Och det är frågorna som jag åker hem med; Vad kan facket lära sig av den Europarörelse som nu växer fram? Varför sker inte det som borde ske? Är en orsak det svenska fackets storsvenska stöddighet och nationella självtillräcklighet?

Svaga fack eller inga alls

Några dagar efter Florens satt jag på pendeln på väg till Scania, lastbilsfabriken i Södertälje. En lång chassihall med blinkande skyltar som talar om för jobbarna om de ligger före eller efter produktionsmålet, varje dag och var minut. Blinkande skyltar och det ständigt närvarande hotet om produktions-flytt och nedläggning. Blir det fabriken i Sibbhult eller den i Falun, den här gången?

Jag ska träffa Kjell Wallin, verkstads-klubbens ordförande, känd för sitt demokratiska ledarskap och inte på något sätt en uppblåst facklig patriark.

På pendeln strax innan hade jag läst Byggettans broschyr , ”Fallet Vaxholm” och jag frågade Kjell direkt vad han tyckte om den konflikt som nu hade landat på EG-domstolens bord;

- Jag ställde upp direkt! svarade han. På första maj senast sade jag att vi är inte emot att folk kommer hit och jobbar, men dom ska jobba på dom villkor som vi har här. Men jag betonade, att alla är välkomna.

Däremot har vi varit med om att köra iväg baltiska arbetare som byggde om gjuteriet här, men dom hade inte ens ett arbetstillstånd.

På svenska arbetsplatser ska svenska regler gälla, var också Byggettans budskap, sida upp och sida ner. Men varför skrev facket bara om svensk arbetsmarknad, som den i Europa inte fanns, varför inte ett enda ord om den fackliga världen utanför landets gränser?

Måste inte det svenska facket göra två saker samtidigt, frågade jag vidare; försvara svenska kollektivavtal och samtidigt bygga en facklig rörelse för den europeiska arbetsmarknaden? Och Kjell Wallin som också är ordförande i koncernfackets styrelse hade ingen annan uppfattning men pekade också på svårigheterna;

- Om du ser till Polen, i Slupsk, där Scania har en stor fabrik med 500 anställda, så finns ju inte facket där alls. Solidaritets kontor såg vi på stan, men dom har inget fack på fabriken. Och samma sak i ST Petersburg där Scania har en bussfabrik; få fast anställda och en massa

inhyrda jobbare. Finns det inget Fack här? frågade jag och fick svaret från jobbarna att, visst, men vad ska vi med dom till? Vi pratar hellre direkt med chefen!

Polsk riksdag

Inga eller svaga fack eller gamla kommunistfack, det vill säga fackföreningar som aldrig har varit några fackföreningar. Men Kjell Wallin målar också upp bilden av ett fackligt svagt och splittrat fackligt Sydeuropa som orsak till varför så lite händer över de fackliga nationsgränserna;

- Jag var med på ett möte med den europeiska Metallfederationen i Luxen-

burg, berättade Kjell vidare. Och då jag ju hur det funkade, hur de olika Italienska och Franska Facken var placerade vid olika

bord. Det går inte ens att ha dem vid samma bord! Italienare kunde inte sitta redvid Italienare, och när det ena Italienska facket sade något, skulle det andra absolut säga emot. Och då tänkte jag:

Hur fan ska man få ihop det här!? När inte ens dom kan hålla sams! Och om det inte går nationellt att dra åt samma håll, hur ska det då gå internationellt?

Veckan därpå gick de tre italienska centralorganisationerna Cgil, Cisl och Uil ut i en politisk generalstrejk. Hundratusentals demonstranter på Roms, Milanos och Palermos gator och på de stora operascenerna spelade musikerna Verdis Requiem över Berlusconis ekonomiska politik.

När senast genomförde svensk fackföreningsrörelse en manifestation av den kalibern? Också Sverige har tre centralorganisationer, men betraktar vi dem som inbördes splittrade, och när samlades de senast till en facklig manifestation överhuvudtaget?

Kjells Wallins tal om de svaga och splittrade facken i Sydeuropa, kunde samtidigt ha varit mitt, åtminstone för några år sedan. Det slog an en sträng i mej, en sträng som alltid vibrerat av upprördhet över brist på struktur, en löslighet och onödigt tjafsande förenat med handlings-förlamning. Allt det där och som vid köksbordet eller på fackmötet kallades polsk riksdag. Och gick det alltför livligt och stökigt till, räckte det med att någon med fast stämma sade, att nu har det blivit Polsk riksdag, för att folk skulle återgå till ordningen. Och är det en tillfällighet att LOs samtida och stora kampanj med anledning av konflikten i Vaxholm heter just ”Ordning och reda”?

Ord med närmast arketypisk innebörd, åtminstone i de verkstadsklubbar där jag varit aktiv. Ord som reflexmässigt utlöser bilder om Vi och Dom, om en enda tänkbar ordning och om andra oordningar, om vad som är styrka och vad som är svaghet.

Blågula Fack?

Det svenska facket är som en geometrisk kropp, ett prisma. Vrid det något, bara något litet, och vi kan uppfatta en delvis annorlunda nyans;

vid ett seminarium för LOs styrelse arrangerat av LO Idédebatt år 2000, förklarade Ove Bengtsberg, då ordföranden i Byggnadsarbetareförbundet, varför så få i hans förbund hade invandrarbakgrund med att;

- Jamen, tänk er själva, en muhammedan på ett svenskt bygge! Rätt som det är ska han rulla ut sin bönematta på arbetstid… stör ju jobbet… och håller inte med dom avtal vi har heller…jag menar… att det där är en religiös fråga, helt enkelt.

En facklig tunga som slant eller utryck för en kultur som också hindrar arbetarnas förening över kultur - och nationsgränser? Eller hur förklara bildandet av Fackligt aktiva invandrare(FAI) tre år tidigare, en organisation i organisationen som gick till storms mot att invandrade medlemmar var undanskuffade, osedda och maktlösa i sina egna föreningar?

- En duktig invandrare är en tyst invandrare, en som har lärt sig att ligga lågt. En som inte ställer några krav. En som tar det lugnt. Men vi i FAI har tröttnat på att vara menlösa, sade en medlem.(Mulinari/Neergaard)

Den invandrade LO- medlemmen som ”problem” och samtidigt grundbult i en ideologisk konstruktion som säger att ”LO är världens starkaste fackföreningsrörelse” på grund av sin ordning och reda, sitt lugna och förnuftiga sätt och sin unika förmåga att hitta samförståndslösningar som förenar tillväxt med social rättvisa. Inte alls som i Europa med sina polska riksdagar.

Kallt krig klöv facket

Jag måste ha somnat till en stund på pendeln tillbaka hem från Scaniafabriken. Och det är väl så, att fabriker lockar fram den ideologiska stridshästen i mej, för när jag satt där och dåsade till trädde minnesbilder fram som ur mörka garderober;

Förmöten i LO-kansliet inför en konferens med andra fack. Nära på som polisiära genomgångar av vilka som var the good guys och vilka som var the bad guys. Vilka som var på rätt sida av den politiska åsikts-

muren. Muren som delade socialdemokrater från kommunister, det kalla krigets mur som löpte rätt genom det fackliga Europa.

Alla de som heta av idealism besökte LO-kansliet för att få med det svenska facket på internationella solidaritetsaktioner men som oförstående mötte kalla handen. Hur Ship- to-Bosnia- rörelsen ville ha LOs stöd i bygget av ett Solidaritetshus i Lipnice, det forna Jugoslavien men visades på porten för att de hade kontakt med fel facklig organisation.

Minnesbilder från min tid på LO av händelser som ägde rum för bara några år sedan. Ideologiska reflexer i ålderstigna fackliga kroppar som sitter kvar än idag. Trots att det var mer än femtio år sedan(1949) det fackliga Europa klövs i två, i den kommunistiska Världsfederationen och den Fria Fackföreningsinternationalen. Ideologiska slag som utkämpas på för sedan länge övergivna slagfält och som än idag hindrar en facklig samling över nationernas gränser.

Jordaxeln i Grycksbo

Scania är tungt, inget snack om saken, men Grycksbo bruk, det är något annat. Fabriken i Södertälje har sitt ursprung i Vagnsfabrik AB från 1891, men Grycksbo bruk har tillverkat papper sedan 1740!

Brukskultur med månghundraåriga rötter och en facklig terräng med väl upptrampade stigar. Och jag riktigt känner hur det knakar i den fackliga kroppen när den nu tvingas lära om;

- Fortfarande är världens nav det lokala bruket. Någon skämta om det där och sa att vi vet varför det är en liten knöckel utanför vår fabriksport, och det är för att jordaxeln går just där. Det vill säga,att vi inte ens känns vid att vi hör till en nationell organisation, utan det har alltid varit Bruket som gällt.

Jag sitter på fackexpeditionen och pratar med Lars-Göran Johansson, ordförande i Pappers avdelning 111 i Grycksbo strax utanför Falun. Och han säger att det var först för en sex-sju år sedan då Bruket fick finska ägare genom Stora Enso som man vaknade till. För helt plötsligt satt man i samma fackliga båt som tyskar, fransmän och på andra fabriker. Innan dess hade de som jobbade med internationell fackligt arbete betraktats som ”ett resande teatersällskap av gubbarna”.

Och i våras bröt ett fullt krig ut inom den finska massa-och pappersindustrin. 23.000 arbetare gick ut i strejk som svar på att Stora Enso hade stoppat produktionen vid en av sina finska fabriker. Sätter vi inte ner foten nu kommer samma krav att riktas mot oss, sade svenska Pappers och stoppade allt övertidsarbete vid koncernens fabriker i Sverige.

Men Ensos europeiska företagsråd (European work councils, EWC, kom till genom ett EU-direktiv 1994) spelade också en nyckelroll.

- Rådet spelade en viktig roll under konflikten genom att se till att alla

i hela koncernen hölls underrättade om vad som hände. Genom rådet fick vi kravlistorna, men vi kunde också använda rådet för att förhindra att man flyttade produktion under pågående konflikt från finska bruk.

Med Enso-konflikten blixtbelystes också två strategiska vapen- konflikträtt över nationsgränserna och europeiska företagsråd - inför Det Stora Slaget som många fackliga nu talar om. Det fackliga slaget i Europa inför vilket Vaxholm är en förpostfäktning.

Men därmed blir också frågan akut om varför transnationell facklig kamp och organisering inte alls ses av LO och dess förbund som en strategisk huvudfråga. Och så länge LO och dess förbund inte förmår göra två saker samtidigt och med samma kraft – försvara svenska kollektivavtal och en offensiv för att underifrån bygga en fackliga rörelse i Europa – är de svenska LO-fackens perspektiv att betrakta som kortsiktigt och protektionistiskt. Det vill säga ett fack där de som arbetar internationellt fortfarande betraktas som ”ett resande teatersällskap”.

Ren och skär maktlogik

Inga förändringar av betydelse äger rum annat än under tvångets skarpa bila, lär någon ha sagt. Ren maktlogik skulle i så fall gälla och allt annat vore svammel. Svenska arbetare toppar också europastatistiken. Lägsta löner i Sverige ligger på 12.800-15.400 kronor jämfört med letternas på ca 1.100 kronor(IFAU).

Och låter vi för en stund maktlogikens vassa egg skära genom den retoriken om solidaritet och flodvågen av EU finansierade konferenser, är det begripligt att den allenarådande svenska LO-linjen fortfarande är att först som sist verka för försvar och bevarandet av nationella kollektivavtal och värna om förbundets position i det egna landet.

Inställningen till de europeiska företagsråden är i samma anda försiktigt positiv, men inget förbund talar för att de på sikt ska bli en avtalslutande part. Informationsutbyte, ömsesidig rådgivning och principöverens-kommelser, visst, men inte förhandlingar. Och förbundens europeiska federationer är och ska vara representanter för de nationella medlemsförbunden och absolut inte ett ”överordnat organ” med en egen dagordning och beslutanderätt.

I kontrast, naturligtvis och enligt samma maktlogik, till andra medlemmar i federationerna som har en svagare ställning i sina länder och som därför vill att betydligt mer fackligt makt förs över till federationerna, företagsråden och Europafacket.

Det är som med EU: retoriken flödar, broschyrer trycks en masse, ombudsmän flänger och far som aldrig förr. Men än så länge är det nationens fackliga perspektiv och organisation som gäller. Moraliskt ohållbart, men maktpolitiskt begripligt. På kort sikt, vill säga. På längre sikt även maktpolitiskt ohållbart.

Samtidigt börjar stenar sakta och knappt märkbart att röra sig, jag riktigt hör hur det smärtar i den lätt likstela fackliga kroppen av de alltmer påträngande kraven på förändring; en sten är i rullning när allt färre går med i facket och sedan 1994 har organisationsgraden sjunkit från 86 till 78 procent. En annan är att i LO lönepolitiskt tunga Metall genom sin avtalssekreterare väl kan tänka sig att i lag allmängiltigförklara kollektivavtal. Och genom sin europeiska federationen har Metall också inlett en diskussion om dubbla medlemskap för dem som arbetar i ett annat land.

Och snart ska EG-domstolen säga sitt om konflikten i Vaxholm, ett utlåtande som med stor sannolikhet kommer att sätta bland annat arbetsrättsliga stenar(lex Brittania) i rullning.

Ett kluvet europafack?

Men ännu delar sig det fackliga Europa i synen på lag och avtal, stat och fackförening. Lagstadgade minimilöner som nära nog är regel i övriga Europa är som ett rött skynke för svensk och, till del nordisk tradition som säger att avtal ska slutas mellan arbetsmarknadens fria parter. Staten ska inte lägga sig i. Lagstadgad eller allmängiltigförklarad lön desavouerar kollektivavtalets ställning, men därigenom också fackföreningens position som bärare av samma avtal och dörren öppnas på vid gavel för att fackföreningen och arbetaren förlorar makten över lönebildning och arbetsvillkor.

Avtal står sig också starkare, säger Lars- Göran Johansson. Lag blir beroende av politiska skiftningar och beslut fattas i en riksdag och över huvudet på fackföreningarna. Dessutom har avtal en helt annan ”fingertoppskänsla” och kan exempelvis reglera komplicerade frågor om skiftarbete som lagstiftare inte vet något om.

- Dessutom saknar svenska kollektivavtal minimiregler. Har du sådana anser ju arbetsgivarna att åtminstone några ska ligga där. Och det ser du tydligt inom kommunal där fler och fler hamnar på minimilön. Dom talar om individuella löner men håller på att skaffa sig större och större lönespridning.

Statlig inblandning och minimilön som mått på facklig svaghet, med andra ord. Samtidigt drar jag mej till minnes sjuttiotalets arbetsrättslagstiftning och det nya statliga och av LO initierade Medlingsinstitutet ( 2000) med sina årliga analyser av lönebildningens förutsättningar och kriterier för lönehöjningar med i förväg bestämt utrymme fastlaget. Och man frågar sig hur helig skiljelinjen mellan stat och fackförening, lag och avtal egentligen är, ens för det svenska facket?

Och inte heller Lars- Göran Johansson vill skriva under på den förenklande och självsmekande retoriken om det ”fackligt svaga Sydeuropa” som säger att organisationsgrad är måttet framför andra på facklig styrka. I Frankrike är nio procent organiserade, alltså svag facklig rörelse, typ. Och demonstrerar man på gator och torg är det för att man saknar en stark förhandlingsposition;

- Men, säger Lars-Göran Johansson, dom har ju ett kaderfack där, som om vi bara skulle organisera de förtroendevalda. Och dom kan ha fyra olika fackföreningar på en arbetsplats, men oavsett vilken organisation som utlyser en konflikt så stöttar de varandra, och dom är lika starka som vi i sakfrågor.

Och hur många fackföreningar kan det finnas på en större svensk arbetsplats, tänker jag, och hur lätt har LO , TCO och SACO att dra åt samma håll? Och när senast gick svenska Pappers ut i en sympatiaktion som den i våras? För mer än trettio år sedan, trodde Lars-Göran.

Hemligt nätverk

I Helsingfors för tre år sedan samlades fackliga representanter för tjugo miljoner arbetare. De nordiska fackföreningsrörelserna var där, de baltiska också, det stora tyska DGB, Polens Solidaritet, men även det ryska FNPR. Mötet var det första i sitt slag. Samtalet var trevande och försiktigt, tills någon nämnde problemet med baltiska arbetare som tog färjan över och jobbade svart eller för något baltiskt avtal. Det lettiska LBAS vaknade till och sade att även de började få ett samma problem! Vitryssar smög sig in över gränser och jobbade för en spottstyver och dumpade till och med lettiska minimilöner. Varpå en från ryska FNRP högljutt började tala om hur arbetare från Azerbadjan…

Senare på dagen bildade tjugo fackliga organisationer ett fackligt östersjönätverk, Baltic Sea Trade Union Network. Uttalanden antogs, en hemsida öppnades, arbetsgrupper drogs igång. Sedan sackade det rejält, dog närapå, men för att i samband med Vaxholmskonflikten få ny fart. Och i höstas ägde en stor konferens rum om lönedumping, tjänstedirektiv och nya Vaxholmskonflikter och snart ska ordförandena i de nu 22 olika organisationerna mötas för att diskutera ett fördjupat samarbete. Gott så långt.

Men det problematiska med nätverket och det mesta av internationellt arbete är att få medlemmar ens känner till att det existerar. Ingen som jag har talat med hade hört talas om Östersjönätverket. Sak samma med fack

förbundens europeiska federationer, Europafacket och med alla fackliga möten som äger rum i Bryssel. Som fackliga diplomater på hemligt uppdrag flyger och far utredare och ombudsmän på sina konferenser, högt över huvudena på sina medlemmar.

Ett informationsproblem? Inte alls! Det är ett demokratiproblem som visar att hjulet måste uppfinnas på nytt. Att återigen, som för hundra år sedan, är den avgörande frågan om hur de fackliga och andra ska organisera sig.

Gamla och nya internationaler

Det står och väger och det är oklart åt vilket håll svenska och andra fack kommer att gå. Ungefär som det gjorde för ett hundratal år sedan då några försiktigt och som i mungipan föreslog att ett antal lokala fackföreningar skulle slå sig samman till ett rikstäckande förbund.

Eller som när den internationella arbetarsammanslutningen bildades några årtionden tidigare(1864), den första Internationalen; svåra motsättningar, dramatiska omröstningar, en vinn-eller-försvinn kultur och tidigt en hierarkisk och auktoritär ordning, den gamla vänsterns adelsmärke. Gamla sätt att möta olikheter och delade meningar som än idag lever vidare i de ålderstigna fackliga organisationerna.

Den första Internationalen var i sig svag. Men med en skenbar brist på logik gömde sig samtidigt en historisk maktmobilisering i dess tillblivelse som har glömts bort: Mer än annat och genom sin blotta existens stimulerade den till en expansion av de nationella fackliga rörelserna.

I Bryssels arbetarkvarter

En månad efter konferensen i Florens samlades EU-ledarna i Bryssel för att besluta om en ny långtidsbudget. Det var ett toppmöte i raden där rika länder försvarade sina privilegier, sina särskilda rabatter och subventioner som bland annat kan innebära att en fransk bonde får ut fem gånger mer i stöd än en från de nya medlemsländerna.

Men samtidigt, i Bryssels gamla arbetarkvarter som nu bebos av turkiska invandrare och många papperslösa, samlades Attac från nio länder, en av Europarörelsens sociala rörelser, för att diskutera demokrati;

Hur ska makt flyttas från Europas eliter med sin nyliberala dagordning till medborgarna med sina krav på rättvisa? Mer makt till parlamentet, skrota kommissionen, politisk kontroll över Europeiska centralbanken och gemensamma folkomröstningar för Europas medborgare, var några krav som diskuterades.

Men jag satt återigen och tänkte, att inget av allt det där är ens möjligt, så länge nationsgränser klyver och försvagar Europas arbetarklass och dess fackföreningar. Och det kanske är så att den ranka men intensiva Europarörelsens viktigaste bidrag till ett annat Europa är hur den prövar sig fram i ett genomskinligt, anti-auktoritärt och demokratiskt sätt att organisera sig. Hur den i en experimenterande och självreflekterande hållning nu organiserar sig transnationellt;

Liege, Paris, Florens, Bryssel , Budapest, nyss i Wien och snart i maj, det stora samlande Europeiska forumet 4-7 maj i Aten. Konvent och seminarier för att slipa texter och fila på argument, möten med stor genomskinlighet genom sina ändlösa mejllistor och floran av hemsidor.

”Methodology proposal” löd rubriken på det första papper som jag fick i min hand, författat av några från Attac, Belgien. Det var ett sju sidor tätt skrivet ”paper” om hur vi föreslogs arbeta för att under två dagar nå fram till ett ”synthesisdocument”.

Det vill säga, ett dokument som speglar och rymmer allas åsikter och som just på grund av den kvaliteten kan tjäna som underlag för vårens lokala och nationella möten fram till Aten. Och där ska ett slutdokument som pekar ut de frågor och krav där man både närmar sig varandra(converge) och skiljer sig åt(diverge). Vidare ska dokumentet innehålla, är det tänkt, en lista på de områden och frågor som det finns skäl att fördjupa sig i( approfondir). Men också, om möjligt, ett avsnitt anger en minsta gemensam nämnare för vad som bör prioriteras och hur den processen ska fortsätta.

Det är en process som kan häva hierarkier och rida spärr mot härsklystnad. Inga voteringar, inget spring i korridoren för att säkra en majoritet, det som jag som sextioåttavänster är uppvuxen med. Inget dokument som sopar mattan med minoriteten och därmed döljer en åsiktspricka. En metod som drar nytta av olikheter och skillnader.

Vi delade också in oss i en lång räcka olika samtalsgrupper skivade på längden och tvären för att alla perspektiv skulle ges ett utrymme. Och efter varje samtalsgrupp petimeternoga mötesprotokoll så att ingen missuppfattades. Och allt ut på mejllistor och hemsidor.

En metod med möjlighet att platta ut och tvinga var och en att lyssna, sänka garden. Försök att organisera på ett annat sätt än första Internationalen och en möjlig väg för en gryende europeisk fackföreningsrörelse att gå. En genomskinlighet som mobiliserar.

Litteratur

- Fackliga strategier för att möta globalisering och regionalisering

i Metallindustrin, Paula Blomqvist, Sofia Murhen(Saltsa)

- Europa - One labour market, Lars Magnusson, Jan Ottosson(Saltsa)

- Demokrati på svenska? SOU 2005:112

- Globalisering og Eurpeisk integrasjon, Dölvik,Vartiainen(Satlsa)

- Canalising resistance Anderas Bieler, David Morton( Manchester University Press)

- Antoher Europé is possible? Anderas Bieler, David Morton (Globalizations vol 1/2)

- Dubbelnej och sedan då? Ernst Hollander (OM 2005)

- Den nya svenska arbetarklassen Anders Neergaard, Diana Mulinari(Borea)

- Den globala kapitalismen Ingemar Lindberg ( Atlas)

« Tillbaka

Skriv ut artikel