Olle Sahlström

Artiklar i urval publicerade i bland andra tidskriften Arena, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och tidskriften Tiden. Ta gärna kontakt och bidra med dina synpunkter.

Viktigt för vänstern idag är att se och förstå det nya som sker och inte förlora sig i nostaligiska föreställningar om svensk arbetarrörelses återuppståndelse.

			Tidigare publicerad i bidrag till antologin

Ingen rörelse varar för evigt.

Alla skapas de ur sin tids förutsättningar. Som vågrörelser kommer de och går, de når sina toppar för att sedan ebba ut och sköljas över av nya och andra. Så är det. Ändå tänker och lever de som för stunden bär upp dem, ombudsmän, förtroendevalda och mycket lojala medlemmar, bundna som de är till en tidsbestämd kultur och sätt att tänka, som om tiden på något märkligt sätt skulle, eller borde, stå stilla.

Så nådde arbetarrörelsen sin höjdpunkt vid mitten av sjuttiotalet, den som andra arbetarrörelser i Europa, för att därefter sakta men säkert ebba ut. Fanor, numer urblekta, tas fram som förr varje år inför Första Maj. Socialdemokratiska föreningar finns kvar, men blott eller främst på pappret. Mötesprotokoll skrivs som förr, men nu är det ingen som läser dem.

Arbetarrörelsen är död. Det som är kvar är kulisser av en rörelse som sedan länge har gått ur tiden. Tecknen på dess förtvining och dödskramper är tydliga nog; den forna utopiska energi som utmärker en samhällsomdanande social rörelse har gått förlorad. Kvar är ett förvaltarskap som lutar sig mot föreställd duglighet och historiska segrar, men alls inte mot en vilja till samhällsförändring.

På papperet har det socialdemokratiska partiet cirka 100.000 medlemmar, sedan tidigt nittiotal har man förlorat 50 procent av sina medlemmar och av de som är kvar är ytterst få aktiva. SSU är blott en spillra av sin forna betydelse. LO har förlorat 470.000 medlemmar sedan 1997 och i syfte att värja sig mot det historiska medlemsraset ägnar sig dess förbund, mer än annat, åt sammanslagningar, en utveckling som bara förstärker utvecklingen mot att vara byråkratiska serviceinstitutioner för passiviserade medlemmar.

Det som en gång i tiden konstituerade socialdemokratisk arbetarrörelse, så kallad facklig-politisk samverkan, är också den måttet på en rörelses död;

i Europa, i land efter land utan undantag – Tyskland, Österrike, Frankrike, Italien, England, Spanien, bara för att nämna några exempel – har sedan många år tillbaka ett uppbrott ägt rum från en nära och närmast symbiotisk samverkan mellan fackförening och parti. I själva verket är det numer endast svenska LO, förutom till en del det norska LO, som klamrar sig fast vid en ”samverkan” som andra fackföreningar i Europa har övergivit.

Därtill lever också denna ”samverkan” mellan LO och SAP kvar till formen av just en kuliss; en gång i tiden bars den upp av ett relativt starkt stöd bland LO:s medlemmar, men idag är så icke fallet och det är närmast skamligt hur LO:s ledning fortsätter att tala om hur ” Vi i LO stödjer vårt parti” när en stor minoritet av LO:s medlemmar röstar numer på andra partier än det socialdemokratiska. När cirka 40 procent av LO:s medlemmar inte ens vet vad ”facklig-politisk samverkan” är, och när nära en fjärdedel av dem vill att den ska minska eller upphöra helt och hållet. Och aldrig har samma medlemmar givits möjlighet att själva få ta ställning till och de verkligen vill ha en dylik

”samverkan”.

Tron på en återuppståndelse finns där, särskilt bland de för vilka tomrummet efter döden är traumatisk. Men vad talar för historiska daCapon? Vad talar för att strategier för en kämpande rörelse i vår tid kan bottna i nostalgi? Vad överhuvudtaget i politisk historia talar för mekanisk upprepning och återuppståndelse?

Vi befinner oss i ett sprängfyllt tomrum; partilösa misströstar. En krympande skara av partitrogna letar efter nålen i höstacken och fastnar gärna i politisk nostalgi. Politiska hållbara alternativ saknas till marknadsliberala projekt, politisk vänster saknar ett program för samhällsomvandling. Däri består tomheten. Samtidigt är vår tid fylld av nya erfarenheter, sprängfull med nya insikter som bottnar i vår tid fackliga och politiska praktik.

Vi lever i en tid då de stora linjerna måste tecknas; den nostalgiskt stämda föreställningen att en ”arbetarrörelse” lever vidare eller föreställningen om dess snara återuppståndelse, är en mental tvångströja. Det är ett tankeok som snarast behöver lyftas från politisk vänsters axlar på det att den klart ska förmå se det nya som sker. Rörelsenostalgin medför per automatik skygglappar för det nya, arbetarrörelsenostalgikerna förmår inte tänka i takt med tiden eftersom de mer än annat blickar tillbaka, drömmer om historiska daCapon.

Så befinner vi oss, tänker jag, i ett historiskt glapp mellan en Andra vänster som ligger för döden och en Tredje vänster som är på väg att födas. Den Första vänstern var liberal och bar fram den Franska Revolutionen. Den Andra var socialistisk och bar fram både välfärdsstat och totalitär kommunism. Den Första var radikal i sitt postulat, att människor ” föds och förblir fri och lika i rättigheter”. Den Andra i sitt krav på social rättvisa och, till del, ekonomisk demokrati.

Med den Första fick vi medborgerliga fri-och rättigheter, politisk och juridisk likhet inför lagen. När Bastiljen stormades 1789 föll ett kungadöme av Guds Nåde samman, men inte den absolutistiska staten och dess byråkrati. Den togs bara över och förstärktes.

Med den Andra vänstern fick vi allmänrösträtt och välfärdspolitik, dock icke ekonomisk demokrati. Vi fick socialdemokrati och stalinism. De var som hund och katt, men samtidigt lika i ett hierarkiskt tänkande, i en centralism som är så starkt förbundet med en statssocialistisk idé med rötter i den Första vänsterns monolitiska syn på stat, nation och demokrati.

Bastiljen stormades men statsmaktens suveränitet befästes. Som svensk socialdemokrati 150 år senare erövrade en högst hierarkisk ämbetsmannastat och återskapade en patriarkal tradition genom den ursprungligen värdekonservativa tanken om Folkhemmet.

Historiska skeenden är som kommunicerande kärl. De kan bara förstås i förhållande till varandra, liksom den politiska vänsterns olika historiska projekt bara kan förstås genom sin ömsesidighet, kontinuitet och konfliktytor; en Tredje vänster är i en bestämd mening liberal. Den griper tillbaka på den Första vänsterns krav för individers rättigheter, rättigheter som den Andra vänstern i sin auktoritära kollektivism har undertryckt. Men liberal också i grundtanken om en rättstat och juridisk likhet inför lagen.

En Tredje vänster är i en lika bestämd mening socialistisk. Den lägger lika stark vikt vid en radikal fördelningspolitik och ekonomisk demokrati som den Andra vänstern en gång gjorde i sin tidiga barndom. Men till skillnad från den avvisar en ny vänster socialdemokratins uppifrånprojekt som, vare sig det gäller löntagarfonder eller offentlig sektor, inte ger den enskilde medborgaren eller arbetaren den avgörande makten.

Så tar också en Tredje vänster spjärn mot den Första och Andra vänsterns mytologiska förbindelse mellan En nation, Ett folk och En suverän stat, en Folkhemstanke som stannar upp innanför nationella inhägnader.

Det var möjligt en tid, de forna arbetarrörelsernas skördetid, åren 1945-1975 ungefär, att någorlunda tämja den ekonomiska makten inom nationalstatens ramar. Men allt sedan dess har den kapitalistiska maktordningen befriat sig från sina nationalstatliga regleringar och bojor och blivit gränsöverskridande och global.

För en Tredje vänster är därför slutsatsen given: den måste organisera sig transnationellt, bland annat med krav på en internationell valutareglering och för en organisation för rättvis handel, istället för WTO. Liksom den helt naturligt prövar former för överstatliga strukturer och aktivt verkar för en internationell facklig rörelse.

När ideologiska spjutspetsar som Socialdemokratiska Studentförbundet(SSF) och kretsen kring Tidningen Tvärdrag ställer krav på en omfattande debatt för att råda bot på en uppenbar idékris, infinner sig frågan med vilka den debatten ska föras; är det på nytt, som i gamla tider, ”arbetarrörelsen” som ska samlas i syfte att gjuta nytt liv i likstela fackliga och politiska kroppar? Ska debatten föras som om ”arbetarrörelsens” ännu är vid liv, eller om man inte tycker att den är vid liv, föreställer sig en återuppståndelse?

Jag tror att den idédebatt som förhoppningsvis nu är på väg leds in i en återvändsgränd om den begränsas till att föras inom ”rörelsen”, om den blir en fråga enbart för ”Partiet”, ”Facket”, SSU och studentförbundet. Det vore en idédebatt med nostalgiska förtecken, en debatt med skygglappar för det nya som växer fram. Det vore en debatt som föreställer sig eller omedvetet eller medvetet fortfarande hävdar den forna ”arbetarrörelsens” anspråk på ett ideologiskt åsiktsmonopol. Det vill säga den nattståndna hållningen som förr alltid innebar, att muren stod hög mellan de som var innanför och de ideologiskt vilsna och omedvetna som stod utanför.

Istället skulle jag vilja se en ”framåtborrande reflektion” som samlar fackliga företrädare, socialdemokrater, vänsterpartister, en debatt som kan mobilisera den idag verklig stora grupperingen, nämligen den växande skaran av partipolitiskt hemlös vänster, en debatt som vänder sig till syndikalister, miljöaktivister, vänsterliberaler, till aktivister inom global rättviserörelse, till radikala feminister och till nätverk och föreningar som organiserar invandrade.

Därtill är jag övertygad om, att sedvanlig debatt mellan ”rörelsefamiljens” medlemmar, skulle nå ut till ytterst få. Och jag menar att en i sanning mobiliserande idédebatt också måste gå hand i hand med tydliga krav på en demokratisering av både LO- fack och socialdemokrati.

För fackförbunden del vore de sannolikt viktigaste demokratireformen att komplettera, egentligen fördjupa, den representativa demokratin med direktdemokratiska beslutsformer. Fackförbunden borde återinföra beslutande medlemsomröstningar i fråga om avtal och annat. Val av lokalt fackliga styrelser borde ske på ”golvet”, inte på årsmöten som bara samlar de närmast sörjande, med valsedlar som sprids till alla medlemmar. Och de borde på nytt införa medlemsval av lokala ombudsmän. Dessa direktdemokratiska ordningar gjöt en gång liv i annars byråkratiserade fack och de bidrog starkt till en mobilisering som annars uteblev.

Vår föreställning om Partiet bär därtill på en odemokratisk vänstertradition. Utan att tänka närmare på saken tar vi för givet vad ett parti är och hur det må vara organiserat. Men jag hävdar att tiden är inne för ett uppbrott från en partisyn som bottnar i en härskarstrategi.

I sak gör jag ingen större skillnad på socialdemokratisk och kommunistisk tradition. Skillnaden mellan svensk socialdemokrati och kommunism är mer en skillnad i språkdräkt. Det gamla SKP var insvept i ord som kader, massrörelse, och avantgarde, vilket socialdemokratin aldrig varit. Ändå var och är det socialdemokratiska partiet mer disciplinärt, centralistiskt och kadermässigt i sin praktik än någonsin det kommunistiska partiet. Det var heller ingen tillfällighet att Lenin på sitt korta besök i Stockholm 1917 och på väg till den ryska revolutionen blev djupt imponerad av Hjalmar Brantings ledarskap och parti, men högst föraktfull mot det nybildade vänstersocialdemokratiska partiet.

Jag skriver här om en partifetischism( ”Jag älskar Partiet”, Mona Sahlin) som till har sin historiska grund i Partiets anspråk på en genomlyst historiesyn, samhällsuppfattning och människosyn. Partiet är i sina vänstertraditioner det organisatoriska uttrycket för denna föreställda teoretiska medvetenhet.

Naturligtvis öppnar en sådan partisyn dörren vidöppen hela registret av åsiktsförtryck. Historiens spår förskräcker. Den cementerade förbindelsen mellan Medvetande och Parti ställer krav på en centralistisk åsiktsdisciplinering, en hierarkisk ordning som ständigt göder och föder sekterism, inåtvändhet och ett auktoritärt ledarskap.

I Italien skrev före detta Vänsterdemokraterna om sina stadgar och kallade sig en federation. Ett begrepp som i Italien inte betyder ett starkt centrum, vilket det tycks göra i Sverige, utan tvärtom ett svagt centrum som byggs upp av sina starka delar. Federationens bas kan se ut på många olika sätt. Det kan bestå av byalag, aktionsgrupper och enfrågerörelser. Men det avgörande är att det är basen som styr, som i en federation.

I sin bok ”Frihetens rike” skriver Anders Ehnmark att Vänster-demokraternas( före detta kommunistpartiet, PCI) program och stadgar ”handlar om maktdelning och basdemokrati och federal uppväxling av makt, till skillnad från auktoritär nedväxling av makt, som i ett leninistiskt parti, vilket PCI en gång var”. Och han beskriver hur det nya partiets strävar efter något annat än det har varit. ”Formen parti är inte längre självklar”, skriver han.

Och jag är övertygad om att en annorlunda och federativ form av parti är både nödvändig och möjlig. Och under alla omständigheter vore det både spännande och klokt att ta till sig den italienska och andra erfarenheter.

Det är därför hög tid för ett uppbrott; både SAP och Vänsterpartiet förtvinar. Medborgarna lämnar sina partier, tolererar inte partihierarki, kräver rum för självständigt tänkande. Den Andra vänsterns slag av partistruktur håller kort sagt inte det demokratiska måttet. Och jag föreslår därför jag att politisk vänster samlas i en bred och ekumenisk debatt om hur dess partier kan organiseras på ett radikalt annorlunda sätt.

Och, återigen, till frågan om ”facklig-politisk samverkan”; den saknar idag demokratisk legitimitet. Bland hundratusentals fackföreningsmedlemmar bidrar denna högst toppstyrda ”samverkan” till ett utanförskap och en passivisering. Ty alla vet, att man kommer bara ifråga för fackliga poster av betydelse om man också är partitrogen socialdemokrat. En bred och förutsättningslös debatt om på vilka sätt en fackförening också ska vara en politisk kraft och bli en ”socialt omvälvande rörelse” borde därför föregå beslutande medlemsomröstningar i LO-förbunden om de verkligen ska behålla exakt den form av symbiotiskt ”samverkan” som en gång i tiden tidigt 1930-tal tog form, på den tiden ytterst i syfte att utdefiniera allt vad kommunism och radikal socialism i facket hette.

Om vi för ett ögonblick blickar ut över den europeiska kontinenten och dess arbetsmarknad ser vi en växande privat tjänste-och servicesektor med små utspridda arbetsplatser. Och vi ser hur alltfler arbetar deltid eller visstid och hur arbetets marknad ”informaliseras” med miljoner av grovt exploaterade och papperslösa som följd.

Gamla klassiska fästen för facklig organisering har fallit eller förtvinat. Gamla gemenskaper har lösts upp. Medlemsflykten från Europas fackföreningar är också historisk – Idag är endast 25 procent av Europas anställda medlem i en fackförening. På nytt behöver den klassiska frågan resas: Organisera, Ja! Men för vad, för vilken idé, för vilken fackförening?

Den frågan borde också stå högst upp på en Tredje vänsters dagordning.

Men svaren på den frågan finner vi inte i nostalgiska betraktelser, i upptagenheten i att ”återupprätta” eller ”ta tillbaka”. Istället finner vi, tror jag, svaren i den rörelsepraktik-och debatt som idag äger rum i Europa och på andra kontinenter. Det är ett gryningslandskap, och det vi kan se, om ”rörelseskygglappparna” rivs av, är konturerna av ett nytt och annorlunda slag av rörelser.

Ett första strategiskt frö för en möjlig Rörelse av inbördes självständiga och oberoende sociala rörelser, är sydeuropeiska fackföreningars strid för de papperslösa rättigheter. Svenska LO säger bestämt nej till att organisera papperslösa, men i Spanien har Arbetarkommissionerna(CCOO) organiserat 146 informationskontor( Cites) runt om i landet där papperslösa tas emot och får ett socialt, juridiskt och fackligt stöd. Och 2005 lyckades man, i spetsen för en bred allians som samlade alla fackföreningar, vänsterpartier och de flesta sociala rörelserna, tvinga fram ett regeringsbeslut som innebar att 600.000 papperslösa fick ut sina arbets-och uppehållstillstånd. Det var, och är, en facklig strid som har som kännetecken breda osekteristiska allianser, och det är just genom sådana som det spanska facket vinner förnyad politisk styrka och kraft. Förutom det faktum, att spanska och även italienska fackföreningar, i kampen för papperslösas rättigheter och genom deras offensiva organisering av desamma, aktivt försöker överbrygga den växande klyftan mellan en framväxande formell och informell arbetsmarknad, det vill säga själva jordmånen för social dumping och underbudskonkurrens.

Ett andra, och likartat, strategiskt frö, kan vi se exempel på i England, kanske främst i en facklig praktik som UNISON visar på genom London Citizens. Det är också den en bred allians, här mellan fackliga organisationer, kyrkor, studentgrupper, skolor, miljögrupper och människorättsorganisationer. Genom kampanjer som Justice for Cleaners (rättvisa villkor för Londons städare, bland vilka många är papperslösa) ”expanderar” fackliga frågor till att också bli sociala och samhälleliga frågor. Striden gäller därmed inte ”bara” löner och arbetsvillkor. Goda villkor för städare eller för sjukvårdsbiträden, de som organiseras av UNISON, bidrar också till en god sjukvård som ligger i medborgarnas intresse. Och på det sättet, genom allianser med det omgivande samhället, kan facket återfår en politisk styrka och undvika en inåtvänd facklig praktik.

Förknippad med denna praktik förs idag också en debatt i England som fokuserar på hur facket ska kunna rekrytera fler medlemmar (sedan 1979 har man förlorat cirka 7 miljoner medlemmar). Och många menar att man idag inte har en facklig struktur som är rustad för att möta det nya arbetslivet med sina lösa anställningsformer och med en växande privat tjänste-och servicesektor med många, små och utspridda arbetsplatser. ”Community unionism” är samlingsnamnet för en nygammal strategi i vilken facket organiserar medlemmar och för en facklig strid, både på arbetsplatsen och i lokalsamhället.

Ytterliga ett strategiskt frö ur vilket en Tredje vänster kan frodas, är de i offentligheten osynliggjorda fackliga försöken att organisera sig internationellt, på en europeisk nivå; EMF, federationen för Europas metallarbetare, arbetar sedan flera år tillbaka för en facklig lönepolitisk samordning på europeisk nivå. Arbetsgivarna har som strategi att ställa de skilda ländernas metallarbetare mot varandra i syfte att pressa löner och arbetsvillkor. Det enda möjliga svaret är naturligtvis en transnationell samordning.

Och i samma anda, fast på en lokal förtroendemannanivå, skapade långtradarchaufförer i åtta nordeuropeiska länder ett lokalt förankrat och transnationellt nätverk ( Baltic transport workers network), också det i syfte att ta strid mot lönedumping. Det är ett nätverk på ”gräsrotsnivå” och under senare år har man i olika mångnationella aktionsgrupper delat flygblad, organiserat medlemmar, formulerat gemensamma krav utmed gränsen Tyskland- Polen, vid gränsstationer mellan baltiska stater och Ryssland och i hamnarna i Ystad och Malmö.

Det är ett nätverk som pekar fram mot behovet att komplettera traditionell facklig struktur med nätverk som förmår mobilisera medlemmar och lokalt förtroendevalda i ett gränsöverskridande, ansikte mot ansikte solidaritet. Det är därmed också ett nätverk som tydlig anger en nödvändig riktning för en ny och Tredje vänster: facklig och politisk strid måste föras på en transnationell nivå och det på ett sätt som förmår mobilisera enskilda medlemmar. Och i den frågan blir, återigen, kraven på en demokratisering av den sönderfallande Andra vänsterns centralistiska strukturer tydlig.

Ett fjärde strategiskt frö gäller den fackliga praktik som följer i skuggan av ett historiskt och allomfattande uppbrott från så kallad facklig –politisk samverkan;

Det tyska IG Metall, Europas största och tyngsta fackförbund, samarbetar idag lika gärna, ibland hellre, med Die Linke och Die Grunen, som med socialdemokratin. Och man har byggt upp en avdelning på sitt förbundskontor som inte gör annat än odlar kontakter med andra sociala rörelser. Och i Spanien hade den nyss nämnda alliansen för stöd till papperslösa arbetare inte varit möjlig om den gamla och sedan flera år tillbaka övergivna partipolitiseringen av CCOO och UGT, de två stora federationerna, hade levt vidare. Förr satt CCOO i kommunistpartiets knä, liksom UGT satt i socialdemokraternas, men nu, efter den splittrande sekterismen, är breda och omvälvande allianser möjliga.

Så ser det också ut idag, i land efter land; det franska CGT levde under sin storhetstid i symbios med kommunistpartiet, liksom CFDT klamrade sig fast vid socialistpartiet, men icke så längre. Och när New Labour tog ett ideologiskt spjärn i en mer eller mindre nyliberal politik, förutsatte den vandringen högerut att banden med TUC klipptes av. Och det är inte minst detta historiska uppbrott, ihjältiget av LO och svensk socialdemokrati, som vi kan se konturerna av en annorlunda rörelse.

Och när en global rättviserörelse organiserar i öppna forum och nätverk, utvecklar den en praktik och sår strategiska frön till en organisationsteori som är radikalt annorlunda den Andra Vänsterns Internationaler. I dem cementerades tidigt en auktoritär och hierarkisk ordning och kultur, meningsmotsättningar möttes med uteslutningar, en Vinn eller Försvinn-strategi som förvandlade varje möte till slagfält för konkurrerande åsiktskohorter.

Istället kan vi nu se möjligheten till ett annorlunda kollektivt handlande. Rörelser, organisationer och löst sammanfogade, inte sällan organisatoriska dagsländor, söker en horisontell förening som inte suddar ut den andres särart, utan tvärtom försöker värnar den. Det är en federalistisk grundtanke, och det är sannolikt så, att det hitintills viktigaste bidraget från den ranka men intensiva globala rättviserörelsen för en annan världsordning, för ett social rättvist och demokratiskt Europa, är just hur den prövar sig fram i ett genomskinligt och antiauktoritärt sätt att organisera sig.

Och när 30.000 aktivister samlades 2006 i en gammal dragig flyghangar strax utanför Aten på European Social Forum, eller som senast i Malmös Folkets Park, är det en radikal europeisk motoffentlighet som tar form.

Det handlar inte på något sätt om en återuppstånden ”arbetarrörelse” med sin förankring i ett industrisamhälle som förtvinat, i en industriarbetarkultur inför vilken unga, kvinnor i offentlig verksamhet och invandrade medborgare står främmande, utan i vad jag i brist på bättre kallar en Rörelse av rörelser.

Det är en Rörelse av rörelser som i sitt ömsesidiga oberoende, möjliggör en anti-auktoritär, pluralistisk rörelse som mer än förr bottnar i breda allianser som kommer och går, i nätverk och direktdemokratiska beslutsformer som sammantagna innebär, eller kan innebära, ett brott mot den förr så centralistiska, toppstyrda och ideologiskt konforma ”arbetarrörelsen”.

* Fakta och exempel är främst hämtade ur min senaste bok ” I skuggan av en storhetstid” (Atlas).

« Tillbaka

Skriv ut artikel